Per Lindvall: Ebba Busch har inte en susning vad hon pratar om

Jag kan också säga att jag har sett Per Bolunds svagheter. Som finansmarknadsminister klev han ofta ut på hal is, på områden där han inte hade något kunskapsmässigt fotfäste. Men vad gäller skogen och skogsbruket verkar han vara mera påläst.

Ebba Busch, med sina rötter i frikyrkan är inte rädd för att plocka fram det som författaren Torgny Lindgren kallade för ”stororden”, typ ”evigheten”, ”förgängelsen” och ”nådn”. Vad gäller skogen så hävdar hon att det moderna svenska skogsbruket klivit rakt ur Lukasevangeliet och tar till Jesu liknelse över att man ska ”förvalta sitt pund”. Eller med Buschs ord; ”Skogen är förvaltarskapstanken i praktiken. Det är något av det mest hållbara skogsbruket i världen”.

Hon har totalt fel, enligt mig. Det svenska skogsbruk som har vuxit fram under de senaste 60 åren har haft ett enda mål. Att föda den svenska pappers- och massaindustrin med så billig råvara som möjligt, allt annat har varit dimridåer. Detta skogsbruk har totalt förändrat och ”industrialiserat” det svenska landskapet. Ett tips till Ebba Busch är att ta Google-Maps och svepa över det svenska landskapet, från norr till söder (och hålla sig öster om fjällkedjan och det som med den gamla Domänverket benämnde ”skogsodlingsgränsen”). Fram träder ett av trakthyggesbruk skapat av rutnätigt landskap, genomträngt av vägar ut på minsta myrholme. Begränsningen har varit att nettot av den avverkade skogen ska vara större än kostnaderna för att få ut virket, ofta har inte ens detta varit begränsningen. En industriell granbarkborre har farit fram över det svenska landskapet.

Den skog som därefter har anlagts är mera att likna vid plantageodlingar än den skog som sägs prägla den svenska ”folksjälen”. Det senare är ju något som de självbenämnt socialkonservativa säger sig värna mest om.

Buschs utsaga i SVT:s Aktuellt om ”att för varje skog vi avverkar så planterar vi tre nya” är direkt hämtat från skogsindustrins annonsplakat. Att hon blandat ihop ”skog” med ”träd” kan vara att märka ord, men vittnar för mig om djupet på hennes (o)kunskaper.

I måndags var jag ute och inspekterade ett eget litet kalhygge. Där stod för några år sedan runt 500 stammar per hektar, för två år sedan planterade jag 2 500 nya träd, nu har det kommit kanske 5000 plantor till i form av uppslag av björk, asp, sälg, till och med druvfläder. (Att även den tropiska burmesiska växten jättebalsamin verkade ha fått fäste gjorde mig inget nöje.) Kort sagt som det ser ut på ett normalt mellansvenskt hygge, med god växtlighet. (Mitt förvaltarskap utgjordes av att jag lämnat alla äldre lövträd och tallar, där de flesta ska få stå kvar in i ”evigheten”.)

Vad jag vill säga är att denna av skogsindustrin upprepade siffra om att varje avverkat träd ersätts med tre nya är direkt meningslös och vilseledande. Och det är inte skog som planteras eller återskapas. Det tar minst 40 år innan detta hygge är något som liknar en vandringsbar skog, där kantareller eventuellt kommer tillbaka. Ska det sedan gallras hårt och därefter slutavverkas inom 20 år, som är rådande praxis hos den största skogsägaren i trakten, Storaenso, så har det aldrig varit skog.

Och det är så det ser ut i den svenska skogen generellt. Det är planterade likåldriga monokulturer som är mycket känsliga för klimatförändringar och extremväder, där andelen produktiv skog som är äldre än 80 år är nere på MP-nivå. Allt enligt förvaltningsråd från Ebberöds häradsallmänning.

Det finns inte längre något virke att få tag på som gör att vi kan underhålla vårt kulturarv. När Byggnadsstyrelsen skulle underhålla landets äldsta byggnadsminne Ornässtugan (där Gustav Vasa hoppade ner genom dasset) fick de importera ryska stockar. Den nuvarande andelen skyddad produktiv skog skulle aldrig ta sig in i riksdagen om den fick rösta.

Sett ur ett skogsägarperspektiv har detta varit mycket långt ifrån någon lyckad ”förvaltning”. Lönsamheten för det svenska skogsbruket har alltid varit pressat, vilket i sig har drivit fram ett ensidigt volymtänk för att få ihop avverkningarna, vilket i sig format vår så kallade skog.

Hur illa ställt det är visas med all tydlighet idag. Sverige har de lägsta virkespriserna i Europa. Prisrallyt på råvaror har inte nått de svenska skogsägarna. Någon håller emot. Rätt gissat massaindustrin.

I Litauen betalas idag 50 euro per MWh bränsleflis, vilket kan sägas vara den lägsta förädlingsgraden av skogsfibrer. Omräknat till det gängse måttet för virkesaffärer i Sverige m3fub, så motsvarar det 2 400 kronor/m3fub för massaved av björk. I Sverige ligger priset mellan 340-300 kronor/m3fub för björkmassaved. Men med de kraftigt stigande avverknings- och transportkostnaderna så är nettot för den litauiska virkessäljaren mer än tio gånger högre än för den svenska varianten.

I min värld är den svenska skogsdebatten en nationell variant på den ”tribalisering” som har skett inom många demokratier, med Trump och Brexit, som de mest skrämmande exemplen. Människor, typ skogsägare, lierar sig med idéer, människor och i det här fallet skogsföretag som står i direkt motsatsställning till deras egentliga intresse, för att inte hamna i fel stam. Jag har många skogsägarkompisar och jägare som i grunden har samma uppfattning om tillståndet i den svenska skogen som jag. Men de skulle för sitt liv aldrig kunna tänka sig att rösta på MP. För då skulle de få ett Kains-märke i pannan.