Clarissa Ward rapporterar från världens fronter

Den 2 augusti 2021 stiger Clarissa Ward på planet till Afghanistan. Under två veckor ska hon rapportera om talibanerna, men uppdraget blir snart något annat. Från en dag till en annan intar talibanerna huvudstaden Kabul. Regeringen ger upp utan att ens försöka kämpa emot, president Ashraf Ghani flyr till Förenade Arabemiraten i en helikopter full med kontanter.

– Jag insåg att jag var på plats under ett historiskt ögonblick som ingen hade förutsett. Många journalister hade inte spenderat tid med talibanerna, så de lämnade när talibanerna tog över. Jag, som precis hade varit tre dagar med dem, var däremot ganska bekväm.

”Det finns inget mer desperat än när en förälder slänger sitt spädbarn över ett taggtrådsstängsel.”

Livet förändras nu snabbt för landets nästan 40 miljoner invånare. Många av dem försöker så snabbt de kan ta sig till flygplatsen för att ha en chans att ta sig ut. Som en av få internationella journalister på plats rapporterar Clarissa Ward klädd i en helsvart abaya, som täcker allt utom ansiktet, från utanför den amerikanska ambassaden där talibanerna nyss har skrikit: ”Död åt USA!” Ward beskriver situationen som helt unik för en journalist, eftersom hon obehindrat kan gå fram till talibaner på gatan och ställa frågor – vilket hon självklart också gör. Även om de inte är en homogen grupp berättar Clarissa Ward att de numera har en uppbyggd PR-organisation som tar hand om alla intervjuförfrågningar.

Bara några dagar senare står hon utanför flygplatsen och rapporterar om desperationen och kaoset när tusentals människor försöker fly.

– Det var en av de mest fruktansvärda situationer jag har upplevt. Det finns inget mer desperat än när en förälder slänger sitt spädbarn över ett taggtrådsstängsel.

Teamet jobbar 18 timmar om dygnet. Clarissa Ward producerar inslag och ses ständigt i rutan som live-reporter i olika program på CNN. Vid ett tillfälle beordrar talibanerna henne att gå åt sidan för att hon är kvinna, vilket hon skickligt lyckas få med i rapporteringen. Talibanerna har piskor och pistoler. De skjuter i luften och går till angrepp mot Clarissa Wards producent.

”Jag har tillbringat mycket tid med talibanerna och har ett hum om när jag kan pusha och när jag måste dra mig ur en situation.”

– Jag har tillbringat mycket tid med talibanerna och har ett hum om när jag kan pusha och när jag måste dra mig ur en situation. Det är dock alltid från fall till fall och här var det inte läge att pusha på.
Flera av hennes medarbetare behöver fly, däribland en manlig översättare och en kvinnlig kock, som hon och hennes team försöker få med sig ut ur landet. När de tidigt på morgonen den 21 augusti beger sig till flygplatsen hamnar de utanför entrén i en folkmassa där trängseln blir allt allvarligare. Clarissa Ward försöker få in översättaren och kocken först, eftersom det kan öka chanserna för dem att komma med planet och ut ur landet. Soldaterna som står vid dörrarna börjar dra in människor, och hon kan se hur alla i hennes team lyckas komma in. Till slut tar en soldat tag i hennes arm och släpar in även henne genom dörrarna. Senare på kvällen går alla i teamet ombord på ett C-17 militärflygplan till Doha, som är så packat med folk att de är tvungna att sätta sig samtidigt för att få plats på golvet. Själv ska hon snart återförenas med sin familj i ett semesterhus i Frankrike, medan de flesta ombord på planet reser mot en oviss framtid.

– Det var surrealistiskt att sitta där. Vi hade ingen mat kvar, men vi ville inte sluta rapportera. Jag kände också en stark överlevnadsskuld – varför får vi lämna när så många blir kvar? Varför är livet så orättvist? Samtidigt kände jag en lättnad över att jag tog mig ut och att jag skulle få träffa mina pojkar.

