Tänk om ”miljonärsskatten” är en bra idé?

I en tidigare krönika där jag bekände att jag i senaste riksdagsvalet röstade på sossarna (på regional- och kommunnivå håller jag mig fortfarande till den numera hotade arten liberalerna) så skrev jag att jag grundade detta kliv åt vänster på det statistiska begreppet ”skeva fördelningar”. Min rådande uppfattning, tills jag har överbevisats om motsatsen, är att dessa skeva fördelningar har stor negativ social, ekonomisk och politisk sprängkraft.  Ett mer värdeladdat ord för detta statistiska begrepp är ojämlikhet. 

Problemet med denna värdeladdning är att det gör det svårt till omöjligt att föra en vettig diskussion om grundproblemet med de skeva fördelningarna. Tonläget skruvas upp där slagorden börjar hagla ur de sedan länge djupt grävda skyttegravarna. Ett ganska bra exempel på detta är Svenskt Näringslivs Johan Falks replik på ”Socialdemokraternas arbetsgrupp för jämlikhet” (undviker att nämna finansministerns namn) och deras artikel på DN-debatt. Sossarna presenterar där i grova drag sin tänkta ”miljonärsskatt”. Falk sågar i sin replik förslaget med fotknölarna, utan att det ens har presenterats i någon egentligt urskiljbar form.  Det är de klassiska verbala granaterna som slungas ut. Förmögenhetsskatter är definitionsmässigt kontraproduktiva. De ”hotar investeringar, expansioner och anställningar”. 

”Debatten om ekonomisk ojämlikhet är tyvärr fylld av stickspår och rent missvisande uppgifter”, fortsätter Falk. Han fortsätter med att upprepa den klassiska bilden av ett Sverige som under 70- och 80-talet hade stora ekonomiska problem, när inkomstfördelningen var mera sammanpressad; ”som var en klen tröst med tanke på tidens avsaknad av reallöneutveckling, återkommande kostnadskriser och osunt svaga statsfinanser.” 

Jag vill kontra med att Falk levererar just rent missvisande uppgifter. Sverige liksom hela västvärlden gick igenom ekonomiska konvulsioner på 70- och 80 talet med hög inflation, oljekris, strukturkriser inom många basindustrier med mera. Men Sverige var långt ifrån sämst i klassen. Vi behöll vår topp-fem placering i OECD:s välståndsliga ända fram till 1990. Men efter finanskrisen föll vi 1994 till plats fjorton. Och den finanskris vi gick igenom i början på 90-talet hade inget med vår sammanpressade inkomstfördelning att göra, eller osunt svaga statsfinanser. 

Denna 90-talskris förklaras helt av den hejdlösa privata kreditbildningen, efter avregleringen av kreditmarknaden på 80-talet, som drev spekulation i framför allt fastigheter och ledde till en överhettning av ekonomin och ett underskott i bytesbalansen. Stora privata ”arbitragepositioner” där många företag, typ Trelleborg och Luxonen, såg ”möjligheter” med vår fasta växelkurs där de lånade i utländsk valuta och placerade i svenska räntebärande papper som hade högre ränta drev upp risknivån ytterligare. Vi hade dock överskott i statsfinanserna. 

Och att 90-talskrisen blev så djup som den blev förklaras inte heller av några strukturella problem med sammanpressade inkomstnivåer eller osunda statsfinanser. Det mesta förklaras istället av den totala valhäntheten eller bristen på insikter hos den dåvarande Riksbanksledningen med den sedemera vd:n för Svenskt Näringsliv, Urban Bäckström i spetsen. Riksbanken verkade helt enkelt inte förstå hur den då nyintroducerade skapelsen, flytande växelkurs, fungerar och kan användas. För trots att arbetslösheten skenade och inflationen störtdök och föll mot noll, inte minst på lönesidan, så anpassades inte styrräntan. Tvärtom så skenade de svenska realräntorna. De höga realräntorna skapade en enorm sparimpuls, folk och företag drog ner sina utgifter och bankerna började kräva amorteringar och direkta låneåterbetalningar. De höga realräntorna ledde också till att det blev mycket dyrt för staten att absorbera det höga privata sparandet,  vilket fick räntebetalningarna att skena. Budgetunderkottet steg kraftigt, men kunde inte kompensera för det skenande privata sparandet.  Detta privata sparandet ledde därmed till att pengar ”förstördes” genom stora kreditförluster i banksystemet. Penningmängden krympte med depressionskänning som följd.

