ANNONS

Bobo Karlsson

Bobo har rest vidare

Författaren och journalisten Bobo Karlsson, tillika Realtids krönikör och urbana observatör, har gått bort efter en tids sjukdom. Han blev 70 år.

Är Washingtons epok som "East Hollywood" slut?

Vart är Washington på väg, nationellt och internationellt? När George W Bush drog in i Washington med tiotusentals konservativa, främst ett burget och villasökande klientel, till de mondäna förorterna, föll staden som i dvala. Sen anlände Barack Obama 2009 med sin mer urbana stam – tiotusentals yngre och liberalare. Ett coolt "innerstadsgäng" från Chicago, Manhattan, LA – och Washington. Så plötsligt blommade "sömntutan" och "tråkmånsen" Washington istället upp som en utåtriktad och glamourös världsstad som fyllde även prestigemediers nöjes-, kultur- och resesidor. Alla undrar nu förstås vilka Donald J Trumps tusentals lojala "Washingtonhatande” nationalister är. Och hur de med sin attityd kan drabba staden, ge "det sista imperiets fall" ett ansikte ut mot världen. Klarar de att hålla rövarbaronerna i Silicon Valley och på Wall Street stången? Om nu alla där ute på stan, inklusive medierna, är "svurna fiender".

Är tomten taliban?

Rusar vi mot ett unikt årsskifte, en mer obehaglig nyårsafton än vi kunnat föreställa oss, ett slags historiskt ’ring klocka ring’ som saknar motstycke? Det är som om debattsidor, kultursidor, ledarsidor nått världs ände. Kan det bli mer traumatiskt än det är nu med alla uppblåsta bubblor, löpsedelslögner, förnedringsdebatter. Och alla tycks vi stå där med brallorna nere. Vi själva har tappat tråden, politiker famlar i mörkret, media har tappat kontrollen. Vad vill vi med Sverige, är det ’bye bye USA’, finns det Europa vi drömde om, fyller FN längre sin funktion? Vi står där alla utan visioner.Tro nu inte jag har de stora svaren. Istället väljer jag att fly in i tomteland – via små små ord av kärlek och hatkärlek. Aldrig har väl julen suttit så fint som i år, som en liten paus i helvetet. Drömmen om ”en vit jul hemma”, kombinerat med lite rusk och barmark, fortsätter vi att köpa  trots allt; en perfekt halvsanning och ’storytelling’ ingen riktigt kan ta ifrån oss. En t-shirt med texten ”Je suis Charlie – Charlie Chaplin” och ett ”vad blir det av alla löften”, dämpade den första chocken. Dagens ”I’m Donald – Donald Duck” är nästan för makabert.Men det är inte utan att en av Berlins och Wiens store sanningssägare, Joseph Roth, gjort en obehaglig come back, vinkar i kulisserna med sin klassiker; ”Objektivität ist Schweinerei”.

Las Vegas – Las Bob Dylan, Las President, Las Israel.

Det en gång så charmigt ’gangstriga’ Las Vegas har idag roffat åt sig tutti frutti. Alla kända namn är på plats – Las Show. Det barntillåtna kom smygandes – Las Circus. De crazy hotellen sträckte sig mot skyn – Las Hotel. Stjärnkrögarna från New York, Madrid, Tokyo, Paris öppnade överdådiga filialer – Las Restaurant. In stormade världens ledande dj:s – Las Party.  Och nu i oktober; Nobelpris, valdebatt, storpolitik – Las Knockout.

Nattportieren – och flykten från skrivandet

Som skribent är man ofta på flykt. Tyvärr kommer man inte ifrån sin uppgift, som vid rätt ögonblick tack och lov övergår i ett mer njutbart smått extatiskt tillstånd. Ofta tänker jag på Jorge Luis Borges varnande men värmande ord, att läsande är en större konst än skrivande. Precis som han, hoppas jag att när man så småningom äntligen hamnar i paradiset, så visar det sig att det är ett bibliotek. Men under tiden finns det en annan hägring, en tröst att klamra sig vid – som en ’interzone’ – den att få bli nattportier.

