Räntehöjningen – nu når mjölksyran hushållen

Att Riksbanken höjer styrräntan med 1 procent till 1,75 procent är inte förvånande mot bakgrund av att bankens inflationsprognoser har legat totalt snett under det senaste året, och att de har underskattat den uppåtgående trenden även i närtid. Och det är med all säkerhet inte över ännu. För i en ”bransch” där förtroende är allt och när förtroendet för huvuduppdraget, inflationsmålet på 2 procent, är så illa åtgånget så måste Riksbanken agera.

Så riksbankschefen Stefan Ingves, som nu är inne på sista sträckan innan han lämnar över stafettpinnen till Erik Thedéen vid årsskiftet, lär få med sig direktionen på ännu en höjning senare i höst.

Men det handlar nu inte bara om att Riksbanken har missbedömt inflationens utveckling, det har alla centralbanker gjort i det pågående loppet, utan att Sverige har börjat släntra efter på en annan viktigt punkt. Det handlar också om att kronan hör till de valutor som har fallit mest gentemot den stigande dollarn. Bara den japanska yenen har av de utvecklade ländernas valutor utvecklats svagare under det senaste året. En svag krona är normalt en bra försäkringslösning för ett exportberoende land, när världsekonomin stapplar. Men när det gäller att bekämpa inflationen är en svag valuta i stället det motsatta. En svag och framför allt sjunkande valuta leder obönhörligt till att inflationen stiger på grund av stigande importpriser.

Riksbanken och Stefan Ingves har ständigt uttryckt att de inte tittar på valutakursutvecklingen, då de har svårt att påverka den. Och det finns inslag av irrationalitet, eller om man vill kalla det orosmoment, i olika valutors prissättning. Den norska kronan har också fallit kraftigt  gentemot dollarn. Detta trots de kraftigt stigande inkomsterna från olje-, gas och elexporten och trots att Norges Bank är den europeiska bank som ligger tätast efter Federal Reserve i räntehöjningsracet.
Men sådana uttalanden brukar gälla tills de inte gäller mera. Att inte beakta valutakursrörelserna och dess relation till styrräntans relativa nivå relativt andra länder vore i det närmaste tjänstefel.

Detta är den konventionella synen på penningpolitik. Att höja räntan för att knäcka inflationen har varit standardreceptet ända sedan Federal Reserves Paul Volcker drämde i med 19,1 procents ränta i januari 1981, precis när Ronald Reagan installerades som president. Standardanalysen är att Fed och Paul Volcker då knäckte ryggraden på inflationsspiralen.

Alla delar inte den uppfattningen. Man kan också argumentera för att det var det efterföljande oljeprisfallet som kurerade inflationen. Och det som bidrog till det senare var framför allt ett den djupa recession som räntehöjningen framkallade.

Den insikten har man fram till nu inte velat kommunicera utan alla centralbanker har pratat om att de skitar mot en ”mjuklandning”. Riksbanken bedömer nu att Sverige går in en recession nästa år, där tillväxten krymper med 0,7 procent, vilket kan sägas vara en något hårdare madrass än vad Riksbanken tidigare har haft i kikaren.

Men ska jag lägga in min egen prognos så tror jag att det blir en ganska hård till väldigt hård landning i olika länder, där landningsbädden kommer att vara mycket hård och den tunna madrass som finns tillgänglig har stora inslag av tagel. Orsaken är de uppumpade finansiella balansräkningarna och den därmed höga skuldsättningen. Det har ökat störningskänsligheten radikalt sedan Volckers 70- och 80-tal. Och med det risken för stora ”policymisstag”.

De skenande energi- och matpriserna har redan lett till snabba kast i ekonomins betalningsströmmar där hushållen har dränerats rejält. Och de som har fått dessa intäkter kanaliserar inte tillbaka dem till dessa, utan samlar dem i stort sett på hög. Det kan liknas vid en rejäl skatt på världsekonomin.
En räntehöjning slår snabbt mot samma aktörers betalningsförmåga. Det leder till att konsumtionen av andra saker måste minska. Och det måste, i min låda, leda till en recession, då hushållens konsumtion står för 60-70 procent av den ekonomiska aktiviteten i utvecklade länder.

Och svenska hushåll är extra utsatta med sin stora ryggsäck av bolån, där nästan hälften har kort räntebindning, vilket gör att styrräntehöjningarna får direkt genomslag. Visst, enligt bankernas ”kvar att leva på kalkyler” tål de flesta bolåntagare väsentligt högre räntor. Men de glömmer då att titta på vad den samlade, makro, effekten blir av dessa höjningar. För det innebär som nämnts stora kast i betalningsströmmarna i ekonomin.

Den stora frågan är vilka räntor de svenska hushållens finansiella balansräkning tål. Den beslutade höjningen på 1 procent gör att mjölksyran i hushållens finansiella ben börjar koppla greppet. Med ytterligare höjningar kan benen börja stumna helt. Bopriserna brukar ta tid på sig att anpassa sig till en ny verklighet, men framåt årsskiftet kan det visa sig att den ”eviga” uppgången av bostadspriserna som vi har haft var lite för illusorisk. Synd att vi byggt de senaste 20 åren av vår ekonomi på just den parametern.