En regering i väntan på Godot

Inledning: ”Det besvärliga läget i ekonomin präglar förslagen i vårbudgeten och den ekonomiska politiken i stor utsträckning genom att bedriva en fortsatt återhållsam finanspolitik.”
Ulf – Varför hjälper du mig då inte?
Elisabeth – Ibland så känner jag att budgeten innehåller något ändå. Då blir jag alldeles konstig. (Hon tar fram budgeten, stirrar inuti den, känner omkring i den, skakar den, sätter sig på den.) Hur skall jag säga? Lättad och ändå på samma gång…(hon söker efter ordet)…bestört. (Med eftertryck.) BESTÖRT. (Hon tar fram budgeten igen, stirrar i den.) Lustigt. (Hon knackar på budgeten som om hon utdrev en främmande kropp, stirrar inuti den åter, sätter sig på den igen.) Inget att göra något åt. (Ulf lyckas med övermänsklig ansträngning dra fram ett gammalt avtal. Han kikar i det, känner omkring i det, vänder det upp och ner, skakar det, letar på marken för att se om något fallit ut, hittar ingenting, känner inuti det igen, blint stirrande framför sig.) Nå?
Ulf – Ingenting
Elisabeth – Visa mig.
Ulf – Det finns inget att visa.

Nej, det finns inte mycket att visa upp i denna budget, heller, och Tidöavtalet ger inte mycket vägledning. Valrörelsens högröstade viljeyttringar till ”reformer” och ”återskapande av ordning” har helt kommit av sig. Även om några alarmister redan då   #Val 2022: Den stora frågan som inte diskuteras alls (realtid.se) ansåg att vi var på väg att hamna där vi nu är, med en ekonomi och hushåll som skulle präglas och plågas av stigande inflation och räntor, så verkar regeringens enda ledord vara att ”sitta still i båten” om inte i väntan på Godot så i alla fall att inflationen ska falla tillbaka kraftigt.

För den enda ledstjärnan är att finanspolitiken definitivt inte får störa penningpolitikens och Riksbankens kamp mot inflationen. Visst det delas ut lite grindslantar till utsatta hushåll, i form av ökade bostadsbidrag och en liten satsning på yrkesutbildning. Sedan får försvaret en extra slant även nu på våren, med det oroliga omvärldsläget och förberedelserna för ett Nato-inträde som argument. Men ska man vara krass, så har de så kallade försvarssatsningarna knappt givit mer än kompensation för inflationen. De reella ökningarna av anslagen är inte så mycket att hurra över. Och även om försvarsmaterial inte fångas i KPI, så finns det skäl att tro att priserna har stigit. Och för i stort sett alla andra utgiftsområden så genomför regeringen en rejäl real urholkning. Det är finansiell åtstramning som gäller i en ekonomi som krymper. Regeringen prognostiserar ett överskott i statsbudgeten. Man samlar i de så kallade ”ladorna”.

Det något paradoxala i denna finans- och penningpolitiska krig mot inflationen är att en rekapitalisering av Riksbanken kan bli den nuvarande regeringens största ekonomiska ”satsning”. För de snabba räntehöjningarna har gjort att Riksbankens balansräkning i mycket påminner om den havererade Silicon Valley Bank. De stora obligationsinnehaven har fallit kraftigt i värde och därmed eroderat det mesta av Riksbankens egna kapital. Fortsatta förväntade räntehöjningar förstärker denna process. Och även om Riksbanken inte behöver sälja av dessa utan kan behålla dem till förfall så är Riksbankens kassaflöde starkt negativt. Då räntekostnaderna på de egna skulderna, reserverna och certifikaten, vida överstiger ränteintäkterna på de egna tillgångarna. Centralbankernas och Riksbankens klassiska intäktskälla, det så kallade ”seignioraget”, är negativt och det finns heller inget som långsiktigt talar för att det kan komma tillbaka. En konsekvens av detta är att Riksbanken inte längre är att betrakta som en finansiellt självständigt enhet. Det senare har varit en viktig del i att- just skapa förtroende för att Riksbanken (och andra centralbanker) ska kunna agera självständigt.

Det kan handla om en kapitalinjektion på 60-100 miljarder kronor som behövs för att återställa denna finansiella självständighet, samt kanske även införandet av en digital centralbanksvaluta, men det är en annan krönika. Det är dock helt tyst från regeringen om detta dilemma.

Och så kan vi inte upphöra att med kritiken mot regeringens stora misslyckande, elpolitiken, som är den inflationskomponent som man kunde ha påverkat. Vi kunde ha gjort som Norge och infört ett pristak. Frånvaron politiska beslut eldar på inflationen (de fattar inte dynamiken) (realtid.se) Vi hade haft råd med det och det hade haft en avgörande betydelse för inflationsutvecklingen. I mars var den norska inflationen 6,5 procent medan svenska KPI var 10,6 procent. Matpriserna i Norge har ökat med 8,6 procent mot 19,7 procent i Sverige och då har den svenska och norska kronan hållit sig hyfsat till relationen 1/1 under hela pandemin, men där den svenska kronan snarare har förstärkts sedan hösten 2022. Det är svårt att se något annat än det faktum att inflationsimpulsen från det fulla genomslaget av elpriserna hos svenska konsumenter och företag som förklarar skillnaden i norsk och svensk inflation.
Tyvärr syns det inte till någon som helst lärdom om detta hos den sittande regeringen. Sannolikt är det så att priskontroller strider mot den sittande regeringens marknadsanpassade DNA. Därmed har man en inbyggd reflex för att blunda för de marknadsmisslyckanden som för utomstående ter sig helt uppenbara.

Och det finns heller inget ord i budgeten om nästa stora krisområde i den svenska ekonomin, bostadsbyggandet. Nyproduktionen är på väg rätt ner i källaren.  Även här kan den som vill se ett stort marknadsmisslyckande. För inte ens tiderna med extremt låga räntor ledde till att vi kunde producera bostäder som unga normalinkomsttagare, tänk poliser, lärare, sjuksköterskor, i familjebildande ålder har råd att efterfråga. Det senare har ju varit poängen med den bostadspolitik som började föras redan på 1920-talet, men som avskaffades i början på 90-talet, för att marknaden skulle lösa detta. Den gjorde inte det, heller. Snarare har vi fått en gigantisk lånebubbla kopplad till det befintliga beståndet.
Vi får njuta så gott vi kan i väntan på Godot.

(Scenbyte)

Elisabeth – Vem är du?
Jimmy – Jag är TiDödavtalet
Elisabeth – Kommer du för att hjälpa mig?
Jimmy – Jag har länge gått vid din sida.

Författaren Samuel Beckett skrev skådespelet I väntan på Godot. Nobelpristagare i litteratur 1969.
Foto: Scanpix