Realtid

Uppenbar risk för ett rejält nationellt självmål

Uppenbar risk för ett uppenbart rejält nationellt självmål
Per Lindvall
Uppdaterad: 08 nov. 2023Publicerad: 08 nov. 2023

LKAB:s, SSAB:s och H2 Green Steels jättelika satsningar på vätgasbaserad järnsvampsproduktion riskerar att bli ett jättelikt nationellt självmål. Dags att dra i bromsen och skala ner ambitionerna. Det skriver Realtids Per Lindvall.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Spela klippet
Realtid TV

Vanliga norrmän får inflytande över oljefondens framtid

20 nov. 2024
Spela klippet
Realtid TV

Laddhybrider populärare än elbilar i Sverige

19 nov. 2024

Jag erkänner att jag lider av ”confirmation bias” när jag läser första rapporten ”Från brunt till grönt” från ekonomiprofessorn Magnus Henrekssons nybildade Skandinaviska Policyinstitutets och nationalekonomen David Sundéns och deras granskning av de mycket ambitiösa satsningarna på produktion av fossilt fritt stål i Sverige. Jag tror att jag själv har skrivit att satsningen har stora möjligheter att bli ett nytt ”stålverk 80”, om än i mycket större skala.

Så jag blir inte så förundrad när rapporten i stort bekräftar de stora företagsekonomiska OCH samhällsekonomiska riskerna med detta projekt. I sammanhanget ska jag också erkänna att jag inte har någon som helst koppling till ”fossilmaffian” eller ”brunråttorna inom SD” som en läsare påstått. Jag tar klimatförändringarna på största allvar och inser att det är bråttom att ställa om för att mänskligheten ska kunna överleva sin egna rovdrift av denna planet.

Men ekonomi handlar i stort och smått om att hushålla med begränsade resurser. Och med mina förkunskaper så är det där som satsningarna har sina största brister, såväl företagsekonomiskt som samhällsekonomiskt.

Rapporten ger en utmärkt genomgång av järn- och stålmarknaden som den ser ut i dag och den utveckling som kan förväntas ske, både vad det gäller produktionsprocesser och marknad. Om jag ska luta åt något håll så tror jag snarast att den är lite för optimistisk vad gäller den framtida stålefterfrågan. Kina står idag för drygt hälften av den globala stålproduktionen, men med ekonomi som måste ställas om från sin mycket stålintensiva investeringsmodell till en mer service- och konsumtionsinriktad ekonomi så kommer också stålkonsumtionen att falla. Jag brukar dra en parallell till västvärldens stålkris under 70- och 80-talet. Där är min bedömning att Kina är om några år.

Rapporten lyfter också fram de mycket stora utmaningar som finns vad gäller att skala upp delar av denna den process som både LKAB genom Hybrit och H2 Green Steel har valt. Det gäller framför allt då produktionen av den vätgas som behövs för att reducera bort syret ur järnmalmen. Detta har aldrig gjorts tidigare i den skala som LKAB:s anläggning i Malmberget och H2 Green Steel i Boden ämnar göra.

Det är svårt att se att det finns någon större ”first mover advantage” i att vara den som bygger de första fullskaliga vätgasanläggningarna. Inom processindustrin brukar det inte vara någon fördel att vara den som tar de stora utvecklingskostnader som konkurrenterna sedan snabbt kan kopiera.

Dessutom lyfter rapporten fram att det finns andra fossilfria processer, som smältelektrolys, som har förutsättningar att helt kullkasta fördelarna med vätgasreduktionen.

Rapporten pekar också på att projekten förefaller ha stressats fram. Det gäller inte minst H2 Green Steel som inte ens har långsiktigt säkrat sin järnmalmsförsörjning. LKAB som är den naturliga leverantören har inte tackat ja. H2 Green Steel projektet dök ju upp som en blixt från klar himmel efter att LKAB, SSAB och Vattenfall hade lanserat sitt Hybrit-projekt 2016. Inte ens transporterna på Malmbanan har H2 Green Steel säkrat. Att H2 Green Steels vd Henrik Henriksson i Dagens Industri hävdar att ”bankerna har lagt 300 miljoner kronor på att granska projektet” låter inte helt övertygande.

ANNONS

Men det samlade elbehovet av dessa satsningar, där LKAB exempelvis säger sig behöva 70 TWh, H2 Green Steel upp tll 17 TWh och SSAB 4 TWh el för sin framtida järnsvamps- och stålproduktion, är det största frågetecknet. Det motsvarar 66 procent av Sveriges nuvarande elkonsumtion och 55 procent av elproduktionen.

H2 Green Steel har säkrat 20 procent av sitt initiala elbehov med ett avtal med norska Statkraft. I övrigt har ingen av aktörerna något bra svar på var denna el ska komma ifrån eller vad den kommer att kosta. Men helt givet är att det påtagligt skulle påverka elpriset och elsystemet i hela Norden och därmed konkurrenskraften för dessa länder i stort. Det verkar helt enkelt inte vettigt att prioritera ett enormt järnsvampsägg, när det finns så många andra energi- och klimatsmarta ägg att vårda.

Det märkliga är att LKAB, SSAB och H2 Green Steel har fått i stort sett alla involverade myndigheter, Svenskt Näringsliv och i princip alla svenska politiker att springa på den här bollen utan att riktigt veta vilket mål de spelar mot. Fullföljer de matchen finns det en uppenbar risk för ett rejält nationellt självmål.

Läs mer från Realtid - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS