Pensionsbolagens desperata jakt på avkastning

Obligationsmarknadens utveckling mot obefintliga eller negativa räntor ger företagsledningarna för liv- och pensionsbolagen runt om i Europa huvudvärk. Pensionsförvaltarna har historiskt byggt sina portföljer på, starkt förenklat, tre olika tillgångsslag; aktier, statsobligationer och direktägda fastigheter. Denna blandning har oftast skapat en stabil och trygg avkastning till en förhållandevis låg risk åt kunderna. Normalt har obligationsandelen bland svenska liv- och pensionsbolag motsvarat 40-60 procent av den totala tillgångsmassan. Till denna pensionsbrygd har det sedan drygt 20 år tillkommit alternativa investeringar, ofta onoterade aktier och riskkapitalfonder. 

Vad göra när det ofta största tillgångslaget inte längre bidrar till för att klara tidigare pensionsutfästelser och åtaganden? Det finns bara en väg; att öka risken i portföljen. Det sker genom en omallokering från “riskfria” statsobligationer till aktier, fastigheter eller ökade investeringar i alternativa tillgångar. 

Enligt branschaktörer är det främst alternativa tillgångar som kommer att stärkas när portföljallokeringen förändras. Med tanke på pensionsbolagens gigantiska tillgångsportföljer är det inga småpengar som skall flyttas. Investeringar i denna typ av tillgångar passar de långsiktiga förvaltningsmandaten. Ett färskt exempel i Sverige är AMF:s förvärv av Billeruds skogstillgångar i Bergviks skog. Priset var extremt, men ställt i relation till obligationsmarknadens avkastningsförmåga så är direktavkastningen på skogen, som kan uppskattas till drygt 1 procent, ändå högre. 

Denna typ av affärer där pensionsförvaltare direkt köper infrastruktur, skog och andra liknande tillgångar blir allt vanligare; avkastningsjakten intensifieras. Samtliga liv- och pensionsbolag i Europa söker med ljus och lykta efter alternativ till obligationsmarknaden för att klara pensionerna.  

I Schweiz, till exempel, har liv- och pensionsbolagen under de sista åren allokerat om rejält i portföljerna. I genomsnitt har de schweiziska pensionsbolagen ökat investeringarna i alternativa tillgångar från ett par procent av de totala förvaltningsvolymerna för ett par år sedan till över 10 procent. De schweiziska bolagen har även ökat sina fastighetsinvesteringar till över 20 procent, vilket är betydligt mer än de svenska bolagen. 

När allt fler söker alternativ påverkas prisbildningen på objekten och trycker ner avkastningspotentialen. AMF:s köp av Bergvik skog visar detta tydligt, liksom Folksam/KPA:s upptrissade pris i samband med förvärvet av en kontorsfastighet på Kungsholmen i Stockholm nyligen. Folksam, som har relativt lite investerat i alternativa tillgångar (omkring 6 procent av totalen vid halvårsskiftet 2019) har nyligen sagt att de ska utöka fastighetsinvesteringarna rejält framöver. Troligen blir det även mer alternativa investeringar för bolaget. 

Att mycket kapital som är investerat i obligationsmarknaden jagar högre avkastning lär gynna riskkapitalisterna. Deras historiska förmåga att skapa “överavkastning” lockar statliga och privata pensionspengar. Den historiskt fina avkastningen, högre än på börsen, i riskkapitalmiljön är dock starkt kopplad till den brutala förändringen i räntemarknaden under de sista 15 åren, och är därför svår att upprepa. Att den ledande svenska riskkapitalvirtuosen EQT inom kort börsnoteras i Stockholm är ingen slump; ledningen är medveten om att det blir allt svårare att skapa meravkastning.

Ändå kommer pensionskapital som slussas till riskkapitalbolagen snarare öka än minska i jakten på avkastning. Utöver traditionella liv- och pensionsbolag har de statliga AP-fonderna nyligen fått betydligt större mandat att placera buffertkapitalet i alternativa onoterade tillgångar. Risken är stor för sviktande avkastning. 

Problemet med investeringar i onoterade tillgångar är, utöver att det finns risk för avkastningsbesvikelser när alltfler jagar samma tillgångar, just att de inte är likvida och inte kan omvandlas till likvida medel vid finansiella kriser. Det kan handla om förändrade regulatoriska krav, till exempel en sänkning av den ränta bolagen diskonterar sina åtaganden till, eller riskrelaterade omviktningar i portföljerna i samband med börskrascher. 

Just sänkningar av diskonteringsräntan har drabbat holländska bolag; de har tvingats sänka riskerna och har flaggat för nedskärningar av pensionsutbetalningarna. Det kan ske även i Sverige och andra europeiska länder.