Strannegårds antagningsprov och när en cirkel sluts

Jag har själv gått på Handelshögskolan och jag kom själv in genom de ”psykotekniska” antagningsprov som skolan anordnade i början på 80-talet. Det psykotekniska provet fick göras av de som låg närmast i tur efter de som kom in på den rena betygskvoten. Därutöver fanns den lite mystiska ”rektorns egna kvot”. Hur det gick till att jag kom in vet jag inte. Jag ankom till Stockholm och Gävlegatan, där provet hölls, utan plånbok och ID-kort. Det var dagen efter kadettbalen på A9 i Kristinehamn. Mitt huvud var ett blankt papper, men på något sätt lyckades jag kryssa mig fram till en position som en av de 30 bästa av de 300 provdeltagarna.

Min bild är att Handelshögskolan redan då var en av de socialt mest ”skiktade” skolorna i Sverige, men vi var ändå en anständig mängd lantisar. Vi var nog en knapp ”sågverkshand” (tre stycken) från Ludvikatrakten, varav en blev investmentbanker, en annan McKinsey-konsult – bara han såg till att raka sig och byta ut tubsockorna mot svarta knästrumpor, och så jag som blev kreditriskanalytiker, innan jag degenererade till radskrivare. (Storfors hade fler antagna än Ludvika, redan då. Där fanns en skola som hette Lundsberg, där ”man oavsett begåvning var garanterad en plats på livets solsida”, som en elev uttryckte sig i en klassisk radiodokumentär.)

Libertarianen Milton Friedman, som fick Nobelpriset i ekonomi 1976 och ”Chicago-skolan” var vid den här tiden på väg mot sitt zenit. På en ”progressiv” och näringslivsinriktad skola som Handelshögskolan fick hans idéer bra fotfäste. Friedman hade ju stort inflytande på dåtidens stora politiker, som Margaret Thatcher och Ronald Reagan, som också stod på höjden av sina karriärer i mitten av 80-talet. Friedman hade ju många idéer om hur man skulle befria medborgarna från det offentliga oket och öka medborgarnas valfrihet. Han ville bland annat genom att införa ett ”fritt skolval” där eleverna skulle få en ”skolpeng”. James Buchanan, som fick Nobelpriset i ekonomi 1986, för sin ”public choice-teori” plöjde i samma fåra. James Buchanan var också inne på att reformera skolväsendet där han pratade om ”the evils of state monopoly”. (En märklig iakttagelse är att Magdalena Andersson, som gick på Handelshögskolan efter mig, ska ha sagt att James Buchanan är en av de ekonomer som har gjort störst intryck på henne.)

Chicagosskolans idéer om människans rationalitet och förmåga att göra val som inte bara optimerar det egna utfallet utan även samhällets samlade välmåga var starkt både på Handelshögskolan och bland svenska ekonomer i stort och kanske i synnerhet hos den kommitté som utsåg ”Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne”. Gary Becker, som hävdade att pristeori (mikroekonomi) kan användas för att analysera det mesta av socialt beteende och interaktion, fick detta pris 1992 och Robert Lucas  med sina ”rationella förväntningar” fick priset 1995. (Crescendot/eller antiklimax för Chicagoskolans idéer kom väl 2013 när Eugene Fama fick Nobelpriset för sin ”effektiva marknadshypotes”, efter att världen genomlevt en finanskris, som enligt hans teori inte skulle ha kunnat ske.)

Men med 90-talskrisen var den svenska ekonomiskpolitiska manegen krattad för att regeringen Bildt, som andra land efter Chile, där herr Friedman också hade stort inflytande, skulle genomföra vår famösa friskolereform. Odd Eiken, som var statssekreterare hos Carl Bildt, hade gått på Handelshögskolan några år före mig, brukar ju tillsammans med moderaten Anders Hultin, beskrivas som den svenska friskolereformens fäder. (Både Hultin och Eiken jobbade för övrigt på Peje Emilssons Kreab, som tillsammans med Wallenbergs stiftelser, startade Kunskapsskolan. Hultin är ju också känd för att ha drivit den konkursade friskolekoncernen John Bauer.)

Personligen var jag länge agnostisk till friskolorna. Jag hade i mitten på 90-talet träffat företrädarna för investmentbolaget Bure (som paradoxalt nog bildats av pengar från de upplösta löntagarfonderna) med vd Roger Holtback och vice vd Per Båtelson i spetsen. Bure hade just börjat investera i så kallade välfärdsföretag. De hade köpt några friskolor, bland annat Vittra-gruppen, och hade startat vårdföretaget Capio, där Per Båtelson blev vd. Jag hade länge Per Båtelsons ord ringande i mina öron. Han sa att ”som ett vindrivande företag som lever på skattepengar så får vi aldrig glömma att vi dagligen måste bevisa vårt existensberättigande”.

Jag tänkte att om alla har den inställningen så kan incitamentet att maximera vinsten samsas med det myndighetsutövande som lärare har vad gäller betygssättning och läkare har vad gäller att prioritera vårdinsatser. Jag hade fel, totalt fel. Alla har inte den inställningen och kommer aldrig att få.
Under 2012 gick John Bauer-koncernen i konkurs. Det blev då uppenbart att kommunala skolor har ett mycket större ansvar än vad friskolorna har. De har ju ett uppdrag som utbildare ”of last resort”, om en privat friskola inte tyckte att det var lönt att fortsätta sin verksamhet. Burekontrollerade Academedia hade samtidigt börjat ”konsolidera” den svenska friskolemarknaden och ”valfriheten” på skolmarknaden började bli alltmer en variant på spelet Monopol.

