Svårt att se att Jonung slår hål på något av mina argument

Trevligt att Lars Jonung tar sig tid att svara på min krönika. Jag vill dock fortfarande hävda att Jonungs ekonomiska recept, med en koordinerad finans- och penningpolitisk åtstramning innehåller allt för mycket beska för att det ska gå och svälja. Och om man sväljer det riskerar det att leda till svåra ekonomiska kramper.

Jag har svårt att se att Jonung slår hål på något av mina argument som jag framför i krönikan, i den mån han tar upp dem. Det är ganska självklart att Jonung ”inte vill rekommendera någon kraftig åtstramning som ger en kris.” Det är sällan någon läkare eller ens ekonom med berått mod skriver ut ett sådant recept.

Jag vet också att Sverige har ett stort bytesbalansöverskott under lång tid. Jag vet också att den kurvan som Jonung lyfter fram säger mer än tusen ord. Jag har ägnat flera krönikor åt denna. Bara de är väl uppe i 10 000 ord.  Och att vi har haft detta sedan kronan fick flyta fritt och därmed sjönk rejält under första halvan av 90-talet. Jag har också försökt spåra vart det ackumulerade överskottet har tagit vägen. Det borde ha lett till att Sverige som aggregat av offentlig sektor samt juridiska och fysiska personer har byggt upp en stor nettoförmögenhet gentemot utlandet. Om de ”benifika ägarna” till dessa fordringar hade lagt dem på hög, utan värdetillväxt, så skulle det nästan motsvara landets BNP, men den nettoförmögenhet som SCB redovisar är ytterst marginell.

Bytesbalansöverskottet visar, definitionsmässigt, att vi sparar mer än vi investerar här i landet. (Om man får tro SCB så har dessa utlandsplaceringar varit en kontinuerlig sådd på hälleberget.) Det är också en indikation på att efterfrågan i den privata sektorn är låg, inte minst för att detta sparande ackumuleras hos aktörer som inte spenderar dem på investeringar och konsumtion utan ”placerar” dem, det vill säga växlar in dem mot andra finansiella instrument, vilket har noll effekt på BNP.

Det är svårt att tro att om vi följt den förre vice riksbankschefen Villy Bergströms förslag, från 00-talet, och absorberat en del av detta överskottssparande för investeringar inom landet, och då offentliga investeringar i exempelvis infrastruktur, så hade det gett en väsentligt bättre avkastning. Arlandabanan- och Öresundbron är två 90-tals exempel där samhällsnyttan hade varit väsentligt högre om de finansierats över statsbudgeten än de som skedde i någon slags ”kvasi-privat” regi.

Men den finansiella åtstramningen, sedermera cementerad i det så kallade överskottsmålet har gjort det omöjligt för staten att absorbera detta sparande, om man inte hade klippt till med rejäla skattehöjningar.

Men det allvarligaste i min kritik mot Jonungs recept är att han helt ignorerar de deflationistiska effekterna av sin dekokt. I den internationella debatten tar han rygg på BIS-s chefsekonom ”urhöken” Calaudio Dorio, av Financial Times Martin Wolf jämförd med bibelns klassiska undergångsprofet Jeremia. Jonung säger inte vad som är ”normala räntor”, men i min bok behövs det inte mycket till räntehöjningar för att vi snabbt ska få ett läge där vi får positiva realräntor på ”madrassförvaring” av sparande. Kombinerar vi detta med hans krav på högre budgetöverskott för att pressa ner bruttoskulden till sina önskade 25 procent av BNP så förstärks denna deflationsimpuls ytterligare. En tredje förstärkande effekt är att kronan högst sannolikt snabbt skulle stärkas om vi fick positiva realräntor. Dessa åtgärder kommer att leda till sjunkande penningcirkulation och ett ”dödande” av pengar.  Med tanke på den privata sektorns höga bruttoskuld så kan dessa processer gå snabbt och få hög utväxling.

Jonung säger också att jag glömt att de länder som drabbas av finanskriser är de länder som bedrivit en expansiv finanspolitik och expansiv penningpolitik. Jag vet inte vad det är jag glömt. Spanien och Irland hade stora budgetöverskott innan de drabbades av eurokrisen. Där var det att ECB:s penningpolitik inte passade alla länder som var problemet. Spanien och Irland hade överhettade ekonomier gödda av en kreditexpansion, främst finansierad av tyska banker. I Tyskland var ECBs penningpolitik åtstramande, vilket ledde till ett högt sparande, som kanaliserades just till Spanien, Portugal, Irland och inte minst Grekland, samt även en rejäl portion subprime obligationer. Men vi har en flytande valuta och skulle vi föra en för expansiv penning- och finanspolitik så skulle inflationen stiga och därmed Riksbankens räntor.

Finanskriser förutsätter förstås att det föregås av och en hög kredittillväxt där skuldernas andel av ekonomin når en mycket hög och kritisk nivå, och där är vi. Men det som skapar kriser är när kreditexpansionen slår över i sin motsats, kontraktion. Det vill säga aktörer börjar spara och betala av sina skulder vilket tillsammans med växande konkurser leder till en snabbt krympande mängd pengar i cirkulation.  Om inte staten absorberar detta sparande så kan krisen bli mycket djup. Det hände i USA på 30-talet och det hände i Japan i slutet på 80-talet. Inga av dessa länder bedrev då någon expansiv finanspolitik, tvärtom.

Så enligt min bok så måste den offentliga sektorn kliva fram och absorbera en hel del av det sparande som många aktörer i privat sektor behöver göra för att få ner den privata bruttoskulden. Jag kan gärna utveckla detta resonemang vidare.