Ny rapport: Sverige inte redo att hantera gamla solceller och vindturbinblad

Antalet solenergi- och vindkraftsanläggningar växer snabbt, och inom ett par decennier väntas mängden uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad mångdubblas.

Riksrevisionens granskning visar att regeringen och ansvariga myndigheter (Naturvårdsverket och Energimyndigheten) inte har sett till att uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad kan hanteras enligt avfallshierarkin – så att återanvändning eller materialåtervinning främjas i första hand.

– Statens styrmedel är inte tillräckliga för att se till att de växande mängderna uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad kommer att hanteras effektivt, säger riksrevisor Helena Lindberg.

När det gäller solcellspaneler är det största problemet att producentansvaret för elutrustning inte säkerställer att uttjänta solcellspaneler kommer att samlas in för att behandlas. Producentansvaret innebär att den som tillhandahåller en produkt i Sverige bland annat ska ta hand om elavfall och stå för kostnaderna för detta.

I dagsläget kan det dock finnas stora mängder solcellspaneler som ingen tar producentansvar för. Enligt Riksrevisionens bedömning beror det delvis på att regler om producentansvaret inte är tydliga, och på brister i Naturvårdsverkets tillsyn. Tillsammans ökar det risken för att solcellspaneler inte kommer att samlas in för att behandlas.

– Med tanke på att mängden uttjänta paneler väntas öka från drygt 10 ton idag till mer än 20 000 ton per år efter 2050 behöver regeringen och Naturvårdsverket se till att producentansvaret fungerar, säger Fredrik Engström, projektledare för granskningen.

När det gäller vindturbinblad väntas mängden uttjänta blad uppgå till cirka 15 000 ton under femårsperioden kring 2030 och till cirka 40 000 ton under femårsperioden kring 2035. Granskningen visar att det idag inte är känt hur de blad som monteras ned hanteras. Det är inte heller tydligt om de svenska förbuden mot förbränning och deponering alltid gäller för uttjänta vindturbinblad. Riksrevisionen konstaterar dock att förbränning och deponering framstår som de huvudsakliga behandlingsmetoderna.