Den socialdemokratiska budgeten skvätter lite hit och dit

Jag vet inte hur många svenskar som lyssnade på tisdagens budgetdebatt i P1. Jag gjorde det. Jag satt hemma för vård av sjuk hund (svår höftbensoperation efter att hon försökte att ramma en bil). Och mina tankar gick naturligt nog till hundarnas värld. Det var ingen egentlig debatt som jag lyssnade till. Alla talare som gick upp i talarstolen gjorde exakt som hundarna. De markerade revir. Ingen av debattörerna svarade egentligen på någon annans fråga, utan vred om den till den retoriskt revirmarkerande parabel som kallas motfråga.

Och jag ska vara ärlig och erkänna att jag tyckte Oskar Sjöstedt från Sverigedemokraterna klarade sig bäst. Framför allt när han pressade centerns Martin Ådahl om den så kallade reduktionsplikten. (Ja, jag kör en gammal dieselbil.) Den är ett kostnadsdrivande skit, som inte gör mycket för att vårda klimatet, i synnerhet som vi importerar 95 procent av det som vi ska reducera den fossila dieseln med. Martin Ådahl svarade med en ”parabel”, vars ursprung jag känner väl. Den kommer från skogsägarrörelsen och då framför allt Södra, som med sina sulfatbruk har en biprodukt, svartlut, som kan användas som diesel. Denna vill de kunna ”monetarisera” till allmänhetens väl och naturligtvis dess subvention. Det är till denna rörelse som Centern har retirerat när den nu försöker släppa lite av den så kallade ”Stureplanscenterns” libertarianska vägatlas. Back to the future. (Gunnar Hedlund, here we come.)

Men hela den socialdemokratiska budgeten är ett ganska frikostigt, inte olikt hundarnas, skvättande lite hit och dit. Det ska kompenseras lite här och där. Det gäller de höga elpriserna, de höga dieselpriserna, barnfamiljerna, de fattigaste pensionärerna, en skvätt till försvaret, men endast en ynka liten droppe, om än gul, till polis och rättsväsende. Jag har kritiserat detta skvättande förut. Det är politik när den är som minst bra.

Stora reformer som en förstärkning av rättsväsendet, och att bryta segregation och utanförskap hos de stora invandrargrupperna, ett återställande av vår försvarsförmåga kräver långsiktiga åtaganden, som inte blir bättre av att regeringen skvätter sitt budgetmässiga vigvatten till höger och vänster. Vi har råd att fixa dessa tre stora utmaningar. ”Allt vi kan göra har vi råd med” som den brittiska ekonomen John M Keynes uttryckte sig. Det handlar om prioritera. Baksidan av detta är att vi inte har råd att göra det vi inte kan. Här är ett förslag till om- och nytänk Slopat överskottsmål bör ge nytänk till skattereform 

Men en viktig förklaring till detta ”ovanemässiga” skvättande handlar naturligtvis om att det parlamentariska läget är som det är. Det finns inte någon riktigt klar och tydlig majoritet för den sittande regeringen.

Avsaknandet av ”fasta” regeringsrelationer triggar naturligtvis revirbildningsförsöken ännu mer. Att vi till hösten står inför det nollsummespel som kallas riksdagsval ökar dessutom hormonproduktionen ännu mer. Här gäller det kort sagt att markera, revir.

Och vi svenskar har väl det parlamentariska läge som vi förtjänar, med spänningar hit och dit och ett inte helt rakspårigt sökande efter något slags minsta gemensamma nämnare att göra praktisk politik av. Det är inte den bästa av världar, men heller inte den sämsta. Den står vår ensamvarg i öst för, Herr Putin. Här snackar vi revirmarkering av den mest destruktiva och dödliga sorten. Det är den som vi i första hand måste prioritera att bekämpa, trots allt.