Eurovision 2023 – Hönskacklet känns igen

Kreditkrisen har fått de euroivrande hönsen att klättra ner från sina sovpinnar uppe på den ekonomiska läktaren. Med stirrig blick börjar de kackla om ”den svaga kronans skvalpande” och den politiska ”beslutskraften” hos euroländerna i samband med utformandet av statliga bankgarantier med mera. Allt talar för en euroanslutning enligt dessa. Och det är inte vilka höns som helst som har börjat yra utan riktiga ledarhöns på de två största dagliga nyhets- och industritidningarna.

”Historien upprepar sig inte, men den har en tendens att rimma”, enligt författaren Mark Twain. Det utlåtandet har fortfarande sin bäring på både ledarsidor och om jag ska vara ärlig även krönikörer. Kom att tänka på min egen gamla krönika från E24/SVD Lyssna inte på kacklet om svensk euroanslutning | SvD (den ligger öppen och gratis om man har tur) från december 2008 när jag läser ”Sveriges vassaste ledarsida om ekonomi, politik och samhälle” (om de får säga det själva). Det vill säga Dagens Industri och den här gången Tobias Wikström och hans senaste euroschlager LEDARE: Näringslivet bör ta initiativet om euron (di.se) Jag hittar inga argument i den texten annat än kronan är på sin lägsta nivå sedan 2009 och att ”Näringslivet” vill att vi ska gå med.

Anledningen till att jag citerar mig själv är förstås att jag vill påpeka att jag förutspådde att den dåvarande finanskrisen, som emanerade från den amerikanska bostadsfinansieringskraschen, skulle sprida sig till flera euroländer som Grekland, Irland, Portugal och Spanien och i förlängningen kunna leda till en eurokris. Det var inte någon allmänt spridd sanning just då.

En annan anledning, och kanske viktigare, är att det finns tydliga paralleller mellan då och nu. För även om börser och den allmänna riskviljan har stigit sedan botten under älgjakten i oktober i fjol så är osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen fortfarande stor. Och de ekonomiska spänningar som fanns inom eurozonen i slutet av 2008 och början 2009 är inte alls utraderade. Det finns inga specifika fastighetsbubblor, och de som finns är mera påtagliga i icke euro-länder, som Sverige och Storbritannien, men de makroekonomiska obalanserna är fortfarande påtagliga inom eurozonen.

Det handlar för det första om att de offentliga skulderna i många euroländer inte är ”stabila”. Med stigande räntor och sjunkande tillväxt kan det gamla vanliga gänget, som Grekland, Italien, Portugal, åter hamna under stress. Om man får tro denna rapport Assessing debt sustainability in the euro area | CEPR. Men även Irland och Spanien ligger i riskzonen.

”Det som har ändrats mest sedan 2008 eller 2012 är väl att den geopolitiska omgivningen har förändrats radikalt. Även en gammal euro-skeptiker, som undertecknad, kan se att det finns en stor anledning att hålla ihop laget, när Putin visat sitt rätta ansikte och Kina har börjat dra upp överläppen.”

Man ska då veta att denna rapport baserar sig på 2019 års skuldsättning. Den genomsnittliga offentliga skulden inom eurozonen har därefter ökat från 83 procent av BNP till 94 procent, enligt EU:s senaste siffra. För Italien har den ökat från 135 procent av BNP till 150, Portugal har sett skulden öka från med 10 procentenheter till 122. Spanien har sett skulden öka lika mycket till 108 procent av BNP och Grekland tronar i topp med en skuld på 180 procent av BNP.

Ovanpå det kan man lägga ett inte helt stabilt banksystem. För även en euroförespråkare som Christer Gardell måste ju ändå ha funderat på varför i stort sett alla banker inom euroområdet värderas långt under hälften av eget kapital. I en gammal kreditriskanalytikers ögon så säger det något om kreditriskerna i dessa portföljer, liksom även om sannolikheten att de ska börja materialiseras, om eller när recessionen kommer.

Det ska sägas att ECB under Mario Draghi 2012 lyckades desarmera eurokrisen genom att utlova att göra ”whatever it takes” för att rädda systemet. Och en del har man gjort för att stärka upp systemets kristålighet, men även ECB är ett ytterst ett politiskt djur och man har inget mandat att vara ”lender of last resort” för krisande länder. Det finns stora spänningar i systemet. Eller titta på hur euroländernas fordringar på varandra ser ut (”Target 2”)som den tyske ekonomen Hans-Werner Sinn brukar lyfta fram.
Det som har ändrats mest sedan 2008 eller 2012 är väl att den geopolitiska omgivningen har förändrats radikalt. Även en gammal euro-skeptiker, som undertecknad, kan se att det finns en stor anledning att hålla ihop laget, när Putin visat sitt rätta ansikte och Kina har börjat dra upp överläppen. Finlands och de baltiska ländernas tidigare anslutning till euron ska främst ses som en markör av vilket lag man tillhör. Sverige kan förstås också ta ett sådant steg, men det är mera politik än ekonomi.

Och vi kan också kasta ett getöga på grannen Norge. Den norska kronan har försvagats ännu mer än den svenska. Detta trots, eller kanske på grund av dess stora bytesbalansunderskott. I överensstämmelse med en okonventionell teori. Överskottsmålet – där har ni förklaringen till den svaga svenska kronan | Realtid.  För en förklaring till att den norska kronan är så svag är att Norges Bank löpande säljer kronor för att kunna föra över utländsk valuta till oljefonden. Norges Bank øker kronesalget: – Peker mot svakere krone – E24 Från väster hörs inga rop på anslutning till någon starkare valuta. Man tar det med ro.