Bornold: ”Investerare köper grisen i säcken”

Fondkommissionen ägs av Mangold AB, som även äger närmare 28 procent av KredFin AB – som i sin tur startade Kreditfonden – eller Scandinavian Credit Fund I som den egentligen heter.

Det innebär att Mangold är en av vinnarna när småsparare lockas av möjligheten till hög avkastning i kombination med låg risk; Sedan starten 2016 har den alternativa investeringsfonden lyckats skrapa ihop cirka 3,5 miljarder kronor i förvaltat kapital.

Peter Norman.

Fredrik
Sjöstrand.

Andra vinnare är grundarna Fredrik Sjöstrand och Peter Norman (inte fd finansmarknadsministern) som äger cirka 29 procent av aktierna var. De tre storägarna kontrollerar alltså 86 procent av aktierna.

Enligt fondens årsredovisning tas en fast avgift på 1,6 procent av förvaltat kapital. Dessutom tillkommer en rörlig avgift på 20 procent av den avkastning som överstiger räntan för statsskuldväxlar.

Det innebär att om förvaltarna lyckas överträffa vad som brukar kallas den riskfria räntan, får investerarna betala.

Det har inneburit att fonden de senaste två åren har kunnat ta ut en årlig, total förvaltningsavgift på drygt 100 miljoner kronor. Totala förvaltningsavgifter sedan starten 2016 (inklusive första halvåret 2021) uppgår till drygt 350 miljoner.    

Jämförelsen kan ifrågasättas

Den jämförelse som görs med riskfria räntan vid beräkning av rörliga förvaltningsavgifter, kan ifrågasättas. Inte minst med anledning av att Kreditfonden tycks investera i obligationer och direktlån som är långt ifrån riskfria.

På den egna hemsidan anges att fonden lånar ut pengar till bolag till en ränta på över 8 procent.

Uppgifterna får sparekonomen Joakim Bornold att reagera.

– Det går ju inte ihop – att man prognosticerar hög avkastning till låg risk. I en marknad där ränteläget är historiskt lågt så är det klart att du tar hög risk om du får räntor på över 8 procent. Det går inte att komma ifrån.  

Kreditfonden vill inte avslöja vilka innehav man har, men Realtid har funnit att fonden lånat ut pengar till en rad bolag som inte klarat av att betala tillbaka i enlighet med avtal.

Det rör sig bland annat om Trinitas, Koggbron, Oxe Marine, Hancap International och Future Gaming Group.

När Realtid ställer frågor om avgiften hänvisar fondens presskontakt Jonathan Furelid till dokument.

”Gällande fondens avgifter får jag hänvisa till informationsbroschyr och KIID (Key Investor Information Document, reds anm)”, skriver han i ett mejl.

Delägt bolag värderar

Eftersom en av Kreditfondens huvudsakliga verksamheter är att ge direktlån till företag, kan det antas att lejonparten av innehaven är onoterade. Därför krävs det också att fonden gör en värdering av innehaven när förvaltaravgifterna ska beräknas. En rejäl nedvärdering av ett defaultat innehav skulle kunna innebära att den rörliga avgiften uteblir.  

På Kreditfondens hemsida anger man att en ”oberoende värderingsfunktion” utgörs av Finserve Nordic AB – som också förvaltar fonden.

Men förvaltaren Finserve Nordic ägs av Finserve Partners som till 51 procent ägs av KredFin – som alltså äger Kreditfonden. Fondens grundare, Peter Norman, är styrelsesuppleant i förvaltarbolaget och Fredrik Sjöstrand är ledamot i Finserve Partners.

”Vi har en oberoende intern värderingsfunktion i enlighet med lagen (2013:561) om alternativa investeringsfonder 8 kap paragraf 10-12, dvs en värdering som är oberoende i förhållande till förvaltningen. Lagstiftningen är konstruerad så att fonden inte får värdera sig själv. Det här är en konstruktion som gäller för alla AIF:er och inte på något sätt unik för Scandinavian Credit Fund I. Den oberoende värderingsfunktionen betalas av Finserve eftersom bolaget har anställd personal. Utöver den interna oberoende värderingsfunktionen har vi även externa oberoende värderingar från stora etablerade finanshus som används i specifika fall. De bekostas av fonden”, skriver Kreditfondens presskontakt Jonathan Furelid i ett mejl. 

Fler avgifter

Flera av de obligationer som defaultat har arrangerats av investmentbanken Jool – som i sin tur har tjänat stora pengar på lånen. Jool tar normalt sett mellan 8 och 10 procent av de pengar som investeras.  

Investmentbankens avgifter betalas av emittenterna, men det påverkar investerarna på det sättet att det blir svårare för de låntagande bolagen att betala tillbaka lånen.

Dubbla budskap från FI

Värt att notera är också att Jool har fått kritik av såväl svenska som norska finansinspektionen* för att man sålt riskfyllda obligationer till oerfarna kunder som efterfrågat låg eller medelrisk-produkter. I slutändan drog norska Finanstilsynet också finansföretagets tillstånd (nu agerar Jool som ombud till Sip Nordic).

Samtidigt har svenska Finansinspektionen gett Kreditfonden tillstånd att marknadsföra sig mot icke-professionella investerare i Sverige.

Det innebär alltså att småsparares pengar även fortsättningsvis kan slussas in i Jools – och liknande aktörers – företagskunder så länge som Kreditfonden är mellanhand. (Kreditfonden meddelar att den senaste investeringen man gjorde via Jool var 2018 då Trinitas-obligationen köptes.)  

Det tycker Joakim Bornold är bekymmersamt.

– Man köper grisen i säcken. Man vet inte vilka innehaven är, de är inte noterade och det finns inget marknadspris. Och sedan ser man att de investerat i obligationer som Jool – som har en mycket svag historik – arrangerat. Jag har svårt att se att det här skulle vara aktuellt för en professionell investerare och då är det förstås orimligt att en privatsparare skulle investera, säger han.