Daytradern blev författare – här är hans bästa tradingtips

Massimiliano Schmalenbach har hittills ägnat 22 år åt daytrading, dels i egen regi, dels som anställd proprietary trader i Stockholm och Luxemburg. På hans CV finns företag som Nordnet, Kaupthing, Erik Penser Fondkommission samt Söderberg & Partners. Idag är han även affärängel och investerare i onoterade bolag.

Tidigare i år släppte han sin debutbok A diary of a Daytrader, som delvis presenterar en mörk sida av tradingverksamheten. Boken handlar om en ung kille som otippat och lite av en slump halkar in i finansbranschen. Han trejdar under åren in sig i finansinstitutens finrum, men får uppleva att ryggdunkningar och generösa bonusar blixtsnabbt kan bytas till knivstick och utfrysning.

Via historiska tillbakablickar som när internet fick aktiehandeln att flytta in i folks vardagsrum, IT-bubblan och finanskrisen så följer boken en kämpande och ibland osäker själs framfart och möten med allt från obehagliga och oberäkneliga till alldeles underbara karaktärer.

Längre ner här i artikeln finns ett utdrag från kapital 3 och 4 i boken.

Men vad är då hans egna bästa tips för daytraders? Realtid bad honom att berätta – och här är resultatet.

Massimiliano ”Massi” Schmalenbachs bästa tradingtips:

• Tratta ner antalet instrument som du handlar. Om man är ny, runt 1-3 st. För mer erfarna, säg 5-10 – inte fler. Ett par index, ett par råvaror, ett par aktier. Följ dem, lär känna dem och gör dem till ”dina”. Med tålamod och tid kommer en hel del att fastna i ryggmärgen.

• Ha tålamod med resultaten. Jaga inte snabba pengar, trading är ingen sprint – och det är just här många faller. Ge det tid – för det tar tid.

• Riskhantering är A och O – men även det svåraste. Ha din gameplan klar med tydliga riskinstruktioner och följ den. Riskera exempelvis inte för mycket i en trade och ta förlusterna innan de skenar, så kallade stop-loss. Och viktigast av allt, riskera ALDRIG mer än du kan avvara.

• Ta hem vinster när du är nöjd och gräm dig inte om det hade kunnat bli mer. Nya möjligheter kommer hela tiden!

• Nyckeln till framgång är att överleva de sämre perioderna, som är oundvikliga. De flesta fixar inte att förlora pengar, något som är mentalt extremt utmanande. Klarar man av dessa perioder, så finns alla förutsättningar att bli långvarig och lyckosam…för de bra perioderna är inga problem att klara av.

Utdrag ur boken ”A diary of a Daytrader”:

Kapitel 3 – Nackskottet

Nackskottet. Vid den här tiden VD för Fina Firman. Redan då en välkänd profil i Stockholms finansvärld, och öknamnet var inte taget ur luften.

En hårdför typ med klassiska psykopatdrag och som maktade alla i hans väg. Han var ”management by fear” definierad och man kunde känna hans blotta närvaro genom att alla tystnade när han spatserade fram. Dimridån av exklusiv eau de Cologne signalerade hans ankomst på lång väg. Med en kalufs tjock som en ryamatta, året runt solariebränna och ett kritvitt leende. Även om Nackskottet var en produkt av den gamla skolan var han, som vi kunde läsa i föregående kapitel, på vissa sätt före sin tid. Inte minst hade han tagit Nätmäklaren under sina vingar och såg tänket med att vara en del av framtiden.

Då hela fenomenet med aktiehandel över internet vid den här tiden var nytt, så fanns inga färdiga lösningar att köpa. Än mindre några facit eller mallar. Alltså fick allt göras från scratch. Själva handelsapplikationen kodades löpande ihop av två killar inhouse. Den ena: übersmart övervintrad KTH:are som praktiskt taget vuxit ihop med handelssystemet. Han såg ut ungefär som en ung Pettson. Den andra: bara 20 bast, utan gymnasieexamen men en hängiven gamer och begåvad autodidakt programmerare. De kämpade med buggar, förbättringar och nya features. De låg inte långt efter Horwan i arbetsbörda och jag vet inte om 18 timmar per dygn räckte under de mest intensiva perioderna. Dock kunde de inte mycket om aktiehandel i sig så vi var andra som fick sköta utformandet och kravställandet på handelssystemet. Men de allra flesta av oss var relativt unga och pre-kids, så alla timmar man la ner med varandra blev lika mycket ens identitet som ens familj.

Efter att jag varit bara en kort tid hos Nätmäklaren, behövde mäklarbordet förstärkas. Jag såg min chans och Horwan sa mitt i sin stress ja, och därefter väntade den obligatoriska SAX-mäklarutbildningen på Börshuset i Gamla Stan. Utbildningen innebar att man efter godkänt prov blev registrerad aktiemäklare och därmed fick behörighet att handla i börsens egen applikation som på den tiden hette Saxess.

Att bygga och lita på en handelsplattform som var beroende av internets stabilitet var på den här tiden långt ifrån riskfritt och fullt med fallgropar. Och när det kommer till pengar, alltså kundernas, som ska omsättas på börsen är det alltid känsligt läge och inte minst i det tidigaste stadiet fanns alldeles för många buggar hos oss. Detta ledde till att vi fick skapa ett så kallat ”felkonto” med positioner som inte kunde läggas på kunderna.  Exempelvis kunde det handla om en lagd order som återkallats av en kund, men ”fastnat” i marknaden och därefter gått till avslut. Som tur var hade vi initialt mindre kunder, så det handlade sällan om några större positioner. Dock kunde det bli en del till antalet, och en felaffär blir ju sällan vinstgivande. Murphy’s lag, ni vet.

