Magdalena, den akuta krisen i det svenska elsystemet är högst överdriven

Sett som land är ju Sverige en stor nettoexportör av vindkrafts-, vattenkrafts- och kärnkraftsgenerad el. Det är ju kraftslag som inte har någon kostnadsmässig koppling till de strypta ryska gasleveranserna. Därmed är det inte sannolikt att det skulle finnas några likviditetsproblem hos de stora svenska kraftproducenterna, Vattenfall, Fortum och dess dotterbolag Uniper som är kopplat till deras svenska elproduktion. Det gäller även de andra stora vattenkraftsägarna, som Statkraft, Skellefteå Kraft, eller för den delen Älvdalens Besparingsskog. Vindkraftsproducenterna torde inte heller ha några bekymmer.

Sedan är det en annan sak att de tre storproducenterna har sålt större delen av sin årsproduktion på termin till priser som är en spottstyver av de rådande marknadspriserna. Och de som har köpt denna el till de låga priserna är ju också bara att gratulera. Likviditetsproblemen borde därför inte heller omfatta dem.

Så sett till den övergripande svenska situationen så formligen forsar pengarna in i landet från denna export och då framför allt till myndigheten Svenska Kraftnät, genom de så kallade kapacitetsavgifterna.

De aktörer som kan få problem finns ju i stället motparten på köparsidan, som elhandelsföretag, om de har sålt sin el till fast pris men måste köpa in till dagens spotpriser. Detsamma gäller naturligtvis köpare på våra exportmarknader. En annan sak är att Fortum med sitt tyska dotterbolag Uniper har halkat ner från pottkanten och ner i detta kärl till följd av Unipers tyska gasverksamhet. De enorma förluster och problem som detta medfört kan kanske spilla över på de svenska dotterbolagen. Men Fortums och Unipers likviditetsproblem är ju i första hand något som Fortums ägare, med den finska staten i spetsen, liksom för Tyskland att lösa. Vad Sverige kan se till är att den svenska kraftproduktionen hålls uppe.

För den akuta krisen i det svenska elsystemet är högst överdriven.  Man får banka in det igen. Vi är en stor nettoexportör av el och kan förväntas vara det under hela året, med undantag för de kallaste dagarna under vintern då vi kan få kapacitetsbrist. Vår elexport är större än Norges. Så sett till den övergripande svenska situationen så formligen forsar pengarna in i landet från denna export och då framför allt till myndigheten Svenska Kraftnät, genom de så kallade kapacitetsavgifterna.

Vi har visserligen extremt höga elpriser i el-område 3 och 4, jämfört med de två norra el-områdena, som har i stort sett ”normala” priser. Men prisskillnaderna på all den el som flödar ner till de södra el-områdena rinner in i Svenska Kraftnät via sina kapacitetsavgifter. En ögonblicksbild ger att det normalt flödar ungefär 6 000 MW/h per timmen från el-område 2 till 3.  Hela mellanskillnaden i pris mellan el-områdena, som i skrivande stund är 5 kronor per kWh, hamnar i Svenska Kraftnäts håv. Det är 30 miljoner kronor i timmen. På ett dygn ger det mer än en halv miljard kronor, 15 miljarder kronor i månaden och mer än 100 miljarder kronor på ett år om prisskillnaderna håller sig på dessa nivåer under dagtid.

Detta kan ses som en icke förutsedd men ändå mycket rå beskattning av elkonsumenterna i el-område 3 och 4. Till det ska läggas att Svenska Kraftnät tar hälften av prisskillnaden gentemot våra exportmarknader och därmed en betydande del av de svenska exportinkomsterna på elen. I vissa fall handlar det om rena ”arbitrageintäkter”, som när Sverige importerar el från Norges nordligaste el-områden, där priserna är mycket låga, för att sedan distribuera det vidare till Finland, eller de södra delarna av Norge, eller ner igenom Sverige.

Det rätta är ju att göra som regeringen tidigare föreslagit att så snabbt som möjligt föra tillbaka dessa kapacitetsavgifter till konsumenterna. Att tydliggöra att dessa pengar ska föras tillbaka gör ju också att motpartsrisken i börshandeln och därmed likviditetskraven från böroperatören Nasdaq sänks.

Det är där den svenska skon klämmer. För att inte göra det, utan låta dessa pengar växa på hög hos Riksgälden utgör ett hot mot den svenska ekonomin. För att inte föra tillbaka pengarna utan låta denna ”beskattning” fortgå kan bidra till att det svenska finansiella systemet hamnar i gungning. Men den riktigt stora faran för det senare ligger höjda boräntor.  Kombinationen av höga energipriser, utan återföring, och stigande boräntor kan vara fatalt.

Vad gäller återföringen av dessa kapacitetsavgifter så bör man utforma dem så att den ger incitament att sänka och få till en mera flexibel elförbrukning, även på sikt. Dessutom bör de gå till att se till att sparka i gång den rostiga svenska kraftvärmeproduktionen. Det är dels den enda planerbara bristfälligt använda produktionskälla som vi har för att kunna möta en förbrukningstopp i vinter, och dels behövs den för att kunna hjälpa våra grannländer och vår export under den kalla delen av året. Det senare gäller inte minst i Baltikum, Tyskland och Polen, som är de som direkt drabbas av den ryska energibaserade hybridkrigsföringen. På relativt kort tid bör det gå att få till en effekt på upp emot 3 000 MW, vilket motsvarar de senast stängda fyra reaktorerna.

Men ”likviditesgarantier”, hur kom de in i bilden?