Riksbankens egna kapital är mer än förbrukat

Våra tre svenska storbanker har alla rapporterat sina resultat för första kvartalet i år. Det snabbt stigande räntenettot gör att resultat och avkastning ligger på rekordnivå. Vår fjärde största bank, sett till balansomslutning, Sveriges Riksbank, har inte visat upp sitt resultat. Högst sannolikt är det tyvärr det motsatta till storbankerna. För dess numera mycket negativa räntenetto är ett rakt kommunicerande kärl med storbankernas positiva dito. Någon kommer att få betala för detta.

Nu bedriver inte Riksbanken (höll på att skriva Riskbanken) affärsmässiga transaktioner utan av Sveriges riksdag sanktionerad penningpolitik och då är kanske något så futilt som utvecklingen för dess resultat- och balansräkning helt underordnat, än så länge. Riksbanken bedriver ju om inte krig så i alla fall en kostsam ”special operation” för att få ner inflationen.

Och krig brukar ju kosta. För fjolåret redovisade Riksbanken en förlust på minus 80,7 miljarder kronor. Eller förlusten var egentligen 86 miljarder kronor, då man löste upp avsatta reserver på 5 miljarder kronor. Förlusten kan ställas i relation till det egna kapitalet, före årets resultat, på 62 miljarder kronor.

Med egna årliga driftskostnader på 1,1 miljarder kronor så är det löpande kassaflödet från Riksbanken nu runt minus 30 miljarder kronor.

Riksbanken har även andra resultatmått, som ”utdelningsgrundande resultat”. Det resultatet exkluderar värdeförändringar på guld- och valutareserven (Det förs till ”värderegleringskontot”, vilket fick en ”boozt” av den svaga kronan i fjol.) och landade på minus 99 miljarder kronor. Det lär därmed dröja innan statens tidigare kassakossa kan börja leverera utdelningar igen.

Förklaringen till den stora förlusten är det stora värdefallet på den obligationsportfölj som köptes upp under pandemiåren, liksom den man släpat med sig från de ”kvantitativa lättnaderna” som genomförde efter krisen 2008. De snabba räntehöjningarna har lett till stora värdeminskningar. Riksbanken har finansierat dessa förvärv genom att ge ut korta skulder, som brukar benämnas ”reserver”, som i Riksbankens balansräkning hamnar under posterna ”inlåningsfacilitet” eller ”riksbankscertifikat”.

Riksbankens balansräkning påminner i stora drag om den havererade amerikanska banken Silicon Valley Banks. SVB hade också köpt på sig en ”riskfri” obligationsportfölj finansierat med korta skulder, inlåning. När de korta räntorna började stiga så havererade SVB.  En skillnad är att Riksbankens finansiärer, bankerna, inte har vare sig någon möjlighet eller anledning att som kollektiv ta ut ”sina” pengar. Det är bara Riksbanken själv som kan ”döda” sina skulder, genom att sälja av tillgångar eller genom att kvitta mot sina egna fordringar på bankerna.

Och för bankerna är dessa fordringar på Riksbanken deras absolut bästa placering just nu. Den betraktas som helt riskfri och kräver därför inget kapital alls.  Räntan har ju Riksbanken nu skruvat upp till 3,5 procent och så länge bankerna betalar en lägre ränta på sina egna skulder, inlåningen, så är det rena arbitragevinster. De tre storbankerna SEB, SHB och Swedbank har tillsammans fordringar på centralbanker på runt 1 500 miljarder kronor, varav merparten är på Riksbanken.

Och det är inga små belopp. Vi pratar om närmare 100 miljarder kronor.

Tillsammans redovisade de tre storbankerna ett lyft på sina räntenetton på närmare 11 miljarder kronor för årets första kvartal jämfört med samma period i fjol. Det är centralbankerna och då framför allt Riksbanken som har svarat för hela detta lyft.

Riksbanken redovisar nu som sagt var inte någon egen kvartalsrapport. Skulle de göra det så skulle den inte vara vacker. Intjäningen på de egna tillgångarna lär vara i stort sett oförändrad jämfört med fjolåret, där ränteintäkterna uppgick till 12 miljarder kronor. Det gäller högst säkert obligationsinnehavet som värderas till 834 miljarder kronor.  Nettovärdet på de utländska tillgångarna minus utländska skulder uppgår till 430 miljarder kronor. Skulle Riksbanken lyckas i sin ambition att stärka kronan så blir det ett rejält värdefall.

Men den tyngsta posten är de egna korta skulderna till svenska banker. De uppgår till 1 141 miljarder kronor per den 23 april. Erik Thedéen och kompani höjde ju för en vecka sedan styrräntan till 3,5 procent. Räknar man om detta till årsbasis så motsvarar det räntekostnader på 40 miljarder kronor.
Med egna årliga driftskostnader på 1,1 miljarder kronor så är det löpande kassaflödet från Riksbanken nu runt minus 30 miljarder kronor.

Riksbankens egna kapital är mer än förbrukat. Visst detta är penningpolitik, men de genomförda ”kvantitativa lättnaderna” har nu visat sig få så kallade ”unintended consequences”,  för att prata med filosofen Karl Popper. Och man kan förstås låtsas att detta är en ”filosofisk fråga”, men över tid, om Riksbanken ska få tillbaka sin ”finansiella självständighet” så måste balansräkningen fixas till och då finns ingen annat än att skattebetalarna pyntar upp för detta. Och det är inga små belopp. Vi pratar om närmare 100 miljarder kronor.

Ett annat alternativ är förstås att storbankerna får släppa ifrån sig sin arbitragepostition vad gäller att tjäna pengar på Riksbankens korta skulder, de så kallade reserverna. Det skulle exempelvis kunna ske genom att införandet av en digital centralbanksvaluta. Emissioner av sådana skulle kunna återställa Riksbankens intjäningsförmåga, ”seignioraget”. Men som betalningsutredningen och dess ordförande Anna Kinberg Batra förklarade så skulle det kunna leda till ”hot mot den finansiella stabiliteten”.

Hur man än vänder sig så sitter baken där den sitter. Även på en Riksbank.