Det är en kylig vinterfredag i New York. Vinden viner mellan skyskraporna och Clarissa Ward går runt i en svart Agnes B-kappa som hon har lånat av en kompis. Bara några dagar tidigare var det shortsväder, men Clarissa Ward är van att snabbt anpassa sig till nya situationer – oavsett om det gäller oväntade temperaturväxlingar eller dramatiska förändringar i världspolitiken. Hon sväljer de sista bitarna av stor bit pizza och berättar att hon är jetlaggad. Hon är i New York för att föreläsa för några företagsledare, och för att träffa Jeff Zucker, som fram till februari i år var chef för CNN Worldwide. Det var i juli 2018 som Ward utsågs till chief international correspondent på CNN efter Christiane Amanpour, och därmed fick ett av världens mest åtråvärda journalistjobb. Sedan dess har hon befunnit sig i en rad pulshöjande situationer. Som när hon ledde det första internationella nyhetsteamet på plats i Myanmar efter militärkuppen. Eller när en grupp talibaner i Ghazniprovinsen plötsligt bestämde sig för att visa upp alla sina vapen, och hon tvingades fly.

Clarissa Ward i New York

– Antingen har du det eller så har du det inte. Det handlar inte så mycket om träning, utan mer om du är en personlighetstyp som klarar den här typen av press och stress.

Clarissa Ward har varit verksam journalist sedan hon 2002 inledde sin karriär som praktikant på CNN i Moskva. Hon är en av världens mest prisbelönta journalister, bland annat har hon mottagit nio Emmystatyetter – de två senaste för sitt avslöjande att den ryska säkerhetstjänsten hade varit inblandad i förgiftningen av den politiske aktivisten Aleksej Navalnyj. Hon hade då konfronterat en av förövarna i hans lägenhet i Moskva, och intervjuat oppositionsledaren på hemlig plats i Tyskland.

– Det är få människor du möter som du direkt förstår har något helt extraordinärt. Men med Navalnyj känner du det direkt.

Den här vinterdagen i New York står hon framför spegeln i en kal fotostudio i Midtown på Manhattan och sätter upp håret i den karaktäristiska knuten. Det är en frisyr som ifrågasattes tidigt i hennes karriär för att vara för okvinnlig, men som hon envist har hållit fast vid. Hon har på sig en gul kavaj från Zara och bär tre guldkedjor. Hennes PR-person har flugit in från CNN:s huvudkontor i Atlanta, de bollar datum för ett uppdrag i Sudan och pratar om ett möte med Edward Enniful, som är chefredaktör för brittiska Vogue. Även om hon är extremt upptagen var det hon själv som svarade på intervjuförfrågan via Facebook, vilket verkar vara typiskt för Clarissa Ward. Det är inte en assistent utan hon själv som ägnar timmar åt att chatta med turister på Lonely Planets forum för att förstå vilket land som skulle kunna bevilja ett turismvisum så att hon kan ta sig in i Syrien. Det är hon som studerar alla bilder på Twitter som går att få tag på från en specifik region i Afghanistan när hon planerar en reportageresa. Intensiteten i Clarissa Wards sätt att arbeta är påtaglig.

– Jag har aldrig jobbat på ett normalt sätt. Jag är som mest produktiv på morgonen och på kvällen och kallar de där timmarna av flow för intensiva brainstormingsessioner.

Clarissa Ward växte delvis upp i New York, men dagens Manhattankyla gör henne inte sugen på att flytta tillbaka. Under promenaden mellan skyskraporna konstaterar hon att staden är för stressig och att hon tycker att London, där hon bor i stadsdelen Nothing Hill, är en mycket bättre bas. Hennes föräldrar separerade när hon var två år gammal och hon bodde flera år på exklusiva Upper East Side med sin mamma, som frekvent flippade både hus och karriär. Hennes pappa jobbade inom finans och bodde många år i Hongkong. Ward kallar själv sin uppväxt för okonventionell och priviligierad. När hon var åtta år hade hon redan avverkat elva nannys och bott i en rad olika hus. Föräldrarna skaffade nya partners men är fortfarande gifta.

