Varför mörkar bankerna bolånens höga lönsamhet?

Nu har de svenska storbankerna kastat fram sina bokslut för 2018. Det ser som vanligt mycket bra ut, ur ett aktieägarperspektiv, även om Nordeas lönsamhet fortsätter att ligga efter konkurrenterna. Det finns en viktig förklaring till detta och det är att den svenska verksamheten, som visserligen är störst av Nordeas fyra hemmamarknader, väger lite för lätt. För det är de svenska privatkunderna, och då framför allt bolånetagarna, som utgör vinstmaskinen.

Att SHB inte höjer utdelningen, som brukligt, fick DIs kommentator att gå i taket och prata om ”krisnivå” och ”superfiasko”.  Det vittnar om en del rejäl dos av överkänslighet hos DI. Handelsbankens försiktighet har historiskt knappast varit dess största svaghet. Och i en allt osäkrare omvärld så kan det vara bra att stärka upp kapitalbasen något. Detta i synnerhet som de nya riskvikter som infördes vid årsskiftet ökade den riskvägda utlåningen påtagligt.

Men Handelsbanken ska, liksom de övriga storbankerna, ha kritik för hur de redovisar lönsamheten för sina bolån, som ju är den absolut största inkomstkällan för banken. Enligt Handelsbanken så är nämligen bruttomarginalen på ”hypoteksverksamheten”, vilket är det samma som dotterbolaget Stadshypotek, 1,05 procent. Eftersom kostnadsmassan i Stadshypotek motsvarar runt fem räntepunkter, 0,05 procent, så blir nettomarginalen behändiga 1,0 procent. Det går då att räkna ut att intjäningen i hypoteksverksamheten ligger på runt 11 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av hela Handelsbankskoncernens resultat för 2018

Vår tillsynsmyndighet, Finansinspektionen, säger att bankernas bolånemarginal ligger på 1,55 procent, (ner från rekordhöga 1,71 procent samma tid i fjol).  Och Finansinspektionen borde ha koll, och om man får tro dem själva så ligger de sannolikt något för lågt i sina beräkningar. Bankernas utlåningsräntor har FI full koll på. Detsamma gäller upplåningskostnader via säkerställda obligationer. I genomsnitt ligger den nu på ett lätt minus. Vad gäller den del som finansieras via bankernas inlåning, i genomsnitt runt 40 procent av bolånen, enligt FI, så räknar man med 0. Det senare är vad privatkunderna betalar på sin inlåning. För företag och andra institutioner är den i många fall fortfarande negativ.  Det gör att FI anser att deras uppgivna bolånemarginal kan vara för låg.

Det finns inga skäl att tro att Handelsbanken, som har det bästa kreditbetyget av de svenska bankerna, skulle ha högre finansieringskostnader än sina konkurrenter. Med samma kostnadsbas som tidigare i hypoteksverksamheten, så skulle dess egentliga nettomarginal vara 1,5 procent. Grovt räknat, svårt att göra annat, så genererar hypoteksverksamheten, där bolån utgör 75 procent, ett resultat på 16 miljarder kronor, eller nästan tre fjärdedelar av koncernresultatet.

Mellanskillnaden, cirka 5 miljarder kronor, utgörs av  den upplåningsränta som hypoteksinstituten betalar till banken för den finansiering de bistår med. Det vill säga den inlåning som banken betalar 0 procents ränta för får en ränta på 0,5 procent av Stadshypotek.

Stämmer dessa kalkyler är det uppenbart att svensk bankverksamhet till mycket stor del bärs upp av privatkunderna, som via mycket dyra bolån, jämför med Finland, och en fortsatt överprissättning av olika fond- och sparprodukter. Därmed måste man ställa sig frågan hur det egentligen står till med lönsamheten i den traditionella bankverksamheten, som betjänar företagssektorn?

Kanske vi har redan svaret där på frågan varför svenska banker är så lönsamma. Se bara på de två stora tyska affärsbankerna Deutsche Bank och Commerzbank. De har inte några privatkunder och de tjänar inte några pengar alls.