"De som kräver euroanslutning är pinsamt tondöva – och historielösa"

Detta är en argumenterande text med avsikt att påverka.
Åsikterna som förmedlas här är skribenten/skribenternas egna.

”Volatila tider”, säger Göran Persson och menar att receptet är ännu mer toppstyrning, nu i form av euroanslutning. Utan folkomröstning. Trots att det inte är behövligt att gå längre än till fältstudien Sverige för att konstatera att landet länge var ett av världens mest stabila och ekonomiskt vitala just för att inget samarbete prioriterades högre än det demokratiska samarbetet mellan ledare och folk. Under senare år har samhällets historielösa ledare ändå prioriterat samarbetet med sina toppstyrningsmotsvarigheter i andra länder. Det senare påstås, bland annat av Göran Persson, vara nödvändigt som motvärn mot eventuella yttre fiender. Ett argument som på ytan låter alldeles utmärkt. Därför har det också använts av maktcentraliserare i alla tider, inte minst av äldre tiders storkungar. Såklart att alla vill kunna bjuda yttre fiender motstånd. ”Stora politiska enheter med, hrm, mig själv på toppen.” Men hur brukar det sluta i den praktiska verkligheten när ledarna börjar fokusera på att bli väl så mäktiga som despoter i andra länder? Jo, i pannkaka. Samt i den form av häpnadsväckande inkompetens som bara är möjlig när ledarna inte längre ansvarar inför folket.

”Att Sveriges riksbank tog till sig deras verklighetsfrikopplade tankekrumbukter med hull och hår – och till och med införde minusränta – kommer för alltid att vara en grov plump i protokollet för världens äldsta och traditionellt så pragmatiskt balanserade riksbank. Så nu sitter vi där med Europas högsta hushållsskulder, mer ihållande inflation, fastighetsbolag på obestånd och både utländska och inhemska investerare som drar öronen åt sig.”

Exempel i närtid? Take your pick. Som när samhällets ”särskilt utbildade” toppstyrare fick för sig att revolutionera Europas energipolitik genom att mångfaldiga beroendet av gasleveranser från den gamla ryska arvfienden. ”Nödvändigt, nödvändigt”, försäkrade en hel rad förnumstiga de facto patriarker när ryska gasledningar helt plötsligt placerades några meter från Gotlands vattengräns. Vips, krig i Europa och därtill en förödande inflationssoppa påspädd av en också centraliserad valutapolitik. Eftersom räntevapnet var helt uttjänt när det som bäst behövdes i samband med att energipriserna stack i höjden. Detta efter decennier av monetär kokainpolitik. Så vilka satt då i förarsätet bakom den nya utopiska skrivbordsföreställningen att ultralös penningpolitik, år ut och år in, inte har någon baksida? Jo, ett tämligen begränsat antal icke-folkvalda teknokrater i centralbankernas ekokammarvärld. Med Amerikanska Federal Reserve och Europeiska Centralbanken i varsitt förarsäte. Aktörer som bevisligen varit i det närmaste sämst på penningmarknaden med att prognosticera utvecklingen framåt.

Att Sveriges riksbank tog till sig deras verklighetsfrikopplade tankekrumbukter med hull och hår – och till och med införde minusränta – kommer för alltid att vara en grov plump i protokollet för världens äldsta och traditionellt så pragmatiskt balanserade riksbank. Så nu sitter vi där med Europas högsta hushållsskulder, mer ihållande inflation, fastighetsbolag på obestånd och både utländska och inhemska investerare som drar öronen åt sig.

Är det alls konstigt att kronan därmed försvagats? Är det konstigt att Sverige nu tappar på rankinglista efter rankinglista när samhällets toppstyrare, för varje dag som går, inkräktar alltmer på Sveriges viktigaste USP: den traditionella gräsrotsförankring som medfört att det mer praktiskt orienterade folket kunnat säga stopp och belägg när toppstyrningsfolket seglat in i det utopiska suselidusandets alltid subversiva farvatten? Men hur är det då med det klassiska toppstyrnings (patriark) argumentet att folket inte begriper sitt eget bästa? Något ironiskt är ett mer outbildat argument svårt att hitta. Inte minst som det är nödvändigt att proaktivt titta bort för att missa det starka sambandet mellan gräsrotsdemokrati, fred och ekonomisk vitalitet. Tänk traditionella Norden, Schweiz, Nederländerna, UK, USA, Kanada, Australien. Världens rikaste och stabilaste länder så länge gräsrotsförankringen bevarades. Handen på hjärtat, är det verkligen möjligt att fortfarande tro att det är en slump att det traditionellt enastående politiskt stabila och ekonomisk vitala gräsrotslandet Sverige trillat ner i ett pellejönshål, inklusive kronförsvagning, just efter att samhället blivit avsevärt mer toppstyrt och valhänt skött?