ANNONS

Istanbul – Midnight Express

Napoleon lär ha sagt att om hela världen vore ett land, så skulle Konstantinopel ha varit huvudstaden. Det är Istanbul som i dag är Europas storstad nummer ett – följd av Moskva, London, Sankt Petersburg – och så småningom lilla Paris. Invånarna i Europas metropoler är sanna européer sen långt innan EU var påtänkt – i dag snarare trots EU. I det europeiska ’stadslaget’ har Istanbul alltid haft en självskriven och kittlande plats som ett slags ’cosmopolite per preference’. I det europeiska ’landslaget’ däremot, har Turkiet ofta varit ”närmaste främmande”, ofta med en bisarr eller obehaglig berättelse, sann eller fördomsfullt diktad.

Rio de Janeiro – lättjans triumf

Kommer Rio att charma skjortan av eller skrämma skiten ur åskådarna – denna ”bad boy” och ”good guy” på världsarenan? Kan Rio få sin revansch och renässans efter 50 år av dekadens? Trots veckor av den sämsta publicitet som en stad kan tänka sig, tror man sig nu kunna vinna de flesta besökares hjärtan, och i natt få större delen av närmare en miljard tv-tittare att börja drömma, charmas av Rios lite slängigt gulliga och busiga stil.

Ett nytt ”London” – i Amsterdam eller Paris?

Ska 10.000 av Europas mest högavlönade med sina familjer börja röra på sig från London – om Brexit slår till på allvar, de stora huvudkontoren i London förlorar sin ”passfrihet” och ”fria rörlighet” i Europa? New York Times gick i helgen på djupet vilken stad som kan tänkas bli framtidens London – ligan leddes av Amsterdam! Financial Times Weekend spekulerade i samma ärende – och toppade med Paris! SvD:s korrespondent i Berlin signalerade att den lysande stjärnan är Frankfurt. DN spådde mer coolt blygsamt att Londons kluster är starkt nog att kanske behålla ställningarna.

Hat, ondska, surrealism och entusiasm

Det är lätt att bli fotbollens fiende. Fotbollsjournalistiken piskar fram det banalaste inom människan, göder ett slags nationalistiskt barbari. De som själva älskar att gödsla med hat, ondska, rädsla – det kommersiella bränslet för alla som tänker med sin ryggmärg eller reptilhjärna.

ANNONS

Kärlek, fotboll och politik

Fotboll är himmel och helvete. Enligt Albert Camus finns det ingenstans att vara lyckligare på än fotbollsarenan. George Orwell sågade fotbollskulturen jämnt med fotknölarna. Själv efter att ha råkat ut för huliganer, slagsmål, ridande poliser, gläfsande hundar, allmänt pöbelupplopp i flera städer, så bildade jag diskret en liten klubb; ”Egentligen borde fotboll förbjudas” – lugn vi är bara fem ’medlemmar’. Så backar man bandet 58 år till VM i Stockholm, då kungen hälsade på Pelé och Brasiliens då så brokiga lag. Så inser man att så ser en hel värld ut idag. Att mänskligheten kan segra. Så rörs man till tårar av Tillsammans Cup på nationaldagen. Och hoppas att rätt ’black, blanc, beur’, var helst de kommer ifrån, ska styra den europeiska skutan rätt igen.

Livets ocensurerade smärtsamma ’noir’

Vilken musiker, artist, författare, konstnär, levande eller död, har – trots sitt, eller tack vare sitt, hårda liv – mest lyckats förändra mitt sätt att se på världen, resa, tänka, kanske förstå livet bättre? Det är en fråga jag tycker man ofta ställer till sig själv. För att kunna hantera ’öppna sår’ och ’svarta själar’ – egna och andras, kanske på nära håll. Eminem, Ekelöf, Ljungström, Hemingway, Piaf, Kerouac, Minnelli, Duras, Cesária Évora... Är de med en svaghet för sprit och droger ibland våra starkaste vägvisare i världen? Glöm aldrig att då och då ha en tyst minut framför bokhyllan och skivsamlingen – kanske redan nu på söndag.

