Nu är det finanspolitik som gäller

Efter ett decennium av korsstygnsbaserat ältande inom den makroekonomiska syjuntan om farorna med allt för lössläppt finanspolitik så har man med coronapandemin slängt brodyren över bord och hakat på ingen mindre än USA:s gamle predsident Richard Nixon och hans klassiska citat; ”We are all Keynesians now.”

För det står allt mer klart att det som kan rädda världsekonomin undan en depression är en mycket stor dos finanspolitik. Och även om man inte ska fästa för stor vikt vid USAs finansmininster  Steven Mnuchins prognoser, som dock som tidigare fimlproducent har en viss känsla för dramaturgi, så är hans uttalande om att arbetslösheten i USA riskerar att stiga till 20 procent värt att ta fasta på. För han har helt rätt om riktningen. Och den senaste gången som arbetslösheten nådde de nivåerna var på 30-talet. Det är nivåer som är så nära definitionen av depression man kan komma.

Och letar man runt bland de ekonomiska kommentatorer som har ett historiskt dokumenterad förmåga att träffa bollen, som Citibanks chefsekonom Willem Buiter. Läs mer här>>https://www.project-syndicate.org/commentary/coronavirus-fed-rate-cut-ineffective-by-willem-h-buiter-1-2020-03

Financial Times Martin Wolf  https://www.ft.com/content/348e05e4-6778-11ea-800d-da70cff6e4d3

med flera, så är receptet klart. Penningpolitiken kan inte göra så mycket mer än den har gjort, mer än att möjligen börja köpa upp företagsobligationer och aktier. Det är istället finanspolitik som gäller. Detta är inte en kris som den föregående finanskrisen, där det ekonomiska viruset var koncentrerat till finansmarknaden, vars kollaps hade hotat den reala ekonomin, utan det omvända.

För tillståndet i många länder, och de blir allt fler, kan liknas vid en krigsekonomi. Och i en krigsekonomi, som vid konventionella krig handlar om att kommendera och kanalisera resurser till krigsmakten, inte om att marknaden för kulor plötsligt fått en skjuts uppåt, (även om den gamla damen i Göteborg under kriget ansåg att det inte var fel att äga aktier i ett bolag som hade kulor i lager.)

Denna krigsmobilisering handlar förstås inte minst om att kanalisera resurser till sjukvården, ”what ever it takes” för att travestera Mario Draghi. Financial Times skribent Izabella Kaminskas förslag om att friställd flygbolagspersonal borde kunna ställas till sjukvårdens förfogande för att hantera den anstormning som kan väntas till våra sjukhus är tänkvärt. De är skolade att hantera nödlägen och att dirigera större grupper av människor. Det är nu kreativitet och dugligheten verkligen prövas. Vilket för övrigt precis vad SAS friställda medarbetare har erbjudits, en snabbutbildning i sjukvård.

Men det handlar också om att pumpa ut pengar i denna ekonomi och i stora volymer. Det måste riktas till både hushåll och företag, inte minst småföretag. Formerna för detta är naturligtvis viktiga. Den gamle fastighetsräven Per Arwidsons förslag i DI är väl värt att beakta. Det handlar om räntefria lån, som ska liknas vid riskkapital, men som ska betalas tillbaka – men där ägarna måste betala av lånet innan de kan dela ut pengar.  Återigen är det kreativiteten och dugligheten som prövas.

Det finns naturligtvis belackare för en sådan strategi. Den getskäggsprydde tyske professorn Hans-Werner Sinn, delar visserligen krigsmetaforen, https://www.project-syndicate.org/commentary/coronavirus-good-and-bad-policy-response-by-hans-werner-sinn-2020-03

men varnar för en allt för stark stimulans av den aggregerade efterfrågan, eftersom han menar att även utbudet har gått ner för räkning. Det är den sedvanliga tyska inflationsnojan som visar sitt huvud. 

Visst finns det en risk för överdosering, men det motsatta är högst sannolikt värre. Och även om läget är akut så kan det vara vad ekonomierna behöver, även långsiktigt. Enligt Nobelpristagaren Paul Krugman var det exempelvis inte Roosevelts New Deal-politik som gav den efterfrågestimulans som behövdes för att få fart på hjulen efter depressionen. Återhämtningen under 30-talet liknade mycket rådande ”sekulära stagnation”. Det var istället just mobiliseringen under andra världskriget som ledde till full sysselsättning och fart på hjulen. Många ekonomer ansåg att de skenande statsskulderna som byggts upp efter kriget skulle leda till svåra ekonomiska problem och rent av depression därefter. Men 50-talet blev det motsatta. Och då var alla ”keynesianer”.