Dags för de bortskämda att sluta gnälla

Jag visste inte vad jag ska skulle svara. Stirrade bara och blev stum. Det här var efter att tusentals människor hade dött i förtid (delvis på en underfinansierad och oförberedd sjukvård som alla vet). De ensamma hade blivit än mer ensamma. De sjuka och handikappade mer utsatta. Många i praktiska låglöneyrke var dagligen tvungen att ta stora smittorisker, både i serviceyrken som taxichaufförer, städare, bussförare, och alla inom vård och omsorg.

Men min distansarbetande bekant – som tillhör en välbärgad medelklass, men inte på något vis befann sig i någon av riskgrupperna – tyckte ändå synd om sig själv och sin familj. Vad ska man säga?

Jag blir påmind om denna perspektivlöshet, denna bortskämdhet och denna oförmåga till inlevelse för andras situation, när jag tar del av gnället om högre matpriser, bensinpriser, elpriser och räntor.

Missförstå mig inte. Jag är inte heller glad åt detta; även min ekonomi blir sämre av dessa faktorer. Men jag tänker ändå: hur sjutton kunde så många här i landet bli så bortskämda? Jag klandrar inte de som redan lever på marginalen och får det svårt att få det att gå runt. Men alla andra – minst halva befolkningen – borde hålla mun och ta uppoffringarna som vuxna ansvarstagande människor.

Sedan mitten av 1990-talet har Sverige – men några enstaka års undantag – haft en rejäl och sold reallöneutveckling. Högre än genomsnittet i EU. Samtidigt har matpriserna relativt sett sjunkit. Denna standardökning har förvisso inte fördelats jämt, men en majoritet av medborgarna har fått det rejält mycket bättre ställt.

Så i år, när priserna stiger och den höga inflationen gjort att realönestigningen avbrutits, skriker många som stuckna grisar. Men de verop jag uppfattar kommer sällan från de svagaste i samhället, utan från kretsar där man äter dyrt och mycket, åker utomlands flera gånger per år, har två bilar, fin bostad, sommarbostad och så vidare.

Så stark är denna stora grupp att deras gnäll kom att starkt prägla valrörelsen. Debatten som borde ha handlat om miljön, miljön och åter miljön, kom att fastna i lag, ordning och pengafrågor.

När det gäller just maten, kan man säga att vettiga experter och opinionsbildare i åratal krävt högre matpriser. Bland annat för att producenter här och i hela världen ska ha en vettig försörjning men även för att främja livsmedel som är ekologiska och socialt hållbara. Men när matpriserna nu stiger, blir många bestörta.

Så här ligger det till enligt en majoritet av miljöforskarna: vi kan inte kräva ständiga standardhöjningar, och ständigt billigare mat – inte vi som tillhör de tjugo rikaste länderna i världen, inte vi som snittar på en utlandsresa per person och år, inte vi som inte är förskonade från hunger och krig, och särskilt inte de som tillhör den välbärgade delen av befolkningen.

Så hacka i er om ni inte att får resa utomlands lika ofta när tillvaron känns lite enformig, eller om ni inte har råd med pilates eller padel något halvår. Och det kanske inte är hela världen om man äter enklare mat och tar till vara på rester.

För de som behöver eller vill spara in på matbudgeten vill jag slå ett slag för en traditionell sparmatsrätt, men likafullt en läckerhet, blodpudding, eller med en annan term: radhusbiff, som det kom att kallas under 1970-talet, en tidigare epok med skenande energipriser och inflation. Drycken till är förstås given: kommunaljuice, det vill säga vatten.

Radhusbiff med baconstekta äpplen
Det här är ett trevligt recept på blodpudding med stekt kolijox av äpple, bacon och lök. Har ni tillgång till svenska äpplen så är många av dess idealiska att steka, till och med om de är lite omogna eller kartiga.

4 portioner
3 små svenska äpplen
2 gula lökar
150 g helt bacon + 1 msk smör
500–600 g blodpudding

1. Kärna ur äpplena och skär i klyftor. Skala lökarna, dela och skär i skivor. Skär baconet i små tärningar. Fräs allt detta i en rymlig stekpanna i smör på medelgod värme. Salta försiktigt och peppra. Ställ ut sidan och håll varmt.
2. Skär blodpuddingen i skivor och stek dem i smör och olja i stekpannan på medelgod värme, i omgångar.
3. Servera blodpuddingen med fräset och rårörda lingon. Somliga gillar kokt potatis till också.

Ps. Apropå min lite skämtsamma lista på mat man kan ha i beredskap förra veckan, så kan man leta upp mathantverkare på den här virtuella kartan. Många av dem sänder via post, många har gårdsbutik. Ds