Per Lindvall: Svenska Kraftnät sitter på lösningen

Egentligen är krisen redan här. Det kan illustreras av att elpriserna i våra grannländer nu är uppe och hovrar över 5 kronor kWh allt som oftast. Då är det fortfarande sommar och semestertider varför behovet av el är säsongsmässigt lågt. Förklaringen till krisen ligger ju förstås i Rysslands anfallskrig mot Ukraina och det hybridkrig, som egentligen startade långt innan kryssningsmissilerna började skjutas och stridsvagnarna rullande över gränsen till Ukraina den 24 februari, som de strypta gasleveranserna egentligen är.

Sverige är tillsammans med Norge i sammanhanget unikt positionerat för att kunna hantera denna kris. Vårt beroende av rysk gas för vår energiförsörjning är i praktiken noll och vi har, sett över året ett stort exportöverskott av el. Men uppkopplingen mot Europa har gjort att de europeiska elpriserna rinner in i våra två sydligaste elområden. De stora prisskillnaderna inom landet beror också på vår egna interna obalans mellan produktionen av el i norra Sverige och förbrukning av el i den södra delen.

Det är där som skon kommer att klämma när elbehovet ökar när kylan kommer. Det är också där, på de skenande priserna och risken för att behov och produktion inte kommer att mötas, som allt fokus behöver vara inför vintern och även framöver.   

Men blicken hos både regering och ansvarig myndighet tycks vara på ”business as usual” och pratet, är eller visionen, om en ”grön industriell omställning av Sverige”. Måndagens pressträff med energiminister Khashayar Farmanbar är ett tydligt exempel. Energiministern meddelade att  regeringen givit klartecken till Svenska Kraftnät för finansiering på 3,2 miljarder kronor för uppgraderingen ett antal ställverk i det svenska elnätet. Egentligen handlar detta om normalt underhåll av dessa och därmed de normala uppgraderingar som dessa behöver göras i takt med att behoven har ökat med den ökade elektrifieringen. Det finns egentligen ingen anledning att kalla till pressträff för ett sådant beslut. Annat än att en regering alltid behöver visa att de ”gör något” och i det här fallet också tillägga att det är en del i ”den gröna industriella revolutionen”.

Att myndigheten själv påpekar att det behöver göras mycket mer och investeringarna för den kommande tioårsperioden på 100 miljarder kronor är förvisso sant, men är likväl ett missriktat fokus. Det behöver vara här och nu och med frågan vad kan vi göra redan nu inför vintern.

För finansieringen av de kommande investeringarna är egentligen en ickefråga. För är det något som Svenska Kraftnät har så är det pengar. Pengar som myndigheten inte vet hur de får och kan använda.
En icke avsedd konsekvens av denna kris är att pengarna fullkomligt forsar in i Svenska Kraftnät. Bara under måndagen när Farmanbar presenterade sin ickenyhet bör det ha runnit in närmare en halv miljard kronor till denna myndighet. På en dryg vecka så har hela detta underhållsbeslut självfinansierats.

Det är Svenska Kraftnäts så kallade kapacitetsavgifter som skenar. Dessa kapacitetsavgifter faller ut som mellanskillnaden i spotpriset mellan olika elområden inom Sverige och skillnaderna vid våra exportförbindelser. I det första fallet får Svenska Kraftnät hela mellanskillnaden och vid exporten delas skillnaden med delägaren i denna förbindelse.

Dessa kapacitetsavgifter pendlade under åren 2011 till 2019 mellan 1 och drygt 2 miljarder kronor. Under 2020 steg de till 6 miljarder kronor för att 2021 stiga till 21,5 miljarder kronor, där runt hälften togs in under det sista kvartalet. För årets första kvartal steg de enligt Svenska Kraftnäts delårsrapport till 15 miljarder kronor.

Myndigheten har ingen löpande publik redovisning av dessa avgifter, men mot bakgrund av elprisutvecklingen efter Rysslands angreppskrig på Ukraina så är det rimligt att anta att inflödet kan ha stigit till runt 30 miljarder kronor under andra kvartalet. Och under juli, när Ryssland ytterligare har sänkt gasleveranserna så har elprisskillnaderna mellan de svenska elområdena 1 och 2 respektive 3 och 4, liksom mot utlandet, ökat ytterligare. Kanske har de fördubblats. Ett exempel var måndagen. Prisskillnaderna mellan elområde 2 och 3 var under långa stunder över 2 kronor och det pumpades uppemot 7000 MWh per timme över detta gränssnitt. Varje timme borde då ha gett i runda svängar 14 miljoner kronor i kapacitetsavgifter.