Je suis Charlie – Charlie Chaplin

Har politiker för få farliga förbindelser? Är det inte media som är som snörpta nymoralister – eller ännu värre, en flock av vuxenpennalister. Är ’dirty connections’ bra först när en en gisslan ska förhandlas fri av UD. Sedan det tragiska attentatet på Charlie Hebdo är det inte bara ISIS medeltida barbari som fått fotfäste, utan det ortodoxt sekulära samhällets ondska och främlingsfientliga fobier har börjat kräla som maskar när man lyfter på en sten.

Taxi, tåg, buss – hur dum får man va’

Storstadens taxichaufförer slungar vassa repliker om politiska skandaler, ett slags ”enligt välunderrättade källor” och ”talk of the town” på löpande band. Deras främsta konkurrent är en bardisk med insikt och bartender med åsikt. Så dessa Europas grandiosa tågstationer, kosmopolitiskt inresta och erfarna katedraler som dallrar av mer Graham Greene och John Le Carré än alla storflygplatser tillsammans. Men vad minns jag då främst från mina små irrfärder – jo, enkla personliga pinsamheter.

ANNONS

Havanna – dags för en urban injektion!

Påvens balsam har torkat, optimisterna klamrar sig förtvivlat vid Obamas pep-talk om frihet och rättigheter, kittlingen av Rolling Stones vilda konsert är över. Verklighetens Kuba kryper återigen in under huden. Nu är det dags för Havanna, en gång Karibiens merkantila metropol, att göra come-back, ta revansch, med hjälp av rätt urbana kreativa polare? Kuba kan inte hjälpa Havanna, men Havanna skulle kunna rädda Kuba…

Jag har en hund i varje stad

På en lagom rufsig sexbar vid Times Square slår killen bredvid sig i slang med mig med sin diktsamling. Anledningen att jag var där var ’nyfiken i en strut'. En vän till mig var då skribent på DN och gjorde ett jobb om kvarteren och sexbusinessen och hade tagit anställning som bartender där. Så växlar min nyvunne svarta polare från poesi till hur många han dödat i Vietnam, börjar gråta. Jag håller om honom. Han öppnar en annan bok, samma lite romantiska omslag som diktsamlingen, men den här är fylld av hans kvinnor ”I have a woman in every city, and they are all in love with me”…. Och du då, vad har du då, frågar han. Erkänner att jag blev något fundersam. Så flyger det bara ur mig: ”I have a dog in every city.” ”A dog, oh that’s cool man.”

Borgmästaren – visionär, primadonna, direktör

De sjuder av pondus, chauvinism och ett samtida frihetsrus. Kaxigt kan de köra över sitt lands parlament och lagar. Borgmästarna för ofta en egen utrikespolitik, har en radikal socialpolitik plus en friare urban inställning till allt från droger och hbtq-frågor till det kommersiella eller borgerliga. De svävar bitvis anarkistiskt mellan vänster och höger. Kan med entusiasm förena det unga vilda med ett dynamiskt näringsliv, den gamla arbetarklassen med de nya invandrarna. De sticker hellre ut än fegar ur.

Krog – en Wienerschnitzel i Casablanca

Ju mer av all social credd och status, markering och markörer som hamnar hos ny mat, rätt mat, cool mat och hos alla de hajpade kockarna, krögarna, köken – ja, desto mer är somliga av oss förstås lika hysteriskt på flykt, bort från det mest trendiga-uppskrivna-omskrivna-belönade-nydanande – mot något oskyldigt, orört, genuint, familjärt, eller rent av något så förbjudet som kufiskt gulligt…  