Den fastighetsägare som påtvingas inskränkningar i rätten att sköta sin fastighet saknar incitament att vårda sin mark särskilt om staten vägrar ersättning för ingreppen i äganderätten. En hittills obesvarad fråga är hur stora arealer det egentligen handlar om som staten på det ena eller andra sättet avhänt landets fastighetsägare.

Problemen rymmer åtminstone två principiellt viktiga frågor. En handlar om ifall statens miljöpolitik används för att urholka vår grundlagsskyddade äganderätt. En parallell fråga handlar om hur långt ett i grunden välment miljöengagemang rimligen bör få stäcka sig. Finns det en gräns för hur långt en i och för sig vällovlig miljöhänsyn får gå utan att äventyra den välfärdsgrund vårt samhälle vilar på? Svåra frågor, men viktiga att ta på allvar.  

Sveriges landyta är 40,7 miljoner hektar, varav närmare sex miljoner hektar var naturskyddade 2018, med följande fördelning (enligt uppgifter från SCB): 

• Naturreservat 4.808.590 ha 
• Nationalparker 743.235 ha
• Naturvårdsområden 149.161 ha 
• Olika biotopskyddsområden 30.706 ha 

Under 2019 tillkom ytterligare 181 nya reservat (ca 45 000 hektar) så att den totala naturreservatsarealen (5 111 reservat) uppgick till 4.853.134 hektar, vilket motsvarar cirka 12 procent av landets yta. De sammanlagda på dessa sätt skyddade områdena uppgår till cirka 14,6 procent av landets yta. 

I dessa skyddsområden ingår dock inte de sedan 2014 upp till 300 meter utvidgade strandskyddsområdena. För att få en uppfattning om hur stora alla totala miljöskyddsområden är i Sverige gäller alltså att beräkna hur stora ytor strandskyddsområdena täcker. Det är inte någon alldeles lätt uppgift. SCB saknar dessa uppgifter, men hänvisar till Naturvårdsverket, vars hemsida dessvärre inte ger några arealbesked. Man skulle kunna misstänka att uppgifter om strandskyddsområdenas arealer hålls dolda. Men så illa kan det väl ändå inte vara? 

På en direkt fråga till Naturvårdsverket ges inte några besked. Att en statlig myndighet vägrar svara på frågor är anmärkningsvärt. Vad är det man vill dölja? Av annat underlag kan man komma fram till en något sånär kvalificerad gissning att de totala strandskyddade områdena sannolikt uppgår till mer än 6 000 000 hektar, eller cirka 15 procent av landets areal (alltså överlägset mer än samtliga de 5 111 naturreservaten). Med ett sådant hemlighetsmakeri är det svårt att inte fastna för tesen att miljöengagemanget i inte så liten utsträckning bottnar i simpla försök att urholka äganderättsskyddet. Varför skulle staten annars vilja dölja hur stora ingrepp man faktiskt gör i enskild ägd mark? 

Ett parallellt synsätt skulle kunna vara att ett välment miljöengagemang gått för långt. En miljöpolitik som gått överstyr måste från politiska utgångspunkter vara problematisk. Det borde dock vara tungt vägande skäl att den fria marknadsekonomi vår välfärd vilar på måste lämnas i fred. Att stora delar av vårt land belagts med förbud att bygga och vidareutveckla för medborgarnas bästa borde väcka till eftertanke. 

Slutsatsen att upp emot en tredjedel av landets yta är miljöskyddad på ett eller annat sätt är illavarslande. Det måste betraktas som häpnadsväckande stora tal och svårt att föreställa sig att något annat land kommer ens i närheten av samma storlek.

Till detta kommer den besvärande omständigheten att staten vägrar göra rätt för sig gentemot de fastighetsägare som påtvingats biotopskydd eller strandskyddsområden. Trots att staten gjort dessa fastigheter värdelösa (värdet av 6 000 000 hektar mark motsvarar inte några småbelopp) vägrar man att ge fastighetsägarna ersättning. Så här kan väl inte ens justitieminister Morgan Johansson tycka att det skall få gå till i en rättsstat?