Därefter följer, åtminstone i mitt huvud, den likaledes missvisande uppgiften, som allmänt predikas från Svenskt Näringsliv och den nyliberala falangen i svensk politik, om att de genomförda ”nödvändiga reformerna” under 90-talet fick ordning på svensk ekonomi igen. Dessa ”nödvändigheter” var att öppna fler ”marknader för konkurrens”, ”reformerat skattesystem”, ”självständig Riksbank” och inte minst ”det finansiella ramverket” med sitt överskottsmål. 

Jag har svårt att se något vare sig något helt nödvändigt eller positivt med merparten av dessa reformer. Tvärtom de har nog i bästa fall haft en svagt, men icke mätbar positiv effekt, medan mycket har varit rent kontraproduktivt. Det gäller i synnerhet överskottsmålet och även avregleringen och privatiseringen av telekommarknaden. Den senare har varit ett extremt kostnadsdrivande och innovationshämmande äventyr.  Den största riktigt positiva reform vi gjorde under 90-talet var införandet av den flytande växelkursen. Den följande kraftiga deprecieringen av kronan gav den externa efterfrågeökning som var det som fick den svenska ekonomin på fötter och den har på köpet gett oss ett mycket välfungerande försäkringssystem för allehanda policymisstag och externt vållade strukturproblem. (Jag vet att detta är provocerande för många, vilket är meningen.) 

Grundproblemet, i min bok, är just de skeva fördelningarna och en mycket djup okunskap om hur det ekonomiska systemet fungerar på makronivå.

”Ett tydligt tecken på att dessa ”nödvändiga reformer” inte har medfört något egentligt lyft för svensk ekonomi är att vi inte alls har lyft oss efter fallet i början på 90-talet i OECD:s välståndsliga. Vi ligger fortfarande och sladdar runt tionde plats.”

De genomförda skattereformerna, läs; slopade förmögenhetsskatter, sänkta kapitalskatter, i stort sett slopad fastighetsskatt, sänkta marginalskatter på arbetsintäkter, senast slopandet av värnskatten, har heller inte skapat någon investeringsboom i Sverige. En bra indikator på detta är det enorma bytesbalansöverskott som vi har haft sedan kronan började flyta fritt. Mycket litet av detta har hämtats hem för investeringar i det skattemässigt reformerade Sverige. Denna sparandeexport borde också ha lett till att svenska juridiska och fysiska personer har byggt upp en enorm nettoförmögenhet gentemot omvärlden. Om vi bara skulle ha lagt de nominella överskotten på hög, utan någon värdestegring eller avkastning, skulle denna svenska nettofordran motsvara svensk BNP på 5 000 miljarder kronor. I nationalräkenskaperna syns inte dessa nettotillgångar till. (Kanske ligger de och jäser ”off the record” i vattnen utanför Guernsey och Jersey, där skattebelastningen är minimal.)

Om något så har i stället dessa (nyliberala) reformer, enligt mitt förmenande, som också har genomförts i de flesta av OECD-länderna, både bromsat det ekonomiska utvecklingen och byggt upp de ekonomiska obalanser som hotar att tippa hela lasset. Reformerna är helt enkelt huvudförklaringen till det som ekonomen Larry Summers har benämnt ”secular stagnation”, med låg tillväxt, snabb skuldtillväxt och sjunkande realräntor.

Grundproblemet, i min bok, är just de skeva fördelningarna och en mycket djup okunskap om hur det ekonomiska systemet fungerar på makronivå. Den gängse tesen hos neoklassiska nationalekonomer, typ Lars Jonung, och nyliberala politiker är att alla skatter per definition bromsar den ekonomiska aktiviteten. Skatter sänker incitamenten att investera och arbeta. Slut. Sänkta skatter och i synnerhet marginalskatter driver då enligt denna tes också per definition upp den ekonomiska aktiviteten. (Att Lafferkurvan just är en kurva där allt för låg beskattning sänker incitamenten att arbeta vill man inte se.)  Det ökade finansiella sparandet, vinstrika företag och lägre utgifter än inkomster hos hushållen  är det som enligt denna teoribildning driver investeringar. Det låter sunt och nästan begripligt. Och det är sant att förlustgående företag har svårt att investera, om de inte heter Uber, Spotify eller Klarna, och har någon ”disrputiv” idé i sin marknadsföring. Och hushåll med större utgifter än inkomster är inte heller något som ger utrymme för investeringar. Men på makronivå händer något annat om fördelningen av fordringar (vinster och sparande) och skulder blir allt för skeva. 