– Många tror att man får all uppmärksamhet om man är ensambarn, men jag fick faktiskt kämpa för att bli sedd. De var väldigt upptagna, så jag blev lite av en underhållare.

”Många tror att man får all uppmärksamhet om man är ensambarn, men jag fick faktiskt kämpa för att bli sedd”

När Clarissa Ward var tio år började hon på den exklusiva internatskolan Godstowe School, som ligger drygt en timme utanför London – en prövning som hon klarade av tack vare långa brev från pappan, som också anlände en gång i veckan. Godstowe ersattes av flickskolan Wycombe Abbey och senare av Yale i USA. Länge var siktet inställt på en skådespelarkarriär, men den 11 september 2011 vaknade hon av ett telefonsamtal från en kompis som berättade att ett flygplan hade kört in i World Trade Center. Det förändrade allt, och efter att ha suttit klistrad framför tv:n bestämde sig Ward för att bli journalist.

Via sin mammas tandläkare, som även råkade behandla CNN:s platschef i Moskva, fick hon ett år senare sin första praktikplats i Ryssland. Först var det dock sommarlov, och hennes pappa, som var kompis med en av producenterna för filmen Kill Bill, hade fixat ett sommarjobb som stand in för Uma Thurman i Peking. Hennes jobb bestod av att stå framför kameran så att filmfotografen kunde ställa in ljus och vara redo när det var dags för tagning med superstjärnan. Hennes erfarenhet av kultregissören Quentin Tarantino är på många sätt en perfekt historia att berätta på en middagsbjudning, men den ger också en bitter eftersmak. En kväll bjöd regissören ut henne på middag, en invit som inte gick att misstolka. Clarissa Ward säger att det fanns många förövare på inspelningsplatsen av Kill Bill och att det är chockerande att sexismen kunde försiggå så öppet. Men hon anser samtidigt att det är fel att döma människor för vad som hände för 20 år sedan i dagens moraliska kontext.

– Jag har många minnen från när jag var ung och kände mig obekväm med män. Jag är dock en stark person som alltid har kunnat säga nej. Därför har den här typen av situationer inte kommit åt mig så mycket.

Samtidigt berättar hon att hon under sina år som kvinnlig krigskorrespondent har fått utstå mycket åsikter om sitt utseende. När hon arbetade på tv-kanalen Fox och rapporterade från Beirut och Bagdad fick hon exempelvis höra just att hon borde ha sitt hår utsläppt för att kunna avancera.
– Det är lätt att skratta åt det nu, men då var jag desperat att vara till lags. Jag kunde dock inte ta med en fön till Bagdad och har alltid vetat att mitt hår ser bättre ut uppsatt.

När Clarissa Ward rapporterade om USA:s utträde ur Afghanistan kritiserades hon av den republikanska senatorn Ted Cruz för att heja på talibanerna, men också för att hon ifrågasatte Joe Bidens löfte om att USA skulle kunna evakuera över 100 000 människor. Senatorns påhopp kallar hon för billiga poäng, och kritiken av evakueringen förklarar hon med att hon rapporterade vad hon såg på flygplatsen där och då. Clarissa Ward säger också att hon inte tillåter någon distraktion när hon är ute på fältet och att hennes jobb är att rapportera vad hon ser. Joe Biden höll vad han lovade, men Clarissa Ward ångrar inte sitt utspel – hon hade suttit en hel dag på flygplatsen och inte sett ett enda plan lyfta.

Ward pratar alltid intensivt in i kameran när hon är i sändning, hon är engagerad och visar ofta känslor. Det är samma person som syns på CNN som sitter i en soffa på en hotellrestaurang i New York och dricker te på hibiskus.

