Sverige – ett skatteparadis för onoterade bolag

Flera tankesmedjor, LO och politiker till vänster har på senare tid luftat tankar om att höjda  kapitalskatter kan vara ett sätt att få bukt på växande och “orättvisa” skevheter i inkomstfördelningen i samhället.

I det perspektivet känns det lite märkligt att nätmäklaren Nordnet nu lanserar en kapitalförsäkringslösning för onoterade värdepapper. För investerare och ägare i den onoterade miljön är det dock ljuv musik.

Denna produkt fungerar på samma sätt som en traditionell kapitalförsäkring eller ett investeringssparkonto, ISK, som många aktieintresserade använder dag. Beskattningen sker enligt en schablonberäkning på det underliggande värdet i försäkringen eller kontot. Innehavaren behöver inte bry sig om vinster eller förluster i deklarationen.

Här ligger både fördelen och nackdelen med dessa snabbväxande “investeringskal”; att realisationsvinsterna och utdelningarna inte kapitalbeskattas, och att förlusterna inte är avdragsgilla mot vinster.  

Så länge kapitalförsäkringen eller ISK-kontot fylls med marknadsnoterade tillgångar finns det inga bekymmer med att fastställa det underliggande marknadsvärdet för schablonbeskattningen, det går ju att läsa av via marknadspriset. När det gäller onoterade tillgångar uppstår genast problem med marknadsvärdet.

Att fastställa marknadsvärdet på en finansiell tillgång kräver i princip en marknad. För onoterade värdepapper finns ingen tillförlitlig marknad utan bara värderingsansatser av enskilda individer som sysslar med bolagsvärdering. En bolagsvärdering och marknadsvärde är två helt skilda saker. En bolagsvärdering kan därför, delvis beroende på syftet med värderingen, skilja sig markant från marknadsvärdet.

Vill en analytiker, eller en säljare av aktier, få igenom en affär tenderar naturligtvis bolagsvärderingen att överskatta marknadsvärdet. I en sådan situation finns anledning för säljaren att överdriva framtida vinster och försäljning och underskatta riskerna i verksamheten. Detta för att den använda värderingsmodellen, vanligtvis en så kallad diskonterad kassaflödesmodell, ska visa ett så högt värde som möjligt.  

Motparten å sin sida försöker av naturliga skäl påvisa att bolagsvärderingen borde vara betydligt lägre via en egen värdering. På så sätt uppnås något som kan liknas vid marknadsvärde om vi antar att både säljaren och köparen av den finansiella tillgången har tillgång samma information, vilket inte alltid är fallet. Båda parterna kan dock ha helt fel i sina värderingsmodeller eftersom marknadspriset fastställs just på en marknad och är en ögonblicklig uppskattning av, till exempel, ett företags värde just nu.

Vad händer då om det inte finns två välinformerade parter som ska komma överens om ett “rimligt” marknadsvärde på en finansiell tillgång? Den situationen uppstår ju när marknadsvärdet ska uppskattas inför att en onoterad tillgång skall placeras i den skattegynnade kapitalförsäkringen. Inte heller finns det någon egentlig krånglande motpart när tillgången löpande ska värderas när den väl placerats i försäkringen (schablonbeskattningen sker i slutet av varje kvartal och baseras, som sagt, på det underliggande marknadsvärdet, därav den löpande värderingen).

Naturligtvis öppnar det för godtycke om en av “marknadsaktörerna” saknas. Därmed inte sagt att den som värderar den finansiella tillgången, i fallet Nordnet sköts värderingen av värderingsföretaget Kaptena, fifflar med siffrorna. Om en bolagsvärdering skall bli så tillförlitlig som möjlig är värderingsföretaget beroende av korrekt information, eller snarare så rimliga prognoser som möjligt, och de som naturligtvis är bäst skickade att leverera den informationen är ägarna/ledningen och styrelsen i det bolag som skall värderas.

Som framgått har ägarna och ledande befattningshavare i en försäljningsprocess all anledning i världen att framställa bolaget som en skimrande guldkalv. När aktierna placeras i en kapitalförsäkring av skatteskäl finns starka motiv att framställa bolaget som betydligt mindre skimrande. Prognoserna kan tryckas ner och riskerna överdrivas, vilket leder till ett lågt eller obefintligt värde.

Detta ger en låg schablonbeskattning under “ägandeperioden”, och noll i kapitalskatt när/om aktierna senare säljs med vinst beroende på hur kapitalförsäkringar är konstruerade.

Naturligtvis finns det en latent risk för att en dålig investering inte ger ett förlustavdrag, vilket skulle uppstått om aktierna ägts utanför en kapitalförsäkring. Å andra sidan är det förmodligen så att de flesta onoterade aktier och andra finansiella tillgångar som placeras i en kapitalförsäkringslösning hamnar där just för att det finns bra odds för att tillgången kommer att utvecklas starkt.

Det finns exempel på aktier i onoterade aktiebolag som placerats i utländska kapitalförsäkringar (vissa länder har tillåtit detta under längre tid än de svenska myndigheterna) till nollvärde. Detta eftersom bolagen haft en historik av negativa kassaflöden, vilket i sig betyder att bolaget är värdelöst vid en värdering via en kassaflödesmodell. En tid senare har aktierna sålts för hundratals miljoner utan att träffas av kapitalskatter överhuvudtaget. Sverige är ett skatteparadis för de som arbetar i den onoterade miljön och förstår sig på de otaliga möjligheterna som vedertagna värderingsmodeller skapar.