Har Sverige nått krisbearbetningens acceptansfas?

För jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

Just den raden sjöng Håkan Hellström inte i Lysekil i häromveckan. Men mycket annat i den säregna repertoar om vardagssveriges känslor, som nu i snart ett kvartssekel har funnits med i våra liv. Mer om detta senare.

Jag hade kommit till Bohuslän direkt från Gotland. Mitt intryck av årets Almedalsvecka var att det kändes som en stor höst-kick-off för Sverige. Diskussionerna var mer lösningsorienterade än förr. Det låg plötsligt en ”vi kan fixa”-stämning över svensk politik och näringsliv.

Statsminister Ulf Kristersson Almedalstal var ett bra exempel. Efter att ha tröskat igenom katalogen av utmaningar lät han som en motivationscoach: ”…vi har lösningarna på våra problem inom oss. Vi måste bara ta fram det bästa hos oss själva – och göra om det en gång till.” Att leda Sverige mot en ljusare framtid ”är maraton, inte sprint”. Nu tar vi en kilometer till.

Melodin var en annan än senaste års Almedalsveckor. Precis som svensk samhällsdebatt har de kännetecknats av en djup deppighet. Sverige har på kort tid ställts inför flera svåra utmaningar. Därav deppigheten. Men den var nu alltså om inte borta, så betydligt mindre genomgående.

Kübler-Ross-modellen identifierar stadierna i en människas hantering av svåra besked: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Ursprungligen handlade det om dödsbesked, men modellen finns idag i flera varianter och används för att beskriva många sorters kriser.

Kanske det nya tonläget i Almedalen illustrerar just detta. Har Sverige nu kollektivt kommit tillräckligt långt i hanteringen av denna nya verklighet? Inte så att vi tolererar skjutningar på våra gator eller att vi har en hänsynslös imperialistdiktatur i grannskapet. Men att vi nu accepterar att det är något som vi måste hantera.

Det har tagit tid för problemen att sjunka in hos oss alla. En del problem underskattade eller missade några av oss. Men inte heller de flesta av dem som nu malligt påpekar att vi borde ha sett det komma, kan slå sig fria från detta. Inte minst där svajade känslorna när det begav sig.

Det är här Håkan Hellström kommer in. Vad är det som har gett honom en särställning bland folkkära svenska artister? Det finns flera skäl. Men ett är nog hans förmåga att ge hopp i vardagen.

I vårt sökande efter en kompass släppte Sverige kompassen helt och hållet. Sanningar gjordes relativa. Gamla värden rycktes upp. Det har inte gjort saken bättre. Om några av de grundläggande frågorna gör Hellström nu i någon mån anspråk på att ha en sanning, men han gör det med ödmjukhet och utan att dölja sin sårbarhet. Han ger inte alla svaren och bröstar inte upp sitt perspektiv. Precis tvärtemot hur de flesta av oss som begär utrymme i debatten och det offentliga beter sig.

Den bohuslänska sommarkvällen fylldes med rösterna från tusentals människor som helhjärtat sjöng med Hellström: ”Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö…”

Nu krävs mycket för att Sverige-peppen inte bara ska stanna vid hejaramsor. Men politiken har nu kanske lärt sig läxan från de senaste åren. Äntligen kanske den blickar framåt.

Erik Zsiga
Kommunikationsrådgivare och skribent