– Jag är så jäkla trött på att bli kallad emotionell. Det är nedlåtande. Jag kan vara rationell och berätta en bra historia och samtidigt vara emotionell. Det är okej att vara human och känna, jag tycker snarare att man är en dålig journalist om man inte visar känslor.

Clarissa Ward är speciellt uppeldad i dag på grund av en text i The New York Review of Books, där hon kritiseras av en manlig journalist – som aldrig varit i Afghanistan – just för att vara emotionell.
– Så länge du följer journalistikens etiska regler är det inget fel i att visa känslor. Jag tycker att journalistiken har blivit mer autentisk nu när vi har nått en tid när emotionell rapportering har blir allt vanligare. I dag finns det många fler sätt att berätta en historia på och jag ser det som en styrka för journalistiken.

Clarissa Ward i Pakistan, dit hon reste efter att ha skildrat revolutionen i Afganistan i augusti 2021

Clarissa Ward tar bland annat upp Vice som ett positivt exempel, där berättarstilen har gjort att en yngre målgrupp har blivit engagerade i nyheter. Hon säger att medielandskapet ska ses som en orkester där en enda källa inte kan ge en heltäckande bild, och att hon vill att alla konsumenter ska ta del av nyheter från flera olika plattformar. Hennes jobb är i första hand att befinna sig på platser dit många människor inte kan åka. Och även om hon själv står bakom en podcast och är engagerad i sociala medier ser hon ingen annan framtid för sig själv än som tv-journalist.

– Jag ser sociala medier som en möjlighet att få feedback på mitt jobb, men det är tv jag vill göra.
I november 2011 hade Clarissa Ward precis börjat på CBS News, angelägen om att visa framfötterna. Hon hade besökt Syrien redan 2005 för att lära sig arabiska, förälskat sig i huvudstaden Damaskus och hade sedan återvänt många gånger för att rapportera om inbördeskriget. Det hade gett henne en rad priser, däribland en Peabody och en Emmy. Hösten 2011 hade Syrien stängt gränsen för de flesta turister, men via ett chattforum på Lonely Planet fick hon kontakt med en cyklist som berättade att Oman fortfarande beviljade visum. Väl på plats levde hon ett dubbelliv där hon iklädd västerländska kläder tog bilder av turistmål vissa dagar och andra dagar intervjuade aktivister klädd i traditionella arabiska kläder med slöja. Materialet från intervjuerna sparades på minneskort som hon under bilresan ut ur landet förvarade i sina underkläder.

– Det var min idé. Var är den sista platsen som gränskontrollanterna söker på, tänkte jag. Om de söker där är det ändå kört, berättar Ward och säger att hon planerade operationen in i minsta detalj.

Förutom att öva på att sy studerade hon Youtubevideor för att lära sig hur man fäster en slöja, och installerade även ett program på sin Ipad som fick det att se ut som om hon var i Hongkong i stället för i Damaskus. I bilresan mot gränsen till Beirut rökte hon frenetiskt för att lugna nerverna. I bagageutrymmet fanns antikviteter, och när gränspolisen stoppade fordonet förklarade Ward att hon var inredningsarkitekt. Även om sannolikheten att en blond brittisk inredare skulle åka till ett inbördeskrig för att köpa antikviteter var extremt liten, lät de henne åka vidare.

– Du kan inte låta rädslan ta över. Du måste försöka kontrollera känslan. I den här typen av situationer har du inget val, det är bara att köra på.

Clarissa Ward är enligt egen utsago ingen kicksökare, men hon säger att hon ibland måste utsätta sig för fara för att kunna rapportera från olika platser. 2015, när hon befann sig i östra Ukraina, blev hon kidnappad. Hennes bil stoppades och teamet tvingades in i en minibuss. Kidnapparna började riva tygbitar som fästes runt huvudet med gaffatejp på Ward och hennes kollegor – en i teamet blev slagen och översättaren började gråta av nervositet.

– Jag lugnade henne och kommer ihåg att jag tänkte att det där är nog ändå en normal persons reaktion.