Lotten som ansvarig mäklare för detta ”felkonto” föll på mig.  Jag skulle alltså, förutom att hjälpa till med att härleda anledningarna till buggarna, löpande avveckla positionerna på felkontot med minsta möjliga förlust. Om man frågade Nackskottet så var hans ståndpunkt kring detta glasklar:

1) Felkontot borde inte behövas eftersom inga buggar i systemet borde finnas (där hade han en poäng).

2) Eventuella positioner på kontot borde stängas med vinst.

En gång i veckan, så kallade Nackskottet ned mig till sitt rum för att redovisa utvecklingen på felkontot. Inga konstigheter i sig, förutom att han tog varje position personligt och höll mig ansvarig. Hans sekreterare tittade medlidande på mig varje gång det var dags. Och som sagt, Nackskottet var vida känd som okänslig och iskall. Mina förklaringar om tekniska problem eller buggar hjälpte inte alls och han såg dem enbart som provocerande bortförklaringar. Det var med en knut i magen varje gång jag skulle grillas, en känsla som med tiden mer och mer kunde liknas vid nackskott. Efter nackskott. Medan Nackskottet själv njöt av min ångest.

Kapitel 4 – Dolda orderböcker

Vid tiden kring millennieskiftet fanns det tre officiella aktielistor på Stockholmsbörsen: A-listan, O-listan och OTC-listan. Aktierna på de här listorna handlades elektroniskt via börsens eget handelssystem Saxess, och var kopplat via fasta linor till de banker och mäklarfirmor som var medlemmar.

Via kundernas inloggning på internet och in i vårt interna system länkades allt med en direktkoppling till Saxess och börsen. På den här tiden var det revolutionerande och gjorde börshandeln mer tillgänglig för alla. Direkt från hemdatorn och som grädde på moset följde ett prispressat courtage. Tidigare var avgifterna för värdepappershandel orimligt höga och därmed rena gratispengar för bankerna och fondkommissionärerna. Nu kunde priskartan ritas om.

Utöver de nämnda aktielistorna med officiellt noterade bolag fanns flertalet listor med inofficiellt noterade bolag. Några av dessa var: SBI-listan, Innovationsmarknaden, Aktietorget, HQ Tech-listan, Fischer & Partners-listan, Net Capital-listan samt några till.

Bolagen, vars aktier handlades på dessa listor var av mycket skiftande kvalitet och med obefintliga redovisningskrav då det enbart var inofficiell handel med bolagens aktier som bedrevs. Gemensamt för dessa aktier var att de inte handlades elektroniskt via en transparent handelsplattform med öppna orderböcker, utan de handlades över telefon via så kallade market makers som ställde priser efter utbud och efterfrågan. Hur just dessa köp- och säljintressen såg ut visste endast market makern som ensam satt med orderboken och realtidspriset i respektive aktie. Genomlysningen var alltså lika med noll för en utomstående och i bästa fall uppdaterades en långsam html-sida med köp- och säljkurs en gång i kvarten. Dessutom var dessa priser enbart indikativa och aldrig bindande. Det stod ju i disclaimern.

Market makers var ofta mäklarfirmor som exempelvis Hagströmer & Qviberg, Fischer & Partners, Nordiska Fondkommission, Matteus Fondkommission, Aragon Fondkommission, Aros, Net Capital men även några av storbankerna. Några av bolagen vars aktier handlades på detta sätt var Spray, Drax Holding, Nimbus, Lightlab, Castcom, Cherrybolagen, Svenska Koppar, Modul1, Array Printers bara för att nämna några.

När exempelvis vi på Nätmäklaren fick en order i något av dessa inofficiellt noterade bolag så stannade ordern hos oss mäklare som fick ringa upp till respektive market maker och så var man i dennes klor. Med dolda orderböcker och släpande kursuppdateringar kunde en flink market maker casha in rena gratispengar genom att skära mellan på både köp- och säljkurs. Vinsterna bokades rakt in på internkontot medan småspararna fick betala notan.

Och på den här tiden, då IT-bubblan just börjat ta form, så var handeln intensiv och inte minst var bolagen som ville in på de inofficiella listorna många. Det var helt enkelt köbildning och kvällstidningarna pumpade ut löpsedlar med de hajpade tech-bolagen som hetsade alla att handla aktier.

Noteringsprocessen på de inofficiella listorna var i stort sett lika kort som obefintlig, likaså efterföljande krav på rapportering.  Därmed så startades bolag på löpande band som gärna kallade sig något hett namn i tiden, ofta följt av något populärt suffix som exempelvis .com, html, wap, tech och så vidare. Och allt rusade i höjden, så länge bolagen kunde förknippas med det nymodiga ”IT”.  I svallvågorna flockades lycksökarna, men jag vill dock belysa att de allra flesta bolag var seriösa och kanske bara en hoppfull produkt före sin tid. Samma sak för de allra flesta fondkommissionärer och market makers, men naturligtvis fanns det rötägg både här och där liksom inom all lukrativ business. Stack ut gjorde firman Net Capital. Bokstavligen bedragare som förutom att skära mellan priser för glatta livet noterade rena brevlådebolag som bland andra E-play och Safepay. Net Capital var ohotade på tronen som Stockholms eget Stratton Oakmont.

Varningsklockorna ringde men ingen hörde dem. Alla var för upptagna med att jaga snabba cash. Flockbeteendet som visat sig ständigt återkommande genom historien.  Denna gång var det IT-bubblan som började blåsas upp. Åtta år senare var det subprime och den amerikanska bolånemarknaden. Något vi med säkerhet vet är att historien kommer fortsätta upprepa sig. Med nya bubblor. Om än i nya former.