Svår uppgift med potential

Pål Bergström har inte fått någon lätt uppgift när han nu utses till chef över Handelsbanken Markets. Han har att ta hand om och förändra en kultur som har innehållit en hel del mindre smickrande företeelser, som sexuella trakasserier och mobbning. Därtill kommer en personal som upplevde att de fick en smalbensspark av den nya ledningen för banken när de drog in avsättningen till Oktogonen.

Dessutom och kanske det viktigaste är att den tidigare extremt goda lönsamheten är satt under press. Marginalerna på traditionella kapitalförvaltningstjänster snarast under ett tungt strykjärn. De stora indexfonderna sätter här både golvet och taket för vad man kan ta ut, och det spannet är väsentligt mindre än tidigare. På andra tjänster såsom courtage vid aktiehandel har också priset gått mot botten. Mifid IIs krav på separation av courtage och analys har gjort att den senare har hamnat på bakfoten och hänger på repen.

Vad gäller de tyngre och mer intäktsbringande affärerna, som rådgivare vid fusioner och förvärv, kapitalanskaffning med mera, så har europeiska och även svenska banker pressats av att de  välrenommerade och munsmorda amerikanska jättarna. Det gäller även Handelsbanken.

Det är bara att hålla med Nordeas tidigare ordförande Björn Wahlroos om att det är bolånen som har gjort svenska banker så lönsamma (kanske har han läst Realtid).

Handelsbanken som är näst störst på den mest lukrativa bolånemarkanden i Norden och sannolikt i världen är inget undantag.

I övrigt befinner sig bankerna om inte i så åtminstone på kanten till det europeiska träskområde, som benämns investment banking. I mitten av detta träsk simmar Deutsche Bank.

Det främsta problemet som kommit i kölvattnet av MifidII är framför allt urholkandet av det ekosystem som finns runt kapitalmarknaderna i Europa, där ingen längre har råd att bevaka de mindre och medelstora företagen. Det gäller även Sverige. Tidigare kunde bankernas analys, när den var ”gratis” och inbokad i courtaget, beskyllas för att ha lite motstridiga syften, som att i första hand generera affärer för banken och inte först och främst sikta på korrekt analys. Nu är mycket av analysen borta. I stället har vi fått en flora av ”köpeanalys” där de studerade bolagen själva betalar för diagnosen. Det är bara att hålla med Financial Times om att detta är värre än sjukdomen, vad gäller intressekonflikter.

Men någonstans borde det finnas stora möjligheter för en bank som Handelsbanken, som vill ha fingrarna i myllan och kontor nära kyrktornen. För Handelsbanken hör till få banker som borde åka till Umeå för att delta i SVT:s ”Gör om mig” och som borde kunna fylla det vakuum som har uppstått runt de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjning. Det gäller både förtagens löpande behov av rörelsekapitalförsörjning, vilken har varit i strykklass länge och även riskkapital.  

Digitalisering i all ära, men den bygger inte så lätt tillit. Det skapas genom personliga möten och långvariga relationer. Och bra affärer kräver denna tillit.

Även om det kan låta messianskt så vore det att ta tillbaka bankernas urfunktion, att slussa sparande till produktiva investeringar, inte pumpa upp bostadspriser. Och Handelsbankens val att så länge som möjligt behålla sin kontorsrörelse ute i landet borde vara en mycket stor fördel, inte bara för att dess identitets- och lojalitetsskapande utanför att det kan skapa verkliga affärer. För underförstått i den lojalitet som många kunder känner för Handelsbanken finns även att många sparare vill att sparkapitalet ska arbeta lokalt. Där borde även Handelsbanken Markets kunna hitta sin rätta roll.