"Beslut om reduktionsplikt togs på underlag med betydande brister"

Riksrevisionens granskning visar att reduktionsplikten, jämfört med andra åtgärder i transportsektorn, har förutsättningar att bidra framför allt till målet om minskade utsläpp från inrikes transporter till rimlig kostnad.

Men den nuvarande konstruktionen är reduktionsplikten dock inte möjlig att genomföra fram till 2030, på det sätt som riksdagen har beslutat. Det beror på att gällande regelverk och befintlig teknik på några års sikt inte tillåter en så stor inblandning av biodrivmedel som den nuvarande reduktionsplikten kommer att kräva, skriver Riksrevisionen i ett pressmeddelande.

Riksrevisionen konstaterar vidare att reduktionsplikten hittills har drivit upp priset på diesel vid pump mer än vad regeringen förutsåg. Det beror delvis på en oförutsedd ökning av priset på biodrivmedel. Närmare 2030 kan reduktionsplikten i sin nuvarande utformning få mycket stor påverkan på dieselpriset.

Bortsett från att detta minskar reduktionspliktens kostnadsfördel gentemot andra åtgärder för att få lägre växthusgasutsläpp i transportsektorn, leder det också till större fördelningseffekter än vad regeringen räknat med. Till exempel påverkas hushåll på landsbygden generellt mer av dyrare bränsle än hushåll i städer.

Prisökningen på biodrivmedel medför även ökad risk för att drivmedelsleverantörer väljer att betala straffavgift istället för att blanda in biodrivmedel. Det skulle innebära att utsläppsreduktionen minskar eller uteblir, vilket skulle göra det betydligt svårare att nå målet för inrikes transporter.

Granskningen visar också att besluten om genomförandet av reduktionsplikten har baserats på underlag med betydande brister, där regeringen och Energimyndigheten återkommande skjutit analyser och konsekvensbeskrivningar av betydelse för reduktionspliktens genomförande och effektivitet på framtiden.

– Regeringen har inte gett riksdagen ett tillräckligt underlag inför beslutet om reduktionsplikten, säger riksrevisor Helena Lindberg, i en skriftlig kommentar.

Riksrevisionen bedömer att reduktionspliktens effektivitet som styrmedel också bör ses i förhållande till det övergripande nationella klimatpolitiska målet om nettonollutsläpp av växthusgaser till 2045.

– För att nå det övergripande klimatmålet kan det finnas mer kostnadseffektiva åtgärder utanför transportsektorn, till exempel åtgärder för att öka nettoupptaget i svensk skog, även om det kan innebära andra utmaningar, säger Peter Jörgensen, projektledare för granskningen.

Kraftigt ökande reduktionsnivåer inom reduktionsplikten innebär kraftigt ökande efterfrågan på biomassa som skulle kunna användas för att nå klimatmål i andra sektorer och länder. Det innebär att reduktionsplikten kan leda till större användning av fossila alternativ på andra håll.

Riksrevisionen rekommenderar regeringen bland annat att ge Energimyndigheten i uppdrag att ta fram fullständiga konsekvensanalyser för de nya utformningsalternativ för reduktionsplikten som myndigheten föreslagit.

Robert Boije, chefsekonom på SBAB, skrev i en gästkrönika för Realtid den 3 april också om reduktionsplikten:

”Att reduktionsplikten bidrar till att minska fossila utsläpp inom Sveriges gränser är högst troligt. Att det sammantaget bidrar till globalt minskande växthusgasutsläpp eller är en samhällsekonomisk effektiv åtgärd är däremot långt ifrån självklart. Det finns flera skäl till det. Förbränning av biodrivmedel släpper ut lika mycket koldioxid brutto som förbränning av fossila bränslen. För att inblandning av biodrivmedel ska bidra till att minska växthusgasutsläppen krävs återplantering och/eller tillväxt av den råvara som förbrukas. Om det vore så att de biodrivmedel som konsumeras i Sverige också produceras i Sverige skulle detta med olika regelverk och åtgärder möjligen kunna säkerställas. 89 procent av råvaran till biodiseln HVO importeras dock och vi har mycket små möjligheter att kunna säkerställa att den produceras på sådant sätt att de koldioxidutsläpp förbränningen av dessa biodrivmedel orsakar binds upp igen genom återplantering/tillväxt. Dessutom står det klart att alla länder inte kan nå sina nationella utsläppsmål samtidigt genom att importera råvara till biodrivmedel – de skulle helt enkelt inte räcka till eller kräva att mark som bättre används för produktion av livsmedel tas i anspråk, alternativt avskogning. Det svenska transportsektormålet och användningen av reduktionsplikten för att nå det bygger således på att många andra länder inte samtidigt använder samma strategi. Givet en begränsad global tillgång på biodrivmedel synes det betydligt mer effektivt att använda dessa till fordon som inte har samma möjligheter som bilar att elektrifieras som tunga lastbilar, fartyg och flygplan.”

Läs hela krönikan här>>