”De facto har pengarna runnit in och hos Riksgälden hade Svenska Kraftnät en fordran på 35 miljarder kronor per den sista mars.  Den stora frågan är vad Svenska Kraftnät kan och får göra med pengarna?”

Samtidigt var prisskillnaderna gentemot omvärlden också 2 kronor, under natten till tisdagen uppemot 4 kronor samtidigt som vi exporterade runt 6000 Mwh. En servettskiss där ett dygn beräknas ha 24 timmar ger att kapacitetsavgifterna under måndagen torde ha varit uppemot en halv miljard kronor.
Dessa kapacitetsavgifter har gjort Svenska Kraftnät till den oförutsedda ”vinnaren” av de skenande elpriserna. Myndigheten har ”tjänat” långt mer än de stora kraftjättarna Vattenfall och Fortum med sitt krisande dotterbolag Uniper på sina svenska krafttillgångar. Men Svenska Kraftnät ser inte dessa avgifter som någon intjäning utan som en skuld till sina ”kunder”. I balansräkningen klassificeras de som ”förutbetalda avgifter”, men normala skulder har alltid en matchande fordran hos motparten. Det finns ingen svensk aktör på elmarknaden som har motsvarande fordran i form av sådana ”förutbetalda avgifter”. En inbetalning som inte är kopplad till någon motparts fordran brukar vi normalt kalla för överskott eller ”vinst”.

De facto har pengarna runnit in och hos Riksgälden hade Svenska Kraftnät en fordran på 35 miljarder kronor per den sista mars.  Den stora frågan är vad Svenska Kraftnät kan och får göra med pengarna? Tanken med dessa avgifter var just att de skulle gå till att just finansiera flaskhalsar i överföringskapaciteten och förbättra driftssäkerheten i det svenska elnätet. ”Investeringen” på 3,2 miljarder som presenterades i måndags hade ju den inriktningen och är därför självfinansierad med råge. Den beslutade sänkningen av nättarifferna med 8 miljarder kronor på årsbasis till 0 kronor från 1 oktober är en annan åtgärd som har beslutats. Men det borde gå att göra mycket mera, kanske till och med här och nu, och fram till vintern för att förbättra kapacitet och driftsäkerhet.

Det handlar om den missaktade kraftvärmen. Den bortglömda kraftvärmen | Realtid Det är det enda område där Sverige på kort tid borde kunna få upp den verkliga effekten i vårt elsystem. Får man tro på Svenska Kraftnäts rapporter så har vi runt 5500 MW i installerad effekt, där det mesta ligger i elområde 3 och 4. Under fjolårets elpristopp nyttjades knappt 2000 MW. Mellanskillnaden är mer än den effekt som de fyra senast stängda kärnkraftsreaktorerna hade tillsammans. Branschorganisationen Swebios inventering under 2021 kom fram till att den i driftvarande kapaciteten var 4225 MW i verklig drift. Minskningen förklaras, liksom stängningen av kärnkraften av den långa perioden av mycket låg lönsamhet.

Men det är här regeringens och även Svenska Kraftnäts fokus behöver ligga. Att få upp den verkliga kapaciteten till dessa 4225 MW redan i vinter är det som gör att vi kan slippa stänga ner elnätet i delar av landet. Att få upp kapaciteten med ytterligare 1000 MW bör vara möjligt inom ett år. Det skulle inte bara göra skillnad för Sverige utan även för våra grannländer.

Det som Svenska Kraftnät och regringen behöver göra är att se till att de ekonomiska incitamenten finns där för värmeföretagen att kunna producera el. Finansieringen är redan på plats. Det finns till och med pengar över för ”populistiska” åtgärder som att kompensera elkunderna i elområde 3 och 4 för de höga priserna. För pengar behöver cirkulera i systemet. På ett konto i Riksgälden gör de ingen nytta.