Riksbanken sår på hälleberget

Riksbanken sår på hälleberget

Sveriges och Riksbankens problem är inte att inflationsmålet på 2 procent skulle vara obsolet eller skadligt. Tvärt om, det är i grunden bra och välmotiverat. Problemet är att vårt ekonomiska system är så hårt riggat mot desinflation och till och med deflation att valutakursen blir den enda kanal som kan ge måluppfyllelse.

Riksbanken har hängande mot repen efter ett hårda slagserier från i stort sett alla håll om att den medvetet försöker sänka kronan fått försvara sig med att vi har en flytande valuta, som blir vad den blir, och att deras målvariabel är en inflation på 2 procent.

I det utsatta läget har detta försvar förstås varit utpräglat defensivt och på gränsen till desperat. Trovärdigheten har därför inte varit särskilt hög. Och det ska den kanske inte vara eftersom Sveriges ekonomiska system är så hårt riggat mot desinflation och till och med deflation att växelkursen är den enda huvudsakliga kanal som styrräntan i dag kan påverka.

Det senare är naturligtvis ett stort bekymmer eftersom det innebär att Riksbanken totalt har misslyckats med att berätta varför en inflationstakt på 2 procent både är att föredra och dessutom möjligt att uppnå framför 0 procent dit starka krafter idag vill pressa den.

I diskussionen om den ”skadligt” svaga svenska kronan förekommer det också mycket humbug. Jämförelsen mellan den svenska kronan och schweizerfrancen är ett återkommande sådant. Relationen mellan dessa båda valutor var i början på 70-talet 1 till 1, medan det i dag är 1 till 9,5. I en analys i en rosa dagstidning så beskrivs att ”detta har gjort schweizarna extremt rika”. Och visst har schweizarnas köpkraft mätt i dollar utvecklats bättre än svenskarnas under de senast 40-50 åren. Men de har inte blivit 900 procent rikare utan mera närmare 40 procent. Det är ungefär samma välståndsutveckling som Norge har haft relativt Sverige under samma period. Den norska kronan har dock i likhet med den svenska tappat nominellt lika mycket i värde relativt schweizerfrancen.

Schweizerfrancen nominella styrka kommer ju av att landet med sin tidigare stränga banksekretess hade ett mycket stort inflöde av kapital vilket av naturliga skäl skapar en press uppåt på valutakursen. Banksekretessen är försvagad idag, men Schweiz har fortfarande en stabil status som en ”safe haven” för kapitalägare varför den fortfarande har en tendens att stärkas relativt omvärlden.

Den norska kronan är därför en minst lika bra jämförelsevaluta som någonsin schweizerfrancen. För det som är intressant med Norge, som är en liten öppen ekonomi om än med stor beroende av oljeprisets utveckling, är att de faktiskt lyckas uppnå det som är ”omöjligt” enligt många tyckare. Detta ”omöjliga” är en högre inflation än omvärlden. Den norska inflationen har under de senaste tio åren i genomsnitt lyckats hålla sig runt 2 procent. Inte ens när oljan föll från 113 dollar per fat till 40 dollar per fat mellan juni 2014 till december 2015 så föll den norska inflationen påtagligt under 2 procent. Den norska kronan föll dock med över 30 procent mot dollarn under denna period.

Norrmännen blev också relativt sett lika mycket ”fattigare” mätt i dollar, men aktiviteten i den norska inhemska ekonomin gick dock inte ner. Den norska arbetslösheten steg med bara någon procent. Den flytande växelkursen gjorde helt enkelt vad den skulle. Den norska ekonomin anpassade sig till de nya förutsättningarna. Grekland som är fast i ett fast växelkurssystem, euron, fick också se sin ekonomi krympa med 30 procent i dollar och eurotermer, men det till priset av att arbetslösheten skenade till 25 procent.

Under det senaste året har den norska inflationen också legat runt 3 procent. Denna nästan ”övergoda” måluppfyllelse har också gjort att Norge har kunnat göra det än mer ”omöjliga” nämligen att normalisera styrräntan. Så sent som i mars i år så höjdes den till 1 procent.

I Sverige har Riksbanken inte haft samma goda måluppfyllelse. Den svenska inflationen snittar däremot under de senaste 10 åren runt 1 procent. Den har visserligen nästan lyckats kravla sig upp till 2 procent det senaste året. Men den underliggande inflationen ligger runt 1,5 procent. Och utan den försvagade kronan hade inte tvåprocentsmålet kunnat uppnås.

För att förstå detta misslyckande måste man förstå hur ekonomin och penningsystemet fungerar. Som förre vice Riksbankschefen Lars E O Svensson skriver så har styrräntan två starka ”kanaler” som den kan påverka ekonomin. Den ena är kreditbildningen i det finansiella systemet och den andra är just valutakursen.

