Ännu ett fiasko för Vattenfall 

Vattenfall har en historia av ständiga ekonomiska snedsteg, där allt de gör tycks gå snett, från köpet av holländska Nuon, till polsk och dansk kolkraft och liberianskt biobränsle. Avvecklingen av de svenska kärnkraftsreaktorerna Ringhals 2 och 1 var väl heller inget lysande ekonomiskt beslut, så här sett i backspegeln.

Det har skrivits en del om att det var ett krav från Miljöpartiet för att ingå i den socialdemokratiska regeringen efter valet 2014 som låg bakom avvecklingsbeslutet. Från Vattenfall heter det emellertid att det var att lönsamhetskalkylen som styrde. Sett i backspegeln var det ingen god åtgärd, vare sig företags- eller samhällsekonomiskt. De största förlorarna på detta har emellertid varit svenska elkonsumenter.

Vattenfall har kunnat ta igen en hel del på sina kvarvarande produktionsanläggningar.
De östtyska brunkolsanläggningarna, som Vattenfall köpte 2001 när den famöse Lars G Josefssons hade tillträtt som vd, växte över tid till de kanske mest politiskt kontroversiella kraftslaget.

Brunkolsbrytning har ju sina miljömässiga bekymmer både vad gäller CO2-genereringen och att dagbrottsbrytningen har stor lokal påverkan. Vattenfall fick pris som ”Världens värsta hycklare” 2009 av Climate Greenwash Awards. Svenska Miljöpartiet hade ju också som ett tydligt mål att Vattenfall skulle göra sig av med och helst stänga de tyska brunkolsgruvorna och kraftverken när de gick in i den socialdemokratiskt ledda regeringen efter valet 2014.

Om det var politiska krav eller egna kalkyler som ledde Vattenfall till att avyttra den tyska brunkolen under 2016 är svårt för en utomstående att bedöma. Vattenfalls ledning ansåg det emellertid vara ”strategiskt rätt” och att det reducerade riskerna i koncernen. Försäljningen innebar en jätteförlust på drygt 40 miljarder kronor, varav närmare 18 miljarder kronor togs under 2015 och resten 2016.

Försäljningspriset har inte framkommit men torde ligga runt 0 kronor. Det sålda bolaget, Leag, fick med sig en kassa på 15 miljarder kronor och åtaganden, som återställandeansvar för brunkolsgruvorna, på ungefär lika mycket. Köparen, tjeckiska EPH och den inte helt transparenta riskkapitalfonden PPF Investments med 50 procent vardera, fick helt enkelt en gratisoption på att vindarna skulle kunna vända.

För risk innebär ju också möjligheter. För även om brunkolet innebär en mycket hög miljöbelastning så ligger det lägst på kostnadskurvan vad gäller de fossila kraftslagen.  Och åren fram till 2020 har varit tuffa för alla fossila kraftslag, liksom för elproduktion i stort. Det är bara att titta på Vattenfalls kvarvarande fossilelproduktion för att se detta. Högre priser på utsläppsrätter har förstås satt extra press på fossilkraften, efter att man slopade gratistilldelningen av dessa 2013. Tyskland har ju med sin ”Energiewende” beslutat att fasa ut både kärnkraft och kolkraft. Den första skall egentligen enligt fattade beslut fasas ut i år och kolen ska vara borta till 2038. Därefter har ju Rysslands brutala krig mot Ukraina vänt upp och ner på denna karta. Tysklands och andra EU-länders beroende av rysk gas är väl en av det hetaste potatisarna i den europeiska energimixen just nu.

Följer man EPH:s redovisning så har ”köpet” från Vattenfall emellertid varit en hyfsad investering. Värdet på det 50 procentiga innehavet har gått från 0 till motsvarande 9 miljarder kronor. Fjolåret var riktigt bra. Då genererade Leag ett resultat före skatt på motsvarande 4,2 miljarder kronor, att jämföra med 720 miljoner 2020. Och tittar man på Tysklands elproduktion så har brunkolet klart ökat sin andel, och är nu återigen det största enskilda kraftslaget, medan naturgasen har minskat sin andel.  RWE, som är den största enskilda brunkolselsproducenten, ökade sin brunkolsproduktion med 50 procent under fjolåret. Det var för tidigt av Vattenfall att räkna ut brunkolet 2015 och det finns en del som talar för att det är det nu också.