I gränslandet mellan det resoluta och det desperata

De uttolkare som trots allt har förtroende för centralbankens hantering hamnar i att höjningen är resolut och kanske lite väl så också. Dessa tar fasta på att kärninflationen i USA trots allt inte är högre än drygt 4 procent. De väljer att bortse från de normalt svängiga energi- och livsmedelspriserna, men där den uppåtriktade amplituden nu testar rekordnivåer, som är de stora krafterna bakom att inflationen, i USA såväl som inom euro-området som hemma hos oss i Sverige. I USA uppmättes inflationen till över 8 procent i maj, vilket är den högsta nivån på 40 år.

Hos de resoluta är tesen att de flaskhalsar som uppstått efter lättnaderna av restriktionerna efter coronapandemin och Rysslands angreppskrig på Ukraina, trots allt är övergående. När kapacitetsökningarna väl kommer igång, inte minst till följd av de skenande vinsterna och därmed mycket löftesrika lönsamhetskalkylen för att investera i ytterligare kapacitet kommer att leda till en utbudsökning. Samtidigt som de höga priserna i sig dämpar efterfrågan och är så att säga självkorrigerande, på lite sikt. Snabbt ökande investeringar i den amerikanska skifferolje- och skiffergasindustrin, som är den mest snabbfotade, kan relativt fort skapa en bättre balans mellan utbud och efterfrågan. Och även om priserna på olja och naturgas kan komma att vara fortsatt mycket höga så kommer prisökningstakten att dämpas påtagligt, i detta scenario.

Det resoluta gänget tror också att med en sådan utveckling så kommer sekundär- och tertiäreffekterna av prisuppgången på energi att bli begränsade. Det vill säga kraven på att kompensera sig med ökade priser och löner för de skenande insatspriserna i andra sektorer blir begränsade och förtroendet för att Fed kan klara sitt inflationsmål är förblir hyfsat intakt.

Och med de mycket stora tillgångsköp som skedde under pandemin där Feds balansräkning dubblerade till över 9 000 miljarder dollar så har penningmängden i USA aldrig varit större, relaterat till den reala ekonomin.

Men sekundär- och tertiäreffekterna, prisförändringarna på andra varor och tjänster än de som givit de primära inflationsimpulserna och ökade lönekrav på det är de krutdurkar om kan antändas för att skapa det som under motsvarande period på 70-talet skapade begreppet stagflation. Det vill säga en mycket mager ekonomisk tillväxt, men samtidigt kraftigt stigande priser.

Det är också där de som anser att Fed är desperat och snarast har tappat kontrollen över utvecklingen befinner sig. Det gäller inte minst de monetarister, de som i Milton Friedmans anda anser att penningmängdens utveckling i längden är det som styr den allmänna prisnivån. Dessa har ropat på ”hyperinflation” ända sedan Fed genomförde sina drastiska räntesänkningar och inte minst kvantitativa lättnader i samband med finanskrisen 2008. De kvantitativa lättnaderna, tillgångsköp, innebär ju ett direkt skapande av nya inlåningspengar i banksystemet där mellanhänderna bankerna får en matchande fordran på centralbanken i form av reserver. Och med de mycket stora tillgångsköp som skedde under pandemin där Feds balansräkning dubblerade till över 9 000 miljarder dollar så har penningmängden i USA aldrig varit större, relaterat till den reala ekonomin.

Dessa monetarister har haft helt fel, fram till nu. De nyskapade pengarna har helt enkelt inte letat sig ut i den reala ekonomin, utan har valsat runt som betalningsmedel för de till synes prismässigt ständigt uppåtgående finansiella tillgångarna. Pengarna har drivit en mycket kraftig tillgångsinflation, också fram till nu. Men med de kraschande priserna på många tillgångar, med krypto- och techtillgångar i spetsen, och allmänt dystrare och mera riskmättade utsikter så kan en större del av denna penningmängd leta sig ut i den reala ekonomin och därmed vara en fortsatt stor kraft för allmänna prishöjningar. Att Fed ska börja banta balansräkningen med motsvarande 250 miljarder i månaden lär inte göra så stor skillnad menar de. Inflationen kommer att kunna ligga kvar på hög nivå eller så kommer bantningarna och räntehöjningarna förr eller senare leda till en krasch, där många låntagare inte kommer att kunna betala sina skulder med motsvarande förstörelse av de matchande fordringarna, det vi kallar pengar.

Utgången är svår att sia om. Kanske är åtgärderna resoluta och återskapar balansen i ekonomin efter den korrigering av relativpriserna som prisökningarna på energi och livsmedel innebär. Kanske är åtgärderna desperata där jakten på inflationen antingen är fåfäng eller leder till en oundviklig mycket snabbare och större korrigering än vad de myndigheter som vi kallar centralbanker vill prata om.