Per Lindvall: ECB är nära att falla baklänges av en skenande inflation – dags för eurokris 2.0?

Filmen från eurokrisen som började spelas upp under 2009 som en fortsättning på finanskrisen och som kulminerade under 2012 ser nu ut att börja spela upp igen. Fast den här gången baklänges och med en lite annan rollbesättning och lite annan ”plot”. Mario Draghi, som under eurokrisen klev in som ECB-chef och därmed huvudrollsinnehavare, lyckades ju genom sina ord att ”göra vad som krävs” häva den dödsspiral som bland annat Italien var inne i. De skenande italienska obligationsräntorna hotade inte bara de italienska statsfinanserna och det italienska banksystemet, som satt fullmatade med sådana obligationer. Italien såg ut att vara på väg att krascha ut ur eurosystemet.

Men Draghis ord och lite senare handling, i form av sänkta räntor och tillgångsköp, av bland annat statsobligationer hävde denna låsning. Dessa handlingar var då vad som krävdes för att häva den katastrofala utvecklingen när deflation var ett högst påtagligt hot.

Så här tio år senare är Mario Draghi Italiens premiärminister och har därmed åter blivit huvudperson i eurodramat. Skillnaden i narrativet (”plotten”) är emellertid stora. ECB har som alla andra centralbanker hamnat på bakfoten och är nära att falla baklänges av en skenande inflation. För maj så klättrade inflationen inom euroområdet upp till 8,1 procent i maj från 7,8 procent i april. Inflationen, framför allt vad gäller energi och livsmedel, har ju fått extra bränsle av att Europa har fått ett krig på halsen genom Rysslands överfall på Ukraina. Detta angreppskrig har ju skapat stora ekonomiska och politiska spänningar i sig, samtidigt som det också tydligt har fått många tvivlare på EU-samarbetet i stort och kanske även euro-skeptiker att förstå den yttersta meningen med detta samarbete.

Men det finns också saker som är sig lika och som har förstärkts av den tidigare eurokrisen. För det första är det fortfarande så att det inte finns några ur kreditriskperspektiv riskfria statsobligationer inom euroområdet. Alla euroländer kan i princip fallera på sina obligationsbetalningar.  För till skillnad mot länder som USA och även Sverige som alltid kan betala sina förfallande skulder och räntebetalningar i sin egen valuta genom att låta centralbankerna finansiera dem så har inte ECB något sådant mandat, tvärtom. Det är klart uttalat att ECB inte får direktfinansiera någon av medlemmarnas skulder. Man kan naturligtvis säga att ECB har tassat på gränsen till det förbjudna genom sina obligationsköp, men att Grekland tvingades ställa in betalningarna, ”defaulta”, och rekonstruera sina skulder visar att kreditrisker inom Euroområdet är högst reella.

”Men en viktig skillnad mot då är att den höga inflationen gör att ECB inte alls har samma verktyg för att hantera de växande spänningarna.”

Det är den verkligheten som nu börjar spela upp på den europeiska obligationsmarknaden, varför kreditspreadarna mellan olika euroländer har vidgats rejält sedan ifjol höstas. Och det är framför allt Italien som nu står i centrum. Spreaden för den italienska tioåringen mot den tyska motsvarigheten har ökat fån något tiotal räntepunkter till 237 på måndagens turbulenta handel. Det faktum att den italienska statsskulden relativt landets BNP har ökat från drygt 100 procent vid inledningen av den tidigare eurokrisen till 150 procent idag gör uppenbarligen aktörerna på kreditmarknaden nervösa.  För när man beaktar skillnaden mot de tyska räntorna så ska man också lägga till att den italienska inflationen är 1,5 procent lägre än inflationen i Tyskland.

Men en viktig skillnad mot då är att den höga inflationen gör att ECB inte alls har samma verktyg för att hantera de växande spänningarna. ECB med sin chef Christine Lagarde i spetsen har inget annat val än att höja räntan och vända tillgångsköpen till sin motsats för att behålla trovärdigheten i sitt inflationsmål.
De stora skillnaderna i inflationsutvecklingen mellan olika länder inom eurozonen där Estland närmar sig 20 procent medan Malta ligger strax över 5 procent, visar också att den gamla kritiken mot euron, att de olika ländernas ekonomier inte är särskilt bra synkade fortfarande är högst relevant. Den gemensamma valutan med en räntenivå ser fortfarande ut att vara en ekonomiskt isärdrivande (divergerande) än en konvergerande kraft. Det är bara att titta på hur Italiens och Tysklands ekonomier har utvecklats sedan införandet av euron.

Så det är ett stökigt läge, med mycket stor politisk och ekonomisk osäkerhet. Det som talar för att det kommer att lösa sig är att ECB har varit igenom en större kris och därmed har lärt sig läxan från förra gången. Den utveckling som nu sker kan inte ha varit helt överraskande, varför det borde finnas en del verktyg i lådan. Att allt fler både politiker och medborgare inser att EU-sammanhållningen, där euron trots allt är central, med dagens geopolitiska spänningar är ett självändamål talar också för att en kris kan hanteras politiskt.