Nedläggningen av Ringhals är huvudsakligen ett sätt för Vattenfall att få upp elpriset

Lite otippat har dammsugare och när man ska dammsuga blivit ett slagträ i den svenska energidebatten, efter att ett inslag om dammsugning och elpriset på SVT blivit viralt. KD- ledaren Ebba Busch släpade till och med ut en dammsugare i snön för att visa att det är närmast en mänsklig rättighet att dammsuga var och när man vill. Ett litet tips är, om du är rädd för kostnaderna, att dammsuga inomhus, men annars, om grannarna tillåter det, på nätterna när det blåser och inte är så kallt ute. 

Exempel på bra dammsugartillfällen under de senaste månaderna har varit, två dagar före jul mellan kl 1 och 7, julaftonsmorgon mellan klockan 4 och 6 och tredjedag jul. Under den senaste kalla månaden har det varit mindre lämpligt att dammsuga, men en kort stund klockan fem morgonen den 22 januari var också ett bra tillfälle. 

Gemensamt för dessa klockslag är att elpriset föll under noll i Sveriges tre sydligaste elområden. Det blåste då också riktigt mycket. Ännu bättre hade det varit att ta dammsugaren och åka till danska Jylland, där var elpriserna på minus under ännu längre perioder dessa dagar

För dagarna 21-23 januari blåste det väldigt bra och den svenska vindkraften matade som mest ut en effekt på 7365 MW under en timme, vilket motsvarar runt 70 procent av den installerade svenska vindkraftseffekten. Men vi har svårt att anpassa förbrukningen efter detta och den reglerbara vattenkraften kan inte heller att dra ner sin produktion hur mycket som helst. Vid midnatt mellan den 22 och 23 januari producerade svensk vindkraft 6733 MW och samtidigt exporterade vi 6467 MW. Elpriset låg på några ören. 

Men en dag senare den 24 januari hade vädret förändrats genom att högtrycket hade stabiliserats och kylan förstärkts. Det slutade blåsa. Landets samlade vindkraftsproduktion per timme föll då som lägst ned till 322 MW, knappt 3 procent av installerad effekt. Det genomsnittliga timpriset steg samtidigt från 15 till över 60 öre per kWh. En vecka senare med fortsatt låg vindkraftsproduktion och ihållande kyla steg priset till som högst 1,60 kr/kWh. Den momentana elförbrukningen i Sverige steg mot höjder på 25000 MW och toppade på som högst 25659 MW den 11 februari. Under dessa alla februariveckor importerade vi också mer el, som mest 1300 MW.

Men det händer grejer när det inte blåser så mycket. För då får de stora vattenkraftsägarna, Vattenfall, Eon och Fortum tillbaka en del av sin förlorade marknadsmakt.

Vad denna sifferexcercis vill visa är att det är den volatila vindkraften som numera är den viktigaste prisdrivande faktorn på den svenska elmarknaden.  Man kan i det sammanhanget tycka att det är lite märkligt att vare sig Svenska Kraftnät eller Energimarknadsinspektionen i den energimarknadsstatistik som de publicerar, inte vill lyfta fram detta faktum, utan det ska krävas handpåläggning av en enkel hemmansägare och radskrivare. 

Men det händer grejer när det inte blåser så mycket. För då får de stora vattenkraftsägarna, Vattenfall, Eon och Fortum tillbaka en del av sin förlorade marknadsmakt, det vill säga möjligheten att styra elpriset uppåt. Genom att anpassa vattenkraftsproduktionen kan de då se till att priset landar hos det produktionsslag som har högst marginalkostnad, som importerad kolbaserad el nu i februari. Hade Ringhals 1 varit kvar i drift hade sannolikt elpriset varit mint 25 öre/kWh lägre.  Vi är då tillbaka på det läge som gällde under elproducenternas guldår i slutet på 00-talet, då uttrycket ”eljuntan”, om den nämnda trion myntades. Det vill säga den period då Vattenfall drabbades av sin internationella hybris.

Är det samtidigt mycket kallt och elkonsumtionen hög händer det ännu mera grejer i det svenska elsystemet.  Den massiva utbyggnaden av svensk vindkraft, och de pressade elpriser som den gett, är huvudförklaringen till att elproduktionskapacitet i södra Sverige har lagts ned. Det gäller de båda reaktorerna i Ringhals och Oskarshamn, samt det gaseldade Öresundsverket och andra kraftvