#Val 2022: Den stora frågan som inte diskuteras alls

Den som kastar en blick på ekonomins signalsystem och lyfter blicken till ett halvårs horisont, ser något mycket oroväckande. Vi är på väg mot en tågkrasch, där ett tåg lastat med inflation och räntehöjningar befinner sig på samma spår som ett motsattriktat, tungt lastat svenskt snälltåg, fyllt av bolån och bolånetagare.

Den stora frågan är hur höga räntor som Riksbanken och andra centralbanker måste ta till för att få ner farten på inflationståget. Går de för försiktigt fram och inflationen får allt mera fotfäste in i allmänekonomin, framför allt in i lönebildningen, då kan de tvingas panikbromsa, Det vill höja räntan rejält, vi pratar över 5 procent, och då ter sig en krasch med tåget lastat med den svenska bostadsmarknaden som överhängande. Och det kommer att slå stenhårt mot den allmänna ekonomin. Vi kan vara på väg mot ett 90-tals scenario.

För många, inklusive de flesta uppburna nationalekonomer, har inte riktigt förstått vad den under de senaste decennierna ”boomande” svenska bostadsmarknaden har betytt för den svenska ekonomin. De flesta har ju noterat de mycket stora prisuppgångarna. Några har uttryckt oro över detta och pratat om nödvändiga reformer, typ marknadshyror, mindre regleringar, för att få en bättre matchning mellan ”utbud och efterfrågan”. Några, typ förre vice riksbankschefen Lars E O Svensson ser inga problem alls, utan anser att priserna är motiverade av de långsiktigt sjunkande räntorna. Det senare är väl mest ett cirkelresonemang, för frågan är vad som händer om/eller när den gynnsamma ränteutvecklingen bryts och vilka risker som har byggts upp i systemet.

Vad dessa ekonomer inte riktigt har förstått är hur viktig bostadsmarknaden har varit för att driva den svenska ekonomin under samma period. Eller kort och gott, de har inte förstått eller undvikit att förstå en av de avgörande parametrarna för hur ny köpkraft skapas i en ekonomi.

Vi är alla, i stort sett, ense om att långsiktigt är det bara ökad produktivitet, mindre insatser av resurser för att producera ekonomins varor och tjänster, är det enda som kan öka köpkraften i längden. Men det finns en annan kortsiktig genväg. Nämligen att producera nya pengar. Används de nya pengarna för att köpa samma mängd varor och tjänster leder det förstås till inflation. Det har vi ju inte sett till. Det kan vara en av anledningarna att produktionen av pengar inte riktigt har varit på alla ekonomers läppar. Att det strider mot det kanske viktigaste budordet hos den tidigare husguden i det neoklassiskt ortodoxa ekonomiska samfundet, Milton Friedmans, teser om att inflation alltid hänger samman med penningmängdens utveckling borde ju åtminstone ha diskuterats.

Den svenska penningmängden (mätt som M1; sedlar och mynt samt inlåning i banksystemet) har skenat under de senaste decennierna. Den svenska penningmängden har ökat från 830 miljarder vid ingången av 2002 till 4 623 miljarder kronor vid det senaste halvårsskiftet. De samlade prisuppgångarna har emellertid bara varit 26 procent, fram till utgången av 2021. BNP har under samma period ökat med 50 procent. Den ökande penningmängden synes vara det ickeproblem som många ekonomer behandlat den som.

”Med dessa glasögon bör man fråga sig om svensk bostadsmarknad kanske är lite väl långt ute på instabilitetsplankan.”

Men den hållningen är inte så fruktbar och långt ifrån vad man kan förvänta sig av en profession, akademin, vars existensberättigande är just att de ska vända och vrida på stenar för att förstå ekonomins funktionssätt. Och här har vi ett problem som kanske håller på att växa oss över huvudet.

För sätter man på sig den mindre ortodoxe ekonomen Hyman Minskys glasögon så ser man genast att här har vi nog ett växande bekymmer. Om vi utgår från en av Minskys grundteser, som han utvecklade från sin läromästare Joseph Schumpeter, att den kreditbaserade finansiella ekonomin inte letar sig fram mot stabila jämviktslägen utan har inbyggda incitament att pendla mellan ”boom” och ”krasch”, att perioder av stabilitet leder till ett allt högre risktagande som därmed leder till instabilitet och finansiell krasch.

