Riksbankens tidigare chefekonom ångrar inflationsmålet

Den svenska kronan har försvagats med runt 50 procent mot dollarn och med cirka 30 procent mot euron under de senaste åren. En huvudförklaring enligt tongivande ekonomer är Riksbankens mjuka penningpolitik, vilket Realtid kunde berätta tidigare under tisdagen.

Låg inflation är huvudskälet som Riksbanken anger till de senaste årens minusränta, obligationsköp och verbala stöd för en svagare krona. Men Riksbankens tidigare chefsekonom Krister Andersson tycker att Riksbanken har för stort fokus på inflationsmålets 2 procent.

– Jag drar mig till minnes från tiden på Riksbanken i början på 1990-talet när inflationsmålet skrevs, och det var faktiskt jag som höll i pennan när vi formulerade målet. Det var uttryckt som prisstabilitet. Sedan operationaliserades målet till 2 procent plus minus en procentenhet. Då var diskussionen att prisstabilitet var viktigt att uppnå, sägert Krister Andersson.

Orsaken till att det blev just 2 procent har att göra med Sveriges relativt höga inflation under 1970- och -80-talen och att beslutsfattarna då tyckte att det var så lågt man kunde gå för att det skulle anses möjligt att nå med tillräckligt stor trovärdighet. Dessutom hade andra länder som börjat införa inflationsmål, som Kanada och Nya Zeeland, valt just 2 procent.

Krister Andersson påpekar samtidigt att man på Riksbanken då var medveten om att 2 procent egentligen inte innebär prisstabilitet eftersom värdet av ett fast belopp halveras på 30 år med 2 procents inflation.

Andersson berättar att innan inflationsmålet skulle fastställas träffade han tyska centralbanken Bundeschefs dåvarande chefekonom Otmar Issing och i privata samtal med  honom fick rådet “under 2 procent”.

– Det lyssnade varken jag eller Riksbanksfullmäktige på. Men i efterhand kan man säga att Otmar Issing hade rätt. Målet borde ha uttryckts i termer av prisstabilitet definierat som en inflationstakt under 2 procent.

– Jag ångrar inte att vi satte 2 procent som mål, men skulle ha uttryckt det som under 2 procent. Jag tycker inte att man kan klandra mig eller andra för att vi satte 2 procent givet hur situationen var. Däremot kunde vi ha uttryckt det lite smartare mot bakgrund av att någon nu tolkar det på det här bokstavstrogna sättet att man ska nå 2,0 procent till varje pris.

Omläggningen av inriktningen av penningpolitken 2014 när Riksbanken släppte hänsynstagandet till skuldsättningen till Finansinspektionen och den precisering och inriktning att till varje pris få en inflation på 2 procent har tyngt kronkursen, anser han.

– Om efterfrågetrycket inte genererar en inhemsk inflation på 2 procent är enda möjligheten att leverera 2 procent genom växelkurseffekten. Det tror jag är en väldigt viktig faktor bakom kronkursutvecklingen.

– Men det var aldrig tänkt och det fanns inte i våra diskussioner 1992 och i början av 1993, ingen tänkte att man till varje pris skulle uppnå 2 procent utan tanken var att man skulle uppnå prisstabilitet.

Andersson tycker inte det är nyttigt och hälsosamt med en fallande valuta.

– Det är inte bra för folkhushållet och välfärden. Det har också negativa effekter i termer av strukturomvandling. En deprecieringspolitik genererar heller inget välstånd, tvärtom. Förutsägbarheten och omvandlingskraften i ekonomin försämras.