Vem värnar småägarna i Quickbit?

Ända sedan noteringen sommaren 2019 har Quickbit rapporterat imponerande omsättningssiffror för den betaltjänst som bolaget tillhandahåller via ett bolag i Gibraltar. Men få känner till vilka kunderna egentligen är och varför de är så intresserade av en komplicerad transaktionslösning där alla köp först växlas via kryptovaluta.

Trots miljardflödet är marginalerna lövtunna, knappast någon magisk pengamaskin utan snarast något som liknar ett tålmodigt gnetande för att dra in pengarna. Och när det gäller företagets försök att bredda intäktsbasen så har dessa hittills gett ett magert resultat. Sålunda har aktiekursen åkt på pyspunka och ligger nu långt under noteringskursen.

Men detta är egentligen inte det verkligt intressanta i Quickbit. Fintech-sektorn är hårt konkurrensutsatt och nya idéer prövas på alla håll och kanter. Det står givetvis Quickbit fritt att göra det också.

Istället är det kärnfrågan som hängt med sedan starten som fortfarande står i fokus: vem bestämmer egentligen över kassan och de affärsbeslut som bolaget gör? Det går att ifrågasätta om det är bolagets ledning och styrelse som agerar oberoende från andra intressen.

Under årens lopp har flera olika typer av transaktioner och avtal gjorts med motparter som antingen är helt oredovisade eller har koppling till det personnätverk som varit med och byggt upp Quickbit utan att för den delen fronta på formella ansvarsposter i bolaget (som vd och styrelse).

Celoxo Limited på Cypern, Eurofed i Frankrike, Northern Voucher Systems i Montenegro, Rockmint i Gibraltar och Bitrate i Estland är några exempel.

Nu har bolaget precis meddelat att en ny affär är på gång. Denna gång ska Quickbit köpa ”…två plattformar med kompletterande produkter i Quickbits B2B-erbjudande. Köpet innefattar fulla IP-rättigheter och ger tillgång till en ny kunddatabas innehållandes e-handlare.”

Köpeskillingen uppgår till 4,5 miljoner euro med ytterligare upp till 1 miljon euro som tilläggsbetalning. Det är mer än hälften av Quickbits tillgängliga kassa vid halvårsskiftet. På olika aktieforum har småägare i ett par veckor försökt ta reda på mer om vad det är bolaget köper och vem som säljer. Återigen visar det sig finnas kopplingar till personer i nätverket runt Quickbit.

Formell säljare är ett brittiskt bolag som startades i slutet på maj i år. Bolaget har ingen historisk verksamhet och endast en styrelseledamot registrerad. Sålunda kan det inte vara detta bolag som byggt upp plattformarna och kunddatabasen. En central fråga gäller då värderingen och hur det säljande bolaget kom över tillgångarna till att börja med. Men Quickbit avslöjar inga detaljer om plattformarna, varumärken eller liknande. För en utomstående är det svårt att göra en egen bedömning.

Vid en kontroll visar det sig att styrelseledamoten har gjort affärer med personer i nätverket i mer än 20 år, kontakterna går ända tillbaka till den kraschade Bank Crozier runt millennieskiftet. Att Quickbit plötsligt av en slump skulle stött på just denna affärsmöjlighet är därmed föga troligt.

Men när jag frågar vd Hammad Abuiseifan om varför affären görs just nu och på vems initiativ blir svaret att det är en unik chans sett till ”time to market”:

”Vår huvudstrategi är organisk tillväxt men i den här situationen har bedömningen gjorts att time to market var väsentligt mycket bättre och attraktivt nog för att genomföra detta förvärv”, skriver han i en e-postkommentar.

Jag får också veta att bolaget har gjort en due diligence ”som innefattar finansiell-, legal-, teknisk- och kommersiell genomsyn”.

Men när jag ställer mer detaljerade frågor om värderingen och hur Quickbit säkerställt oberoendet i affären får jag bara samma svar igen:

”Vi känner oss trygga med den due diligience som är gjord och det faktum att vi förvärvat produkter som möjliggör fortsatt tillväxt för bolaget”, skriver Hammad Abuiseifan.

De mindre aktieägarna i Quickbit får bara hoppas att detta stämmer.

På chattarna har det uppmärksammats att affären sker kort efter det att Quickbit efter lång väntan fick ut de sista pengarna som låg låsta hos en av bolagets inlösenpartners (med koppling till nätverket). Avtalet sades formellt upp redan för två år sedan men det var först nyligen som de sista 3,9 miljoner eurona rann in i kassan. Nu rinner de alltså ut igen, och lite till. Till en annan aktör i samma nätverk.

Alla bolag är givetvis fria att göra vilka affärer de vill så länge de följer lagar och regler. Aktiebolagslagen och börsregelverket är noga med att betona att alla ägare ska hanteras lika och att ingen ska kunna sko sig på på övrigas beskostnad.

Men hittills har ingen i kontrollposition, de som ska värna alla ägare, slagit larm eller anat oråd. Vd Hammad Abuiseifan backar upp affären liksom övriga styrelsen bestående av Mikael Karlsson och Jan Frykhammar. PWC-revisorn Johan Engstam har så här långt gett helt gröna revisionsrapporter. Han reviderar även andra bolag i sfären. Marknadsplatsen NGM har heller inte sett något skäl att agera eller kräva att bolaget går ut med mer information.

Samtidigt står småägarna maktlösa. I år har de fått se kursen nästan halveras. Och nu ska även kassan halveras. De kan bara hoppas att den senaste affären blir en kommersiell succé.