Riksbanken AB skulle vara i konkurs nu

Enligt det famösa Tidöavtalet så är tiggeri något som helst ska förbjudas och bristande ”vandel” är något som ska kunna leda till utvisning. En juridisk person som har förutsättningar att fastna i båda dessa nyutlagda snaror är kanske lite oväntat statens egen myndighet, Sveriges Riksbank. Riksbanken måste nämligen med största sannolikhet snart ut med tiggarstaven, för dess egna kapital är mer eller mindre förbrukat. Den har även skött sina affärer så att den har tappat bort sin egen intjäningsförmåga och har numera ett mycket stort negativt kassaflöde. Vore Riksbanken en självständig bank så skulle den vara konkursmässig.

Förklaringen till detta tillstånd är de stora tillgångsköp Riksbanken har gjort, först i samband med finanskrisen 2008 men framför allt under pandemin, från 2020, har gjort systemet mycket störningskänsligt. Tillgångsköpen har gjort att Riksbankens balansräkning har svällt upp ordentligt. Dessa köp har finansierats genom att Riksbanken har emitterat skulder, så kallade ”reserver” som motparten bankerna inte har något annat val än att absorbera i sina egna balansräkningar. Bankerna matchar dessa ”påtvingande” fordringar med sina egna korta skulder, inlåning.

Avkastningen på Riksbankens förvärvade tillgångar, framför allt statsobligationer, men under pandemin även kommunobligationer, bankernas säkerställda obligationer och även en del företagsobligationer, är emellertid låg då den löpande avkastningen på dessa tillgångar var, som de flesta minns, låg för ett år sedan.

Detta var heller inget problem för centralbankerna så länge den egna styrräntan och därmed räntan på de egna skulderna var låg och förankrad vid nollstrecket. Fram till och med i april i år så var det en god affär för Riksbanken. Räntan på de egna reserverna var negativ, minus 0,1 procent. Men den skenande inflationen och därmed de egna räntehöjningarna har vänt detta till sin motsats. I skrivande stund så betalar Riksbanken 1,65 procent i ränta på sina egna skulder. Och med, i närtid, kommande höjningar så lär denna ränta ticka upp med ytterligare 0,5 procent, eller kanske 0,75 procent. På årsbasis så ligger nu Riksbankens ränteutbetalningar på ”reserverna” på 1 169 miljarder kronor på runt 20 miljarder kronor. De lär snart vara uppe i 30 miljarder kronor, om inte Riksbanken får för sig att snabbt sälja av sina tillgångar. För Riksbankens motparter har detta varit mumma.

Men för Riksbanken påminner utvecklingen om den klassiska Ebberöds Bank, vars ”affärsidé” var just höga inlåningsräntor och låga utlåningsräntor. (Det liknar en modern ”start up”, men betraktades som buskis redan på 1930-talet.) Värdet på Riksbankens tillgångar har också fallit kraftigt med dessa räntehöjningar och om de vore marknadsvärderade så skulle större delen av Riksbankens egna kapital på 63 miljarder kronor vara förbrukat. Det finns ju en värdeutjämningsfond också, där icke realiserade övervärden på Riksbankens tillgångar hamnar, men den är i det mesta att relatera till guldreserven, och den lär man inte kunna peta på.

Detta förhållande har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, annat än från ekonomerna  Lars Jonung och Fredrik Andersson, senast i DI Debatt. Jag brukar sällan dela Lars Jonungs slutsatser. Vi är i stort helt oense om vad som skulle ha gjorts för att undvika att Riksbanken och Sverige skulle ha hamna i det här läget. Men vad gäller Riksbankens situation idag är vi helt ense. Riksbanken är i stort behov av ett rejält kapitaltillkott.

Nu kan någon hävda att en centralbank mycket väl kan fortsätta sitt uppdrag, att bedriva penningpolitik, även om den har ett negativt eget kapital. Det är förvisso helt sant i teknisk mening. Bankerna är ju skyldiga att ta emot centralbankernas reserver som betalning, så det finns ingen risk för en likviditetskris. Däremot och det är minst lika viktigt, för att kunna fullfölja sitt uppdrag som en självständig aktör så behöver den ha finansiell självständighet och ett tillräckligt eget kapital. ”Det grundläggande skälet är att förse Riksbanken med ett finansiellt oberoende som är en förutsättning för att på ett självständigt sätt kunna utforma penningpolitiken.” som Riksbanken själv skriver.
Det har inte Riksbanken i dag. Sett till balansräkningen, om tillgångarna värderas till marknadsvärdet, så är sannolikt det egna kapitalet förbrukat. Riksbankens egen rapport från den 4 juli prognostiserade att det egna kapitalet skulle vara förbrukat till årsskiftet, exklusive värdeutjämningskontot. Men den baserade sig på marknadsvärdesutvecklingen under årets första fyra månader. Ränteuppgångarna och prisfallen på obligationer har därefter fortsatt. Så det negativa resultatet är väsentligt större i dag.

Men det som framför allt har ändrats är Riksbankens egna styrräntor, som enligt rapporten förväntades toppa på 2,5 procent 2024 för att sedan sjunka. Fyra månader sedan är styrräntan redan på väg upp mot 2,5 procent.

Det gör att den egna intjäningsförmågan just nu är mycket negativ och kommer att vara så länge räntan på reserverna överstiger räntan på tillgångsportföljen. Det är nog snarast så att Riksbanken idag är att betrakta som insolvent om man läser vad ekonomerna Marco Del Negro och Christopher Sims skriver When does a central bank׳s balance sheet require fiscal support?

Riksbanken har länge varit en kassakossa för staten, där de så sent som i våras delade ut 3,9 miljarder kronor. Ett halvår senare ser det ut som om Stefan Ingves får avsluta sin riksbankskarriär med att med mössan i hand gå in till den oförstående Elisabeth Svantesson och be om ett kapitaltillskott på minst 50 miljarder kronor.