Men kreditbildningskanalen, som under de senaste tio åren huvudsakligen har pressats mot bostadskrediter, har börjat svikta. Detta beror inte minst på att både Riksbanken, Finansinspektionen och en närmast enig ekonom- och politikerkår har sett hushållens växande skulder som ett växande bekymmer. Finansinspektionens amorteringskrav och skuldkvotstak i kombination med att bostadsmarknaden har börjat svaja det senaste året har lagt sordin på kredittillväxten. Det är knappast en tillfällighet att den underliggande inflationstakten därmed har dämpats.

För som Realtidsläsare upplysts i en och annan krönika under de senaste åren så är nya bostadskrediter den väg som nya ”pengar” skapas i det svenska systemet.

Och en växande penningmängd är avgörande för att hålla uppe inflationstrycket i ekonomin. Amorteringar är något som definitionsmässigt ”dödar” pengar när inlåning i banksystemet kvittas mot en lika stor skuld.

Så med kreditkanalen allt mera tilltäppt så återstår valutakanalen som det i stort sett enda som Riksbanken kan påverkar med sin penningpolitik.

Det finns förstås andra kanaler för inflation, men de har Riksbanken inte något större inflytande över och även de är väl tilltäppta. Den ena gäller lönebildningen. Den har pressats samman av det heliga ”märket”, att exportindustrin ständigt ska vara löneledande. Men exportindustrin har mer eller mindre under hot tvingats acceptera nominella löneökningar på runt eller strax över 2 procent.  Helst skulle de vilja ha väsentligt lägre nominella löneökningar. De inhemska sektorerna ska alltid ligga lägre enligt denna tes, ”för att inte Sverige ska tappa konkurrenskraft”. Att SAS till slut gick med på att deras piloter fick årliga löneökningar på över 3 procent har av Svensk Näringsliv nästan jämställt med landsförräderi.

Det är naturligtvis ett ihåligt resonemang och tycks grundat i en föreställning om att vi lever under en global guldmyntfot, där en valuta inte kan anpassa sig likt den norska om vi har en högre inflationstakt än omvärlden. Med löneökningar på runt två procent och en liten men fortfarande positiv produktivitetsutveckling så leder det också till att inflationstakten pressas under två procent. Paradoxen i detta är att det urholkar svensk konkurrenskraft mer än om inflationen skulle vara som den norska, runt 3 procent.

Priset för denna lönedisciplin är också högt då det leder till att matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden blir allt sämre, när heta sektorer inte kan matcha sina behov genom att öka sina löner. Därmed punkteras en de största poängerna med att ha en inflation på mellan 2-4 procent, nämligen att relativpriserna smidigt ska kunna anpassa sig efter just utbud och efterfrågan, där sänkta nominella löner i praktiken är en omöjlighet (återigen se på Grekland).

Ett annat helt tilltäppt alternativ till ökad kreditbilning i det privata banksystemet är att staten finansierar sig genom Riksbanken. Det skapar reserver hos Riksbanken som sedan likt privat inlåning i banksystemet fungerar utmärkt som betalningsmedel.

Det förutsätter dock ett statligt budgetunderskott, vilket är anatema (bannlysning reds anm) enligt rådande svensk ortodoxi. Vi har istället ett överskottsmål. Att staten tar in mer i skatt än den gör av med är att likställa med amorteringar i den privata sektorn. Pengar ”dödas” när staten amorterar av sina skulder. Det är inget annat än en deflationistisk kraft. Den bibliska analogin om ”att samla i ladorna” och för den delen även hushålljämförelsen ”om att den som är satt i skuld är inte fri” och är inte ens ”snedtänkta” utan direkt stolliga. Staten kan inte ”konservera resurser” för framtiden genom att ta in mer i skatt än vad de gör av med om det innebär att de ökar sina fordringar på sina medborgare.

Via ett bytesbalansöverskott kan vi bygga upp fordringar på vår omvärld. Det har vi också gjort sedan kronan släpptes fri. Men detta massiva sparande syns inte ens i statistiken. Det har för att låna en annan analogi från Bibeln varit som att ”så på hälleberget”.

Kort sagt så är det inte Riksbankens penningpolitik och inflationsmål som är Sveriges största ekonomiska problem. Utan problemet är att våra ledande institutioner, politiker, näringslivsföreträdare och ekonomer inte förstår varför – och kanske till och med att – i har en flytande växelkurs. Och att vi därför har större frihetsgrader att föra en mycket bättre och i grunden sundare ekonomisk politik än vad vi nu gör.