Per Lindvall: Riksbanken ute på tunn is

Om Riksbanken verkligen vågar ta steget med en ytterligare höjning av reporäntan till 0 nästa år så kan vi förvänta oss en än större valutaeffekt. Sverige har trots allt fortfarande ett stort bytesbalansöverskott. Det ska leda till en starkare krona när – eller om – dessa exportöverskott växlas hem till kronor. För så här långt är det ju endast företagen och större professionella investerare som verkligen har drabbats av minusräntan på sina korta ränteplaceringar. Denna kostnad skulle försvinna med en höjning av räntan till noll. Med tanke på att Sverige har haft minusränta i snart fyra år så kan det finnas en hel del fordringar där ute som vill hem till Sverige.

Det är ändå förståeligt att Riksbanken valde att höja reporäntan med 0,25 procent. Att ha en styrränta långt inne på negativt territorium när den globala konjunkturen uppenbart håller på att kylas av i snabb takt är ingen avundsvärd position. Om nedgången blir djup och varaktig så har Riksbanken inte så många konventionella åtgärder att ta till om inflationen börjar falla mera.

För en ekonomi med högt uppumpade nominella skulder och tillgångar, som den svenska, är deflation det riktigt illavarslande scenariot. Sparare får betalt för att stoppa pengar i madrassen samtidigt som låntagare pressas att också spara av ökade realräntor. Keynes så kallade ”sparparadox” kan slå till, där det ökade sparandet leder till att ekonomin krymper i accelererande takt om denna feedbackloop inte bryts. Detta är det traditionella receptet på depression.

Det är uppenbart att den konventionella vägen för att få upp inflationen, att öka penningmängden genom ökade privata skulder, inte har fungerat utan snarast har ökat sårbarheten för det motsatta, deflation. Frågan är när Riksbanken och ansvariga politiker ska inse det?

Att världsekonomin är sårbar visas också av reaktionerna på Feds räntehöjning. De senaste månadernas utförslöpa på den amerikanska aktiemarknaden förstärktes påtagligt efter onsdagens höjning. Det tunga aktieindexet SP500 är på väg att visa den sämsta utvecklingen sedan krisåret 2008. Traditionella krisindikatorer, som att ränteskillnaderna på statspapper med olika löptid har krympt ihop till 2007 års nivå, samtidigt som riskpremierna på företagsobligationer har börjat dras isär kraftigt, bidrar till en växande oro.

Nervösa finansmarknader, politisk inkompetens och geopolitiska spänningar är ingen vacker cocktail och den smakar än värre.