Överskottsmålet – där har ni förklaringen till den svaga svenska kronan

”Den svaga kronan” har börjat etsa sig in som ett axiom i den svenska ekonomiska debatten. En  av de vanligaste förklaringarna till detta tillstånd är att det är en liten valuta varför värdepapper emitterade i kronor har en begränsad likviditet och därmed inte utgör någon bra parkeringsplats när det råder oro i världen. I tider som nu så värdesätter investerare snabb betalningsberedskap. Men det räcker inte som   förklaring. Allt fler börjar istället höja rösten för att det är Riksbankens fel att kronan svajar som det gör. DI:s krönikör Henrik Mitelman, liksom dess ledarskribent Frida Wallnor, är några som har varit ute och viftat med pekpinnen.

Bankens ensidiga fokus på hålla inflationen, eller kpif, på 2 procent, har gjort att andra variabler som kredittillväxt, med våra skenande fastighetspriser som följd, och just valutarelationerna inte har haft några begränsningar. Senast ut i denna diskussion är finansanalytikern Peter Malmqvist som i en debattartikel i just DI argumenterar för att Riksbanken måste ta hänsyn till de båda senare krafterna för att uppnå målet om prisstabilitet.

Jag kan hålla med Malmqvist om att de senaste decenniernas kredittillväxt, framför allt då bolån och fastighetskrediter, är en av de största riskfaktorerna i den svenska ekonomin, vilken genomgår ett stort stresstest nu när räntorna fortfarande är på väg uppåt. Och som internationell investerare kanske inte fastighetsobligationer eller ens bankernas säkerställda obligationer känns helt trygga i detta läge.

Riksbankens inställning till valutakursen har varit närmast agnostisk. Kortsiktigt finns inget att göra. Det skulle vara närmast kontraproduktivt att börja intervenera, genom att det skulle skapa än mer osäkerhet. På lång sikt har Riksbankens tes, liksom för de flesta nationalekonomer, varit att fundamenta, som just inflation, räntenivå, tillväxttakt, samt inte minst vårt bytesbalansöverskott skulle göra att kronan stabiliseras och snarare återhämtar de senaste decenniernas fall.

Men fundamenta har talat för en kronförstärkning under mycket lång tid. Egentligen ända sedan den släpptes fri i slutet av november 1992. För Sverige har sedan dess haft ett kroniskt bytesbalansöverskott. Och enligt grundkursen i nationalekonomi ska kronan stärkas när dessa exportöverskott växlas in till kronor. De svenska realräntorna var också mycket högre än omvärlden under hela 90-talet, men kronan återhämtade sig inte. Och under de senaste decennierna har vi haft en lägre inflation än omvärlden. Fram till nu, då inflationen helt plötsligt har stigit högre än omvärlden. Det senare tillskrivs, av exempelvis Malmqvist, den svaga kronan.

Eller också är det så att vi får lyfta blicken ännu mer och kanske rent av vända på pumpen för att kunna förstå vad det är som styr valutakurserna.

Jag har själv tillskrivit den höga inflationen den misslyckade hanteringen av den svenska elprischocken. Svensk inflation en dålig Norgehistoria (realtid.se). Norge som införde ett pristak för el har ju en inflation som är hälften av den svenska. Så jag tror att jag har rätt. Den dalande kronkursen kan ha spelat in. Men det som är lite märkligt är att även den norska kronan har svajat lika mycket som den svenska under denna period. Och detta trots att de norska styrräntorna ligger högre än de svenska. Detta skulle kunna tala för att det är tesen om ”skvalpvalutor” som nu är rådande.

Eller också är det så att vi får lyfta blicken ännu mer och kanske rent av vända på pumpen för att kunna förstå vad det är som styr valutakurserna. För om vi tar de nämnda fundamentala variablerna så skulle ju det mesta tala för att dollarn över tid måste försvagas. USA dras ju med ett ihärdigt bytesbalansunderskott, har stora underskott i den federala budgeten. Den amerikanska inflationen är inte lika hög som den svenska, vilket beror på att energiprischocken har varit mindre utpräglad. Men sett över en bredare palett av varor och tjänster så har den amerikanska inflationen ätit sig djupare in i den allmänna prisbildningen och ser därmed ut att vara mindre ”transitorisk” än inom exempelvis eurozonen eller för den delen Sverige, eller Norge.

Och dollarn har ju sina belackare. Dess ”priviligierade” ställning som världens reservvaluta har ju ifrågasatts under de senaste 60 åren, med tilltagande styrka under de senaste decennierna. En ”tipping point” som ska ha skett under det senaste året är beslutet att frysa den del av Rysslands valutareserv som var placerad i dollar. Enligt detta resonemang skulle exempelvis Kina och andra stora nettoexportländer, som inte gillar ”USAs inflytande och dollarhegemonin” välja att sälja av sina dollartillgångar.

Det är där den omvända pumpen kommer in i bilden. Länder med stora bytesbalansöverskott måste placera de nettofordringar de bygger upp i några finansiella tillgångar. Och den kapitalmarknad som har möjlighet att absorbera stora fordringar, som har störst djup och är mest likvid, är dollar. Storbritannien, med Londons finansindustri, har också kunnat spela på den fiolen, även om man tappat en hel del av takten. Den starka schweizerfrancen förklaras av också av att man är en uppkörd parkeringsplats för de som har för mycket pengar.

För ett land som Kina finns helt enkelt ingenstans att ta vägen med sina stora dollarreserver. En allt för stark appreciering av yuan, skulle vara förödande för deras exportberoende ekonomiska modell.
Detta är den Pekingbaserade ekonomiprofessorn Michael Pettis tes. USA njuter fördelen av att ha väldigt förmånliga lånevillkor, men till priset att det driver upp dollarns värde och har därmed urholkat stora delar av landets egna traditionella tillverkningsindustri. Att vara en ”reservvaluta” innebär definitionsmässigt att man är låntagare av ”last resort”.

Kanske är det så rådande finansiella cirkulationssystem gör att länder med stora löpande bytesbalansöverskott över tid får se sina valutor sjunka. De norska och svenska kronorna är exempel på detta, men det gäller även större valutor. Euron har försvagats kraftigt mot dollarn under de senaste tio åren, som just sammanfallit med att valutaområdet som helhet har haft ett större bytesbalansöverskott. Japan och dess yen uppvisar samma mönster.

Och kanske det är här skon klämmer. Svaga valutor i länder med stora bytesbalansöverskott förklaras mer av att de har problem att absorbera sina egna stora sparandeöverskott. De skapar därmed ett bestående undertryck i sina egna ekonomier. För Sverige och även euroländerna så  förklaras det av en mycket stram finanspolitik. En mycket viktig förklaring till den svaga svenska kronan skulle därmed vara överskottsmålet och de därmed sammanhängande underinvesteringarna i typ elnät, järnvägar, vägar och kanske även utbildning. Se där en gammal käpphäst dyker upp igen! Det heliga ramverket största risken för ekonomin | Realtid