Men droppen för mig var när en tidigare kollega från Schibsteds E24, som också hade gått på Handelshögskolan, men som hade bytt bana till lärare och jobbade på en skola som blivit uppköpt av Academedia, fick sparken. Hen hade enligt rektorn satt för låga betyg och elevernas föräldrar hade hotat med att byta skola. ”Sex elever det är 600 000. Det måste du förstå”, som rektorn uttryckte sig. Hen stod dock på sig och hävdade att eleverna inte uppfyllde betygskriterierna. Hen fick sparken med motiveringen ”arbetsbrist”.  Men efter kort tid så utlyste skolan samma tjänst. Jag hade förstahandsuppgifter om denna affär, från flera håll. Facket kopplades in. Academedias chefsjurist var med vid förhandlingarna. Läraren fick förlängd uppsägningstid, vilket kan liknas vid ett skadestånd, men mot tystnadsplikt.

Jag skrev om detta i SvD och fick ett väldigt gensvar. Hen, läraren, var långt ifrån ensam om att känna pressen att ”leverera rätt betyg”. Jag fick en inbjudan från Academedias ledning med Marcus Strömberg i spetsen om att ”prata ut”.  De tyckte att det som inträffat var ”olyckligt”, men det var inte något fall som de kände till och det var definitivt inget som präglade koncernens betygssättning. Jag visste ju att koncernjuristen hade varit med vid förhandlingarna. För mig var det uppenbart att koncernledningen blåljög. Och Per Båtelsons ord klingade mycket ihåligt. Om Sveriges största friskolekoncern agerar på det här sättet, hur kan det då inte se ut hos det övriga gänget?

Jag skrev många kritiska artiklar om friskolor. Bland annat denna i Fokus Lisa ger hundratusen äpplen till läraren – vad får hon då för betyg? – Fokus. Jag var så kritisk så att jag blev inbjuden att vara den kritiska rösten på en kurs på Handelshögskolan, kan ha varit 2017, som handlade om den svenska ”välfärdssektorn”. Jag hävdade att incitamentsstrukturen leder till att det svenska betygssystemet korrumperas. Jag höll med den tidigare moderata riksdagsmoten Ann-Marie Pålsson om att aktiebolagslagens krav på vinstmaximering och myndighetsutövning var helt oförenliga.

I samtalet efteråt berättade kursledaren att han höll med mig. Handelshögskolan var ett typexempel på denna korruption. Där fanns många exempel på elever som karaktäriserades av ”Dyscha från Djursan” som han lite grovt uttryckte sig.

Nu, sex år senare verkar även Handelhögskolans rektor Lars Strannegård, som för övrigt har suttit i Internationella Engelska Skolans styrelse, samt 2021 ha inrättat en professur i ”school effectivness research” finansierat av stiftelsen The Hans and Barbara Bergström Foundation, ha insett problemet
Men jag kan lyfta fram några ytterligare, intrikata, kopplingar mellan mina egna erfarenheter från friskolevärlden och just Handelshögskolan. Den som var talare efter mig på den nämnda kursen var Academedias finanschef Eola Änggård-Runsten. Hon hade gått kursen efter mig på Handels, så vi hade träffats tidigare. Hon tyckte inte alls om vad jag hade att framföra. Hennes man Mikael Runsten, som doktorerade vid Handelshögskolan hade för övrigt kopplingar till Ilmar Reepalus välfärdrutredning. Ilmar Reepalu hade tagit fasta på Runstens avhandling och hävdade att välfärdsföretagen redovisade ”övervinster” som måste beskattas. Mikael Runsten gick i taket Mikael Runsten: Reepalu använder min forskning helt felaktigt (di.se)

Min åsikt var att Reepalus slutsats var helt rätt. Friskoleföretag som Academedia och Internationella Engelska Skolan genererar och genererade stora ”övervinster”. De har och hade rörelsemarginalmål på någonstans runt 10 procent, och lyckades hamna någonstans runt 8 procent. Man ska då veta att friskoleverksamhet inte har något löpande kapitalbehov eftersom den är helt förskottsfinansierad genom skolpengen. Kapitalstrukturen och betalningsflödena kan liknas vid byggföretag, där en rörelsemarginal på 3 procent är tillräcklig för att verksamheten ska vara klart lönsam. Ungefär 0 procent av det externa kapital som har pumpats in i friskoleföretagen har gått till att investera i verksamheten. Ungefär 100 procent har gått till att köpa ut andra ägare till friskolor. I Internationella Engelska Skolans fall har det handlat om att köpa ut sig själv i olika omgångar.

Och åter till den sparkade läraren. En pikant och ändå talande detalj i denna väv är att en nära släkting till denne är en av de mest högröstade försvararna och förespråkarna för det svenska friskolesystemet. Om någon akademiker eller en och annan radskrivare skulle få för sig att hävda att det är friskolesystemet och vinstkravet som har korrumperat det svenska betygssystemet så kan man vara säker på att denna Timbros motsvarighet till ärkeängeln Gabriel rycker ut till dess försvar. Sverige är en ankdamm.

Man kan tycka att en verksamhet som en klar majoritet av svenskarna, även de traditionellt borgerliga, tycker är direkt skadlig borde kunna avskaffas. Mitt motargument har varit att incitamentsstrukturen är lite skev. De investerare som har pumpat in runt 25 miljarder kronor för att köpa ihop nuvarande friskolekoncerner har både mer resurser, ett tydligare fokus på att bevara det rådande systemet, samt inte minst för alternativa karriärer för före detta politiker, än vad motståndarna kan mobilisera.  Men kanske detta kommer att ändras nu när Lars Strannegård har tagit bladet från munnen. På köpet får han dessutom ett intressant forskningsområde för ”school effectivness research” – ”How the profitdriven free schools corrupted the Swedish grade system”