Så vad säger då toppstyrarna själva om kronförsvagningen som föranletts av deras egen tafflighet? ”Konstigt, konstigt! Det vi behöver är dels mer kampanjpengar för att ’förbättra Sverigebilden’, dels ännu mer maktcentralisering för att ’stabilisera läget’. Går det kanske rentav nu att baxa igenom ett skrotande av kronan så att ännu mer av makten över Sveriges ekonomiska politik flyttas till Bryssel? Om vi bildar enad front och trycker ut stöd för euroanslutningstanken kan vi då inte bygga momentum kring tanken att det folkliga motståndet är på väg att brytas?”

”Så att ens föreslå övergivande av kronan utan folkomröstning är synonymt med att föreslå kortslutning av demokratin när den som bäst behövs.”

 

 

Se på expertraden som nu papegojar varandra i just den andan: Tonvis med levebrödsinternationalister både inom och utanför statsförvaltningen; Modelltänkare med direkta eller indirekta ben i tidigare riksbanksledning som i årtionden hävdat just att monetär kokainpolitik är vägen fram (dessbättre tyder däremot inget på att nuvarande riksbankschefen, Erik Thedéen, okritiskt kommer att tuffa på i den andan, tvärtom); Lobbyister som älskar EU:s usla genomlysning; Lobbyistrådgivare som Persson och Bildt; Storbanker som Goldman Sachs och Citibank som grävt guld som mellanhänder under de senaste decenniernas huvudlösa ECB-drivna lånecirkus. Haka på alla tankesmedjor i samma intressenätverk (alla av betydelse) så är det inte konstigt att det nu haglar kraftigt tillrättalagda PR-vaggvisor kring euroanslutningstanken. Därutöver har vi partier som Liberalerna som åtnjuter litet folkligt stöd på hemmaplan men aldrig kan få för mycket EU för där kan man tuta på ohejdat med moralistiskt toppstyrningstänk och ändå få ryggdunkar snarare än folkliga hallå-i-luckan reaktioner. Därav också förslaget om ”förutsättningslös euroutredning” från Liberalernas Johan Pehrson. En utredning som såklart inte har skuggan av en chans, i den praktiska verkligheten, att bli det minsta förutsättningslös. Vidare krävs det inget orakel för att veta att en sådan utredning, om den sjösätts, kommer att utnyttjas som ett intellektuellt alibi för att slippa det där irriterande kravet på folklig konsultation.

Någon som fortfarande på allvar tror att dessa så uppenbart dunderjäviga aktörer har rätt när de själva påstår att de är oändligt mycket klokare än väljarkollektivet? Betänk då vilken som är den enda starka kraft i samhället som visat sig inse att det osar katt – inklusive både självtillräcklighet och tafflighet – när toppstyrningsligan sjunger samma psalmsång? Just det, folket. Så att ens föreslå övergivande av kronan utan folkomröstning är synonymt med att föreslå kortslutning av demokratin när den som bäst behövs. För varje dag som går är det också alltmer förlegat att Sveriges toppstyrare är så snävt insnöade på ännu djupare inklistring i en av världens ekonomiskt tröttaste tillbakagångsregioner, eurozonen. Sedan år 1999, när europrojektet sjösattes, har eurozonsländerna tappat mer än en tredjedel av sin tyngd i världsekonomin (minskat från 21 procent till runt 14 procent). Samtidigt har referenslandet USA kunnat inte bara behålla utan rentav stärka sin andel (ökat från 21 procent till 25 procent, så tillbaka till samma andel som runt 1990; källa: World Bank Open Data). Sverige har också tappat relativ tyngd men inte lika mycket som eurozonen – vilket gör nonsens av kronbelackarnas argument att Sverige tappat stort på att inte ha hakat på europrojektet redan från början.

Att eurozonen är en trött ekonomisk zon avfärdar Sveriges Radio, av svårbegripligt skäl, som ett irrelevant argument i eurodiskussionen. Trots också att Europas tre mest innovativa länder – Schweiz, Storbritannien, Sverige – alla är icke-euroländer. Åtminstone att döma av WIPO:s globala innovationsindex (WIPO är en del av FN-paraplyet). Kan ett sådant resultat verkligen förvåna med tanke på att mer toppstyrning alltid varit synonymt med också mer innovationshämmande konformism?

Trots därutöver att the real action flyttat till den superspännande Stilla Havs-regionen (båda sidorna av den pölen) liksom till framtidslandet Indien. Varför, i en alltmer global värld, vara så snävt insnöade på ett ekonomiskt stagnerande och blocktänkande EU-projekt som, på grund av alla bromsande särintressen, har erkänt svårt för att teckna frihandelsavtal med bett?

Någon silverkant? Jajamen. Visserligen har samhällets toppstyrare alltid tenderat att kontrollera luftrummet men i en demokrati, även i en eroderad demokrati som dagens, är det ändå verklighetens folk som får sista ordet. Efter att folket tappat tålamodet, som nu, kan tillnyktring följa snabbare än många tror. Visst kommer det stökas och bökas fram till att samhällets politiska partier har vett att damma av sin äkta snarare än fejkade demokratikompass. Undantaget inom tondöva Liberalerna (det en gång så fint fritänkande partiet, vad hände egentligen?) finns det all anledning att tro att den processen redan påbörjats samt att vi därmed också redan passerat peak nonsense.

Mark Brolin
Geopolitical Strategist, Economist and World Optimist