De stannade utanför staden Slovjansk, blev separerade och uppställda mot en vägg. De fick inte prata och visste därför inte vilka i teamet som fanns i närheten. En man började långsamt ta av Clarissa Ward alla hennes smycken.

– Det är väldigt intimt när någon tar av dig dina örhängen och jag tänkte att nu blir jag sexuellt antastad. Det var ett märkligt ögonblick, men det passerade.

En av kidnapparna tog henne på rumpan, men antastandet stannade där. Efter några timmar blev de frisläppta utan att hon eller någon annan i teamet blev utsatta för något mer. Det var två män som lät dem gå, hon minns speciellt en med mustasch. Han kallades för demonen på ryska av den andra kidnapparen. Demonen lät henne gå, men senare skulle hon känna igen hans röst när hon lyssnade igenom ljudupptagningar i samband med att det malaysiska turistflygplanet sköts ned över Ukraina.
– Det var uppenbarligen ingen bra person, konstaterar hon.

Att se har ett pris och enligt Clarissa Ward kommer det en känslomässig räkning efter varje intensiv reportageresa. Det skarpa läget – jobba dygnet runt, uppleva fara och misär, och ibland se kollegor dö – gör att allt blir förstärkt. Därför skrattar man enligt Ward mer, och känner mer, i en krigszon. En del krigskorrespondenter självmedicinerar med sex och alkohol. För Clarissa Ward har jobbet medfört depressioner. Länge kom hon hem från varje resa och var totalt känslomässigt avstängd gentemot sin man och sina föräldrar. Hon ville inte vara i London och ville inte leva det liv hon hade byggt upp för sig själv där. Hon förklarar den känslomässiga spiralen:

– Jag kommer hem och känner skuld och sedan skjuter jag bort min man. Sedan är jag för tunn och nedbruten för att åka tillbaka, och sedan undrar jag varför jag inte känner glädje eller kärlek för någon. Depression är inte samma som sorg, som är är en normal reaktion. Att vara avstängd och deprimerad är mycket jobbigare, och svårare att ta sig ur.

Första gången hon blev deprimerad sökte hon hjälp hos sin dåvarande arbetsgivare CBS. De skickade henne till en arbetspsykolog som inte hade några erfarenheter av krigszoner, och hon fick omdömet att hon skulle kunna skickas tillbaka ut på uppdrag. Sedan dess har hon själv sökt sig till terapi och vet att varje resa till en krigszon medför att hon måste ligga nedbäddad i sängen i en vecka efteråt. Något som har hjälpt henne att hantera de brutala kasten mellan de två världarna är dock att få barn.

– Jag kan stänga av kärleken till min man och mina föräldrar, men inte till mina barn. Tack vare dem kan jag lättare gå tillbaka till mitt vanliga liv.

Clarissa Ward är gift med den tyska greven Philipp von Bernstorff, som jobbar inom finans. Tillsammans har de två söner: Ezra, tre år och Caspar, ett år. De har två nannys och Clarissa Wards mamma sköter allt som har med huset att göra. Hon kallar upplägget för sin armé och säger att utan den strukturen skulle det inte vara möjligt för henne att spontant åka till en krigszon i tre veckor. Hon, som växte upp okonventionellt, ser inget problem med att ge sina söner en uppväxt där hon som förälder är borta i perioder, även om hon förstår att det kan bli svårare längre fram, när hennes söner blir medvetna om vart hon åker.

– Länge var kvinnor inte en del av krigsbevakningen. Berättelsen var skapad av män: de intervjuade inte kvinnor och det fanns inga kvinnliga perspektiv.

Ward, som bevakade både orkanen Irma i Karibien och Jemenkrisen när hon var gravid, tycker att det är viktigt att fler mammor har hennes jobb.

– Jag har blivit mer emotionell och inkännande sedan jag blev mamma. Det är en tillgång. Perspektivet från mammor måste också finnas med i en krigsbevakning, det är jätteviktigt.