Med dessa glasögon bör man fråga sig om svensk bostadsmarknad kanske är lite väl långt ute på instabilitetsplankan.

För parar man denna syn med att den nominella varianten på den nya köpkraft, nya pengar, som har genererats i den svenska ekonomin har en svag koppling till vår produktivitetsutveckling, men mycket stark koppling till de ökade bostadslånen och stigande bostadspriserna så blir Minskys bild av vårt tillstånd mycket tydligare.

”Den förhärskande tanken att bankerna finansierar sig genom att ge ut bostadsobligationer är feltänkt.”

Bostadslånen har ökat lika mycket som den svenska penningmängden sedan 2002, plus 370 procent. Och detta samband är självklart om man förstår hur pengar skapas i banksystemet. Bankerna är inga ”intermediärer” som förmedlar hushålls och företags sparande till lån, som fortfarande är den dominerande modellen hos många nationalekonomer. Nej, det vi kallar sparande och pengar och som vi använder som transaktionsmedel i ekonomin är bankinlåning. Denna bankinlåning, som är bankerns skuld, matchas av deras utlåning, bankernas tillgångar och skapas när de ger ut nya krediter. Och de nya krediter som har skapats i det svenska kreditsystemet under de senaste 20 åren har huvudsakligen varit bolån.

Den förhärskande tanken att bankerna finansierar sig genom att ge ut bostadsobligationer är feltänkt. Det är bara ett sätt för bankerna att växla löptid på sina åtaganden. Obligationsköparna växlar sin korta fordran, inlåning, mot obligationer. Inlåningen som de får betalt i har bankerna tidigare skapat genom att ge ut krediter. Det finns inget annat sätt, med undantag för den inlåning som matchar Riksbankens korta skulder, reserver, men det är en liten del av den svenska penningmängden.

Att svensk ekonomi har gjort sig beroende av en ständig tillväxt för bostadslån får flera implikationer på samhällsekonomin. En sådan är att ny köpkraft i ekonomin huvudsakligen genereras genom bostadstransaktioner, eller genom att befintliga bostadsägare, som sett priserna på bostaden skena, tar nya lån för att finansiera både konsumtion och finansiera andra ofta finansiella ”investeringar”.

Detta får effekter både på individ och samhällsnivå. En är att finansiella klipp premieras mer än produktivt arbete. Mycket av konsumtionen styrs också av det sätt som ny köpkraft skapas. (Det är bara att åka runt i Sveriges villaområden och räkna verandor, pooler och gasolgrillar för att se detta.) Det skapar en enorm insider- outsiderproblematik, där de generationer som länge ägt tillgångar har gjort en otrolig finansiell ”resa”, medan de som inte ägt något, eller tillhör den yngre, eller invandrade generationen hör till de som står utanför. Den nya köpkraften och krediterna har också till stor del genererats i storstadsområdena, inte minst Stockholm, och har därmed stärkt de regionala klyftorna i landet. Kort och gott har det skapat mycket av de spänningar som vi ser i samhället. Det vill säga det som är det underliggande men icke adresserade problemet till dagens valdebatt.

Men det är inte det akuta problemet. Det är att den svällande finansiella balansräkningen har gjort systemet mycket störningskänsligt, helt enligt Hyman Minskys hypotes. Det tål inte några större ränteförändringar. Finansinspektionen visar att redan vid en styrränta på 3 procent, där bankerna tar ut sina sedvanliga marginaler på 1,5 procent, så kommer andelen av hushållens disponibla inkomster som går till räntebetalningar att öka från 4 till 10 procent.
Lägger vi på de under det senaste året skenande energi- och livsmedelspriserna, så är det uppenbart att mycket av övrig konsumtion måste ta stryk. Och att ekonomin är på väg mot en lågkonjunktur.

För redan nu vid räntor på 2,25 procent har bostadsmarknaden börjat svaja. Skulle styrräntan kliva upp till 5 procent, inflationen är nu på 8,5 procent, så ökar räntebetalningarnas andel av disponibel inkomsten upp emot 15 procent. Det är mer än det var under den djupaste 90-talskrisen. Hur vi då ska kunna undvika en bostadskrasch och ekonomisk kris är den stora frågan, som inte diskuteras, alls.