För att förstå detta måste man också förstå vad vinster och finansiellt sparande hos hushållen är, egentligen. Finansiellt sparande är nämligen inte det samma som det makroekonomiska sparandet, vilket enligt den nationalekonomiska definitionen alltid är lika med investeringarna i en ekonomi. Det finansiella sparandet innebär kort och gott att en aktör har ett positivt kassaflöde. Det innebär att dessa bygger upp fordringar på någon annan, som således måste ha motsvarande skuld. Det är så vårt kreditbaserade penningsystem är uppbyggt. Det finns ingen annan möjlighet. 

 Och om inte detta finansiella sparande omsätts till produktiva investeringar, (utveckla en ny app, nytt vaccin, något så gammalmodigt som en ny pappersmaskin, något så modernt som ett vätgasbaserat smältverk, eller varför inte offentliga investeringar i dubbelspåriga järnvägar, bredband till alla och utbildning), eller konsumtion hos någon annan aktör, som innebär att sparandet omsätts till någon annans intäkt, så är det finansiella sparandet, vinster i företagen och mer kvar på banken hos hushållen inget annat än en makroekonomisk broms. Det finansiella sparande som inte leder till någon aktivitet, investerings- eller konsumtionsutgift och därmed någon annans inkomst dränerar helt enkelt den reala ekonomin.      

Att växla in det finansiella sparandet, pengar på banken, fordringar, mot någon annan finansiell tillgång, aktier eller obligationer, driver ingen egentlig ekonomisk aktivitet, men det driver upp värden och ner avkastningen, och realräntorna. De fonderade pensionssystemen, som exempelvis det svenska premiepensionssystemet, som under decennier har haft mycket stora nettoinflöden av just finansiellt sparande är en viktig del i detta. Fantastisk nominell värdetillväxt, men lika snabbt sjunkande underliggande avkastning, vilken rent mekaniskt kommer att implodera när dessa får ett nettoutflöde. De generationer som ka börja spara nu kommer inte att få någon trevlig resa.

Och för att detta system där fordringar ackumuleras i vissa hörn av samhällsbygget inte ska börja löpa baklänges så behövs det hela tiden pumpas in nya krediter och därmed nya pengar i systemet. De skeva fördelningarna blir allt skevare. Centralbankerna har inte varit drivande i detta utan varit tvungna att anpassa räntorna nedåt för hindra att de ekonomiska hjulen inte börjar rulla baklänges i en ”debtdeflation”-spiral, vilken var hotande nära hösten 2008 och faktiskt även  i mars i fjol.

Men över tid leder detta kredit- och penningskapande till att den finansiella ekonomin når det termodynamiska tillståndet ”entropi”. Kreditpumpandet driver då ingen ekonomisk tillväxt alls. Vi når helt enkelt skuldmättnad, där räntan är noll och avkastningen på finansiella tillgångar närmar sig samma runda siffra, utan någon som helst riskkompensation. Ekonomen Hyman Minsky, med sin finansiella instabilitetshypotes, visste att berätta vad som händer då!

I mitt huvud är det där som diskussionen om hur vårt skattesystem ska vara uppbyggt bör ta sin utgångspunkt. Det handlar för det första om att skapa ett skattesystem som verkligen driver aktivitet och får pengarna att cirkulera ut i hela samhällskroppen, och för det andra om hur sparandet ska kunna kanaliseras till verkliga investeringar och inte till finansiella luftpumpar, och för det tredje om hur man kan sänka den höga risknivån i ekonomin. Och spanar vi ut i världen så har många, inte minst USA med president Biden, börjat fundera i dessa banor. Höjda kapitalskatter och mer progressiva inkomstskatter är åter på tapeten. En svensk ”miljonärsskatt” är då kanske inte helt feltänkt, inte minst för miljonärerna själva.