Tittarmässigt har det varit rekordår för kabelkanaler som CNN. Stormningen av Kapitolium, pandemin och presidentvalet har fått kanalen att öka. När Donald Trump flyttade från Vita huset valde dock 4 miljoner hushåll i USA att inte förnya sin kabelprenumeration, och framtiden för traditionell tv är osäker. CNN lanserar i år streamingplattformen CNN+ och profiler som Clarissa Ward har producerat podcaster, som hennes egen Tug of War. Journalistiken är i förändring och det handlar om allt ifrån hur man tar del av nyheter till hot. Förra årets mördades 55 journalister. Utsattheten är särskilt påtaglig i Latinamerika och Asien, även om journalister världen över utsätts. 2021 belönades journalisterna Maria Ressa och Dmitrij Andrejevitj Muratov med Nobels fredspris för sin kamp för yttrandefrihet.

– Det var en boost för alla journalister när de fick priset. Ett erkännande av att journalistiken är viktig.
Clarissa Ward visar upp sitt tv-rum på zoom. Alla utom programledarna och den tekniska personalen på CNN jobbar hemifrån och därför sänder hon ofta live från rummet. Hennes yngsta son Caspar hörs i bakgrunden och Ward säger att barnen och barnvakterna alltid får gå ut när hon måste sända live. Just nu förbereder hon en resa till Ukraina och är redo att åka på några timmar. Väskan är inte packad än, men det finns kontanter och skottsäkra västar. Pandemin har gjort det svårare att resa och bidragit till nya avvägningar – som huruvida korrespondenter ska bära mask på tv och vad det i så fall signalerar. Många demokratier har begränsat rörelsefriheten för sina invånare och rekordmycket falska nyheter har spridits. Vaccinbestämmelser och maskbärande har skapat avstånd mellan människor. Extremistisk propaganda har ökat i sociala medier och det är svårare för journalister att nå ut.

– Journalistiken har sin största utmaning någonsin med desinformation. Det är något du kan gråta hela dagen över, men du måste också bara fortsätta. Det är viktigare än någonsin att journalisters rapportering är korrekt.

”Get on with it”, är ett uttryck som Clarissa Ward använder flitigt. Men hon är också känslomässigt engagerad, och har blivit förkrossad när hennes rapportering inte påverkat världspolitiken mer.
– Syrien är en konflikt som jag bryr mig väldigt mycket om. Första gången jag fick en depression var efter en resa dit, då jag insåg att det inte spelade någon roll hur bra min rapportering var.

Kriget i Syrien har pågått sedan 2011. I slutet av 2016, efter ännu en reportageresa till Syrien, var Clarissa Ward så frustrerad över USA:s passivitet att hon mejlade Ben Rhodes, som då var USA:s biträdande nationella rådgivare och Barack Obamas högra hand. Hon skrev bland annat ironiskt att hon hoppades att han kunde sova gott när Aleppo brann.

– Jag önskar att jag kunde skylla på att jag var full, men jag var helt nykter. Jag gick över en gräns, men jag hade precis varit i Aleppo och med egna ögon sett vad som hade hänt. Det var svårt för mig att höra administrationen prata om hur bra Syrienpolicyn var. Det var en förolämpning, och jag kände att USA hade fått människorna i Syrien att tro att de skulle få hjälp.

Ben Rhodes svarade aldrig på mejlet. Och även om hon i dag har förlikat sig mer med att hennes jobb inte är att få slut på krig, så ångrar hon ingenting. Hon säger att hon trots allt har ett stort jobb som det är. Varken framför kameran eller i verkliga livet har hon dock något behov av att vara perfekt.

– Mitt mål är att människor ska relatera till mig. Jag är inte den smartaste, men jag är på riktigt.

Sofia Hedström de Leo är journalist. Hon träffade Clarissa Ward för tio år sedan och blev inte speciellt förvånad när hon senare fick toppjobbet på CNN.
Agaton Ström är fotograf. Orädd är hur han skulle välja att beskriva Ward.