Varför vågar inte storägarna utmana ordförande Persson?

Swedbanks årsstämma på torsdagen blev inte någon slutpunkt för penningtvättsskandalen. Istället har banken med styrelsens och de största ägarnas hjälp sett till att snurra in sig i en juridisk knut som kommer att leda till att det öppna såret inte kan läkas på lång tid.

Huvudskälet är att ägarna har avhänt sig rätten till insyn och kontroll genom att låta hela penningtvättshanteringen förbli en intern fråga för banken. Vid fjolårets stämma röstades ett förslag om att tillsätta en särskild granskningsman ner. Ingen av de större ägarna agerade för att ett liknande förslag skulle läggas fram i år.

Utfallet på stämman i ansvarsfrågan blev att före detta vd:n Birgitte Bonnesen på nytt nekades ansvarsfrihet efter ett majoritetsbeslut. Dessutom fick en minoritet, anförd av Aktiespararna, ihop så många röster att ansvarsfriheten för Lars Idermark och Ulrika Francke blockerades. Av allt att döma var det den norska oljefonden som såg till att detta beslut fick nödvändigt antal röster medan storägare som AMF och Alecta satt tysta.

Nu hamnar frågan på nytt i knät på styrelsen, som redan på förhand bestämt sig för att någon skadeståndsprocess mot Birgitte Bonnesen inte är aktuell. Den verkar än mindre ens ha tänkt tanken att man ska gå efter någon tidigare ledamot.

Ordföranden Göran Persson säger att banken tidigare tagit in juridisk rådgivning för att bedöma skadeståndsfrågan. Resultatet av denna var att någon process inte ska drivas mot Birgitte Bonnesen. Nu ska samma juridiska rådgivare avgöra om ett skadeståndsanspråk kan riktas mot bland annat tidigare ordföranden Lars Idermark. Utfallet känns givet på förhand.

Aktieägarna är helt maktlösa i frågan. Det understryks av att de inte ens har fått ta del av den juridiska prövningen av Bonnesen. Det har hittills varit en helt intern fråga för styrelsen. Till saken hör att styrelsen också valde att gå ut med sitt besked om Bonnesen bara 30 minuter efter det att Clifford Chance-rapporten presenterades den 23 mars. Aktieägarna hade aldrig ens chansen att läsa på och bilda opinion.

Det normala hade varit att tillsätta en särskild granskningsman som öppet fått redovisa sina fynd och slutsatser för ägarna. Men något sådant står alltså inte på agendan.

Räcker det då inte med den rapport som advokatbyrån Clifford Chance arbetat fram och som också publicerades i sin helhet? Många verkar tycka det. Men problemet är att rapporten i många detaljer inte är särskilt precis eller ger några tydliga rekommendationer om banken borde agera mot någon enskild individ. Det är en stor brist eftersom ansvarsfrågorna träffar varje enskild individ och exempelvis inte styrelsen som grupp.

Därför har vi nu en förvirrad situation där dagens styrelsen har sagt sitt om Bonnesen men där aktieägarna därefter inte beviljat ansvarsfrihet. En minoritet av ägarna nekar samtidigt ansvarsfrihet för två tidigare ledamöter. Den juridiska utredningen av hur detta ska hanteras ligger hos samma styrelse. En styrelse som till på köpet kritiserats av Finansinspektionen för att den inte samarbetat fullt ut under myndighetens utredning. Den som slutade med boten på 4 miljarder.

En särskild granskning skulle utan allt för stora kostnader, till och med obetydliga i sammanhanget, kunna titta på ansvarsfrågorna i alla led av penningtvättsskandalen, från den historiska verksamheten till den nuvarande styrelsens agerande. En sådan granskning skulle därför vara ett sätt att på allvar gå till botten med förtroendeproblematiken kring banken. Den skulle också kunna fånga upp nya fynd från de olika myndighetsutredningar som fortfarande pågår.

Men storägarna valde på torsdagens stämma att återigen sitta tysta i bänkarna. Hade det varit någon ruter i dem hade de åtminstone konsekvent röstat för ansvarsfrihet för Bonnesen eftersom den styrelse de stöder redan bedömt frågan.

Huvudägarna får nu axla ett stort ansvar för den situation som banken nu befinner sig i. Att stora institutioner väljer att agera så slapphänt när miljardbelopp förlorats och ännu mer pengar står på spel är historiskt. Vad ser de svenska storägarna som norska oljefonden inte ser?

Vilka som får stå vid skampålen och vilka som förtjänar någon form av respekt visar sig när röstlängden från stämman blir offentlig. Aktiespararna måste nämligen ha fått med sig någon större ägare ytterligare när ansvarsfriheten blockerades. Men merparten av storägarna valde alltså att huka för ordförande Persson. Varför är en gåta.