Bankkollapsen på Wall Street – "en cirkel sluts"

Inom banksektorn, som inom det tidiga 1900-talets kryssningstrafik brukar problemen ”börja med en skakning på övre däck”. Det behövs inte mycket mer för att en känsla av panik ska sprida sig. Det gäller i synnerhet om det råder dimma och viss förvirring runt den allmänekonomiska färdriktningen samt vissa tvivel på en del av farkostflottans sjöduglighet.

Det amerikanska bankindexet KBW sjönk med 7 procent på torsdagen. Det är det största enskilda raset sedan covid-paniken under fösta halvan av 2020. Denna skakning kom efter att den tech-orienterade nischbanken Silicon Valley Bank redovisat stora förluster, när de tvingats sälja av betydande delar av sin obligationsportfölj och därmed realiserat stora förluster. Bakgrunden är den klassiska i banksammanhang, där stora uttag tvingade fram dessa försäljningar. Vill man fortsätta på klassikerspåret så är detta en återspegling av den risk som är såväl bankväsendets akilleshäl som existensberättigande, att finansiera sig kort och låna ut långt, så kallad ”löptidsomvandling”.

Börskursen för bankens moderbolag SVB Financial Group sjönk med 60 procent efter att de också meddelat att de ska göra en nyemission. Svenska Alecta var en av de investerare som fick ta del av denna kalldusch.

Frågan är bara om man ska dra några större generella växlar på att SVB, med sin mycket tydliga inriktning mot techsektorn, har problem. Det är ju ett område där det senaste årets finansiella väderomslag har varit som störst.  Från ett ymnigt likviditetsflöde, extrem riskaptit till det motsatta på ett halvår.

Man skulle med visst fog kunna citera förre Fedchefen och numera nobelpristagaren Ben Bernankes ord från 2007, som då gällde så kallade subprimelån i bostadssektorn, att problemet är ”contained” (avgränsat). Och med kanske lite bättre utfall den här gången.

För banksektorn har fortfarande en del vind i ryggen som stöttar en mera framåtriktad kurs. De stigande centralbankräntorna gör ju att banker i allmänhet, såväl amerikanska som svenska, kan göra stora arbitragevinster, där de får del av dessa höga räntor på sina fordringar på centralbankerna, så kallade reserver, och skillnaden på vad de betalar i ränta på sin egen korta finansiering, inlåning.

Problem uppstår som sagt när tillgångarna utgörs av lång utlåning till fast ränta, i synnerhet om dessa ingicks före den senaste ränteuppgången, som måste refinansieras till dagens ränteläge. I USA, där banker mest har rollen att initiera lån för att sedan paketera dem (s k ”securitization”) och sälja dem vidare på obligationsmarknaden så har man ju flyttat risken vidare.

Men att läget ändå är problematiskt för banksektorn generellt och banker i synnerhet är att det finns stora grynnor strax under vattenytan. Det visas exempelvis av den inverterade ”yieldkurvan”. Det vill säga att räntorna på kortare placeringar numera klart överstiger de långa räntorna. Skillnaden mellan tvååriga och tioåriga amerikanska statsobligationer är nu över 1 procentenhet, vilket är det högsta sedan det inte allt för goda året 1980. Förutom att vara en klassisk varning för en kommande recession, så drivs det finansiella systemet mot allt kortare löptider. Det vill säga incitamenten att ta risk går ner, vilket i sig är det som brukar karaktärisera lågkonjunkturer. En cirkel sluts.

Till det ska läggas en annan faktor, som är och har varit stöttande, men som snabbt kan förvandlas till något klart kärvare.  Det är den goda tillgången till likviditet. Centralbankerna, såväl Fed, som de europeiska centralbanker som backar upp ECB, som Riksbanken har ju fortfarande mycket uppsvällda balansräkningar, med tillgångar i form av obligationer och kortfristiga skulder i form av certifikat och de nämnda reserverna. (Det gör i sig att centralbankernas balansräkningar har vissa stora likheter med Silicon Valley Bank, men det är en annan krönika.)

Det senare utgör basen för likviditeten i banksystemet, eller ”likviditetsöverskottet” i det svenska banksystemet. Centralbankerna, inklusive Riksbanken, har ännu inte på något påtagligt sätt börjat lätta på sina balansräkningar, så kallad ”kvantitativ åtstramning”, men när de gör det så lär även likviditetsnivån och inte bara räntenivån strama åt ekonomin. Problemet är att det är svårt att beräkna utväxlingen på dessa kvantitativa åtstramningar. Det enda vi vet är att så fort någon centralbank sedan finanskrisen 2008 i någon större utsträckning försökt lätta på sin balansräkning så har kreditmarknaden reagerat mycket kraftigt och man har fått avbryta dessa övningar.

Så det kan finnas ett visst fog att en hel del aktörer har börjat dansa lite närmare utgången och de ännu försiktigare har börjat spana in livbåtarna. Så kallad inverterad FOMO.