Svensk inflation en dålig Norgehistoria

I Sverige har den sittande regeringen, och i viss mån även den gamla, hattat fram och tillbaka med hur vi ska hantera den elprischock som har drabbat svenska hushåll och företag, framför allt i södra Sverige, elområde 3 och 4. Från att utlovat en utbetalning i november har den sittande regeringen nu skjutit fram stödet till februari. Ett motiv till detta har enligt vår näringsminister Ebba Busch varit att en tidig utbetalning skulle kunna ”driva på inflationen”.  Ett annat har varit att staten måste hålla hårt i slantarna nu. För att just inte driva på inflationen.

Exakt det motsatta har hänt. Inflationen skenar och en stor del av detta beror direkt på elpriserna, som steg med 29 procent i december. Och en hel del av övriga prisstegringar kommer sig av att många företag är tvungna och har möjligheter att höja sina priser just på grund av de höga elpriserna.

Vår hantering av elpriset är ett typexempel på ett ”policymisstag”, vilket är en av de största riskerna för att det ska gå riktigt snett i rådande instabila ekonomiska läge. Tänk Bengt Dennis höjning av styrräntan till 500 procent under 90-talskrisens inledning. Den höga inflationen, som ligger högt över de flesta siares prognoser, sätter press på Riksbanken att kraftfullt höja räntan ytterligare. Men med en bostadsmarknad som redan hänger på repet och en mycket hög samlad belåning för svenska bostadsägare, så är ökar risken att prisjusteringarna nedåt, liksom betalningssituationen för hushåll som börjar sitta överbelånade.

Vi borde inte ha försatt oss i denna situation. Vi har råd med detta stöd, för vi har själva betalat, och det borde inte vara svårt att hitta en modell som gör att ”stödet” dras av från elräkningarna. Därmed skulle det inte driva inflationen, utan tvärtom. Det så kallade ”stödet” är ju pengar som elkonsumenterna redan har betalat för elen och som har fångats upp av Svenska Kraftnäts kapacitetsavgifter. Det är bara en återcirkulation och att utforma det så att det dras från elräkningarna i slutförbrukarledet, där inflationen mäts, borde inte vara kvantfysik. Vi har ju nätbolag som alla är anslutna till och som har full koll på vår förbrukning. Dra det från nätavgifterna.

Det är bara att titta på Norge. Där införde man under våren i fjol ett pristak i konsumentledet, där staten tar 90 procent av elpriset som överstiger 70 öre per kWh. Fram med karbonpapperet! Att denna modell inte skulle vara förenlig med EU:s regler är svårt att se. Norge är ju med i EU:s inre marknad, och ska därmed följa samma regler som Sverige. Och det går att rada upp länder som har hittat på egna stödmodeller för att hantera denna kris. Det är bara Sverige, som ängsligt tittar mot Bryssel.

Det som blir extra uppseendeväckande är ju att Sverige egentligen är den stora ”vinnaren” på de stigande elpriserna. Vi var Europas största nettoexportör av el i fjol. Klart större än Norge. Vi exporterade i fjol 33 TWh el, vilket var dubbelt upp mot Norge.  Det är den högsta exporten någonsin, trots nedläggningen av de fyra kärnkraftsreaktorerna. Och det är viktigt att beakta, ingen av de producerade TWh har haft en marginalkostnad för att producera denna el som har varit högre än 30 öre per kWh. Undantaget är det famösa Karlshamnsverket, men som bara körs när priset klart överstiger produktionskostnaderna eller när det påkallas av försörjningsskäl, men även det får de betalt för.

SKÄRPNING! (Låt stå)