Riksbankens inflationsmål är olämpligt när inflationen toppat

Inflationen mäts genom att jämföra priset på en korg med varor och tjänster över tid (KPIF). Om denna varukorg kostade 100 kronor i mars och 100 kronor i april skulle förändringen i inflationen på månadsbasis vara 0 procent. För ett år sedan kostade samma varukorg 93 kronor. Riksbankens beslut tycks tas uteslutande baserat på helårsperspektivet, att 93 kronor har blivit 100 kronor, inte utifrån ett månadsperspektiv som visar att inflationen har toppat, 100 kronor är fortsatt 100 kronor.

Tittar vi närmre på månadsperspektivet finns det flera tecken på att inflationen har toppat.
Mellan februari och mars minskade inflationen med 56 procent på månadsbasis från 0,9 procent till 0,4 procent, enligt SCB. En liknande utveckling i april ger en månadsförändring på 0,18 procent. Fortsätter inflationen i den takten minus 0,18 procent på månadsbasis – under ett år ligger vi redan idag på en årlig inflationstakt på 2,2 procent. Med andra ord – på inflationsmålet.

Den senaste månaden har prisfallet fortsatt på insatsvaror, råvaror och el. Matpriskollens index pekar också nedåt, minus 0,4 procent i april. I mars och februari skiljde sig deras siffror mot SCBs med 0,4 procent. Blir felet lika stort i april bör livsmedelspriserna därför vara oförändrade även enligt SCB.
Mycket tyder alltså på att inflationen avtagit under april. Så varför höjde Riksbanken räntan? För att deras beslut i för hög utsträckning baseras på ett helårsperspektiv.

Samtidigt är Riksbankens prognos för den årliga inflationstakten i december 1,7 procent. För att nå dit krävs en genomsnittlig inflation på knappt 0,2 procent per månad mellan april och december. Det är alltså denna framtida inflation som Riksbanken ser behövs för att nå deras egen prognos.

Matematiskt är det nära omöjligt att på en månad gå från 8 procent inflationstakt på årsbasis till 2 procent. Det kräver ett massivt och otänkbart prisfall på KPIF-varukorgen. Utifrån helårsperspektivet ser vi en KPIF på 2 procent efter ett år av höga priser. Detta sker först mot slutet av året.

Riksbanken måste inse att mycket talar för en låg inflation; stram penningpolitik, märket mellan arbetsmarknadens parter, höga levnadskostnader med lägre konsumtion som följd, och sjunkande priser på insatsvaror, råvaror och el.

Tyvärr tycks Riksbanken sitta fast i tolvmånadersperspektivet. De borde stannat på 3 procent och inväntat inflationssiffrorna för april. Att nitiskt kolla på årstakten är ett misstag som skadar svenska hushåll och företag. De bör istället fokusera på månadsperspektivet.

På måndag släpps SCB:s KPIF för april. Då får vi ett facit på att Riksbanken tagit i för mycket, för sent.

Hemad Razavi
Grundare, Ordna Bolån