Penningpolitiken behöver paras ihop med finanspolitiken om det ska kunna bli någon verkstad

Att tolka Riksbankens kommunikéer har utvecklats lite åt det kremologogiska hållet, där det intressanta är vad de gör och vad de INTE säger.  Meningen; ”Det bedöms inte vara motiverat att just nu att försöka öka efterfrågan genom att sänka räntan när nedgången i ekonomin beror på införda restriktioner och människors oro för sjukdomsspridning”, behöver en kryptografisk tolkning för att kunna förstås. 

Det är förvisso helt sant att nedgången i ekonomin beror på införda restriktioner och oro för sjukdom. De kunde ha lagt till de faktiska sjukdomseffekterna. Men den första delen där det impliceras att minusräntan skulle driva efterfrågan är en halvsanning, om ens det. Den period som Riksbanken körde med minusränta så nådde den aldrig riktigt ut i den reala ekonomin: För bankerna höll envist fast vid golvet noll-procent på sin inlåning. Sannolikt av goda skäl. Det kan faktiskt var så att den kreditbildning som drivs av bankerna själva, där de skapar sin egen inlåning genom att ge ut lån, vilket utgör merparten av penningmängden i den svenska ekonomin, skulle hämmas av minusräntan. Bankerna skulle nämligen riskera att merparten försöker flytta sitt ”sparande”, inlåning, till andra långivare som åtminstone ger 0. Bankerna skulle då tappa en del av sin absolut viktigaste finansiering.

Det enda område där minusräntan har gett effekter är hos större institutionella placerare. När Riksbanken har köpt värdepapper så har de likt bankerna betalat med sin egen inlåning, centralbanksreserver, vilka bankerna är tvungna att ta emot som betalningsmedel. Minusränta innebär att centralbanken får betalt för att låna pengar. Bankerna har naturligtvis rullat denna minusränta vidare på de institutionella placerarna när de förmedlat betalningen för värdepapperen.

Dessa institutioner driver ingen efterfrågan i den reala ekonomin, men däremot efterfrågan på andra värdepapper, då de ogärna vill sitta på en tillgång som ger negativ avkastning. Denna minusräntekanal har också slagit igenom på valutamarknaderna, som också domineras av institutionella aktörer. Därför har det också gett genomslag på kronan, av samma anledning. Ingen vill sitta på tillgångar med negativ avkastning. 

En svag krona är visserligen i normala tider bra för svensk exportindustri, och därmed den externa efterfrågan i svensk ekonomi, liksom att det kan ge ”positiva” effekter på inflationen, men det är inte normala tider nu.

En slutsats som allt fler ekonomer börjar dra av de senaste årens penningpolitiska äventyr är att den inte är tillräcklig för att driva det som centralbankerna har som primärt mål, inflationen. Den leder bara till att finansmarknaderna frikopplas från den underliggande ekonomin, med risker för stora tillgångsbubblor liksom de ”österrikiska” ekonomernas favorittes, ”missallokering av resurser.” 

Minusräntorna och tillgångsköpen driver visserligen ner priset på pengar, för de som kan och får låna, men detta driver mest de finansiella marknaderna, inte de reala investeringarna. De senare är beroende av en stark efterfrågan i den reala ekonomin. Och den reala ekonomin handlar till stor del om löner och de breda gruppernas betalningsförmåga. 

För grundbulten i inflationen är löneutvecklingen, och styrkan i denna bult hänger på sysselsättningens utveckling. En stark förhandlingskraft hos löntagarna driver också investeringarna i form av ökade behov av rationaliseringar och ökad köpkraft skapar behov av expansionsinvesteringar. Vi får den ”spänning mellan motsatser”, för att tala i termer från den jungianska psykologin,  mellan löner och kapital som skapar energi och som rätt hanterad driver ekonomin framåt.

Och där är penningpolitiken numera tandlös. Den behöver paras ihop med finanspolitiken om det ska kunna bli någon verkstad och därmed underliggande riktig avkastning, produktivitetsutveckling.