Stängningar av reaktorer företagsekonomiskt motiverade

Vi kan snart sagt dagligen läsa om problemen med den svenska elförsörjningen. Det handlar dels om risken för så kallad effektbrist, dels kapacitetsbrist, vilket innebär att överföringskapaciteten i nätet inte matchar den lokala efterfrågan.

Effektbristen kan bäst illustreras av de säsongsmässiga variationerna i den svenska elkonsumtionen. Under de riktigt kalla delarna av året kan det omedelbara effektbehovet stiga upp emot 27000 MW, som under vintern 2018, medan det sommartid kan falla under en tredjedel av detta. Med vår traditionella energimix var detta inte något stort problem. 

Kärnkraften har en samlad effekt på knappt 7000 MW, exklusive Ringhals 2. Vattenkraften, som till stora delar är reglerbar kan anpassa sin produktion efter efterfrågan har en samlad effekt på 16300 MW.

Det tredje benet i vår traditionella energimix har varit kraftvärmeverken som har en installerad effekt på drygt 5000 MW och som också producerar denna el när den väl behövs, vintertid. Vi har dessutom en upphandlad effektreserv på runt 2000 MW, som består av kraftverk som ligger i malpåse och att storkonsumenter inom industrin som får betat för att dra ner sin konsumtion.

Samlar man ihop detta så ser det i alla fall på papperet ut som om landet ska klara elproduktionen under efterfrågetopparna. Men problemet med denna mix är att den inte är företagsekonomiskt lönsam. Och det finns flera delar i detta.

En viktig anledning är förstås de låga elpriserna under de senaste åren, vilket förklaras av att vi har en överkapacitet i produktionen tio av tolv månader. Här kommer inte minst vindkraften in. Marginalkostnaden för att producera vindel är mycket låg samtidigt som den inte kan styras efter efterfrågan, annat än att de kan kopplas bort om eller när priserna blir negativa, som de regelmässigt är i Tyskland och Danmark. Den installerade effekten av svensk vindkraft börjar närma sig 8000 MW. Svenska solceller, med en installerad effekt på knappt 300 MW har marginell betydelse.

Under blåsiga sommarmånader så skulle vindkraften rent teoretiskt kunna klara i stort sett hela Sveriges elbehov. Men med kärnkraftverk som måste surra och gå, liksom att i stort sett alla vattenkraftverk i södra Sverige är så kallade flödeskraftverk, där vattnet inte magasineras, så produceras elen när det rinner vatten. Det gör naturligtvis att elpriset kan gå mot noll under sommaren. 

Dessutom har lönsamheten för kraftvärmeverken kraftigt urholkats, varför flera har lagts ner, inte minst i södra Sverige. De låga elpriserna är en del i detta, men framför allt att värmeaffären, som står för cirka 80 procent av intäkterna, är satt under stark press. Nybyggda bostäder har låga värmebehov, men även i det befintliga beståndet går det att med konventionell teknik, isolering, värmeväxlare och solvärme, att reducera energibehovet med upp emot 90 procent.  

Besluten att stänga ner reaktorerna Oskarshamn 1 och 2, där tyska Uniper (fd Eon) äger 54,5 procent och finska Fortum 45,5 procent, samt Ringhals 1 och 2, där Vattenfall äger 70 procent och Uniper 30 procent, fattades på företagsekonomiska grunder. Att det även sammanföll med en politisk inriktning att på sikt avveckla kärnkraften gav det bara mer legitimitet.

Kom ihåg att statliga Vattenfall inter har något annat uppdrag från staten än att tjäna så mycket pengar som möjligt, även om de inte varit särskilt duktiga på det. 

Officiellt har stängningarna förklarats av att de nödvändiga investeringarna för att uppgradera säkerheten inte har kunnat räknas hem. Men det är flera som har bestridit de beräkningarna. Energiforskaren Staffan A Qvist är en av dem. Han har räknat på att kostnaderna för exempelvis Ringhals 1 och 2 ligger runt 25 öre per kWh, med hänsyn till den sedan 2018 slopade effektskatten på 7 öre kWh. Med ett elpris som den senaste månaden har pendlat mellan 37 och 53 öre per kWh i elområde 3 så är de naturligtvis lönsamma i dag. 

Men de tre stora svenska kraftproducenterna räknar inte på det sättet. För de har inte bara ”kärnkraftskaruseller” att ta hänsyn till i sina lönsamhetskalkyler utan framför allt stora ”vattenkraftsgungor”. De tre äger i princip all reglerbar vattenkraft i Sverige, med undantag för kommunala Skelleftekraft och Jemtkraft som har en del. För en stängning av ett antal kärnkraftsreaktorer innebär inte bara att intäkterna från dem försvinner, utan att det kompenseras av att elpriserna för annan produktion kommer att stiga.

De uteblivna intäkterna från kärnkraftverken kompenseras mer än väl av stigande priser och värden på den reglerbara vattenkraften, som blir extra värdefull med en ökad andel vindkraft i mixen. 

Stängningarna av dessa reaktorer är inte samhällsekonomiskt optimala. Långt därifrån, och ägdes de av en part som inte hade dessa kompenserande intäktskällor så skulle de heller inte stängas på företagsekonomiska grunder, möjligen med undantag av Oskarshammn 1 och Ringhals 2. Men nu är dessa tre svenska kraftjättar ett oligopol, som genom sin övriga produktion samt ickeproduktion av el har förmåga att styra elpriset dit de vill ha det. Det gör att deras företagsekonomiska kalkyler avlägsnar sig än mer från det som skulle vara samhällsekonomiskt optimalt.

Att prognoserna för den svenska efterfrågan på el har skruvats upp väsentligt, genom utbyggnad av elslukande serverhallar och elektrifieringen av transportsektorn, ändrar inte på detta förhållande. Inte ens om det avlägsnar besluten att stänga reaktorerna än mer från det samhällsekonomiskt förnuftiga.

Stängningarna av dessa reaktorer, liksom även av ett antal kraftvärmeverk, får naturligtvis även andra följdeffekter, som den nu omskrivna kapacitetsbristen i elnäten i storstadsområdena i södra halvan av Sverige. När den lokala och regionala produktionen sjunker så måste den kompenseras av högre överföringskapacitet från de elområden som har överskott i norra Sverige.

De partier, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Nya Sverige Moderaterna glömmer lätt bort, i sitt allt mer högljudda kramande av kärnkraften, är att stängningarna från företagens horisont fortfarande är företagsekonomiskt motiverade.

Men med en annan styrning av Vattenfall så hade utfallet och förutsättningarna för fortsatt drift varit helt andra. Att man med en sådan modell hade undsluppit den katastrofala kapitalförstöring som Vattenfalls utlandsäventyr har varit och fortfarande är, det är en annan men nästan lika viktig historia.

Telias, Postens och snart SJs, planerade, vinstmaximerande minimering genom internationalisering är andra ekonomiskt missljudande fioler i denna statliga kvartett.