Så monterade Fredrik Lundberg ned tjänstemannaväldet

Det tog knappt 20 år för Fredrik Lundberg att lägga under sig denna svenska ägarbastion, med makten i svenska storföretag som just Handelsbanken, Volvo numera uppdelade SCA och Essity, Sandvik, Skanska med flera. En synnerligen lyckad rävjakt.

Att det skulle sluta så stod i praktiken klart redan 2005. Då hade Lundbergföretagen och Fredrik Lundberg privat köpt på sig aktier som motsvarade 17,5 procent av aktierna i investmentbolaget Industrivärden. Han var långt ifrån störst. Handelsbanken och SCA hade via sina olika pensionsstiftelser, direktörsstiftelser, såsom Wallander & Hedelius, Tore Browaldhs och Bo Rydins stiftelser och ett mindre direktägande till synes ointagliga 47,2 procent av rösterna i investmentbolaget.

Problemet med detta korsägande var att det hade låg legitimitet. Makten hade kopplats till ett antal direktörer som var pensionsmässiga. Tom Hedelius var då 66 år och Sverker Martin-Löf 62 år. De var förvaltarna till det som skapats av företrädarna Jan Wallander och Bo Rydin. I tider då detta korsägande var allt mer ifrågasatt beskrevs Industrivärden ömsom som ett naturreservat ömsom som ett kulturreservat för direktörer – var korsägandet dömt att gå under. Nästa generations direktörer som SCA:s Jan Åström, SHB:s Lars Grönstedt eller Industrivärdens Anders Nyrén hade inte alls samma legitimitet att axla sina företrädares roller.

I en krönika i Dagens Industri från 2005 skrev jag att Fredrik Lundberg bara kunde bara vänta ut detta generationsskifte för att ta makten i investmentbolaget. Strategin var den gode rävjägarens. Det gäller att vara bra på att vänta, bra på att frysa och vara så långsam i sina rörelser att ögat inte uppfattar att bössan lyfts mot axeln när väl rävarna närmat sig den utlagda åteln.

Fredrik Lundberg har lyckats mycket väl med detta. För fem år sedan briserade skandalerna om privatflygs- och jaktexcesserna inom SCA och Industrivärden. Pang, pang, pang. Hela det övre Skiktet i Industrivärdens direktörsklubb rensades ut, med dåvarande ordförande Sverker Martin-Löf och vd Anders Nyrén i spetsen.

De omgrupperingar av makten i Industrivärden som dessa direktörer hade gjort, såsom att överlåta Handelsbankens pensionsstiftelsers innehav av röststarka aktier i Industrivärden till Handelsbanken och SCA, gjorde städningen ännu lättare. Dessa aktieförsäljningar hade gjorts för att herrarna Nyrén och Martin-Löf skulle kunna behålla fler av sina styrelseplatser i portföljbolagen. Men om det finns hyfsad legitimitet för en pensionsstiftelse att äga en stor aktiepost i ett investmentbolag, det ger ett visst mått av diversifiering, så fanns det mycket lite som talade för att ett skogsindustriföretag eller en bank skulle äga sådana aktier. Dessa aktier såldes därför av utan att möta några protester.

Det enda sfärbolag som Fredrik Lundberg inte har haft det helt dominerande inflytandet över har varit Handelsbanken. Där har vinstandelsstiftelsen Oktogonen länge varit det största ägaren. Stiftelsen som bildades 1973 på initiativ av dåvarande vd:n Jan Wallander hade över tid vuxit till en rejäl maktpelare, med stora poster i Handelsbanken och Industrivärden, och var länge en bärande bjälke i det tidigare korsvirkesbygget runt Handelsbanken och SCA. När detta bygge monterades ner har Oktogonens inflytande gällt Handelsbanken. Men där kan och bör styrelsens beslut i april i år att dra in det tidigare beslutet att göra en avsättning för 2018 på 827 miljoner kronor till Oktogonen och samtidigt införa ett nominellt tak på 850 miljoner kronor för vad som kan avsättas framöver tas som ett bevis för vem som är herre i banken.

Tidigare har avsättningarna varit en fast andel av de beslutade utdelningarna och som sådant en tydlig markering om maktfördelningen mellan aktieägare och personalen. Den nytillträdda vd:n Carina Åkerström har inte haft det så lätt att försvara detta beslut. Hennes ”överord” i brevet till de anställda om att fjolårets resultat ”kanske var ett av bankens svagaste år i modern tid”, vittnar om ett visst mått av påtryckning. Visst ökade kostnaderna något mer än intäkterna i fjol, i procent, och visst uppvisade både Swedbank och SEB en högre lönsamhet än SHB. Men Swedbank har å sin sida att hantera sin sannolikt mycket dyrköpta penningtvättshärva i Baltikum och det råder fortfarande stor osäkerhet om SEB ska klara sig undan denna, varför deras lönsamhet under de kommande åren är högst osäker.

I det sammanhanget framstår ändå Handelsbankens lönsamhet, med en avkastning på eget kapital, som under fjolåret ökade från 12,3 till 12,8 procent, där större delen av ökningen i och för sig förklaras av den indragna oktogonen avsättningen, som mycket god. Var makten över hur frukterna av denna lönsamhet ska fördelas ligger råder det inte längre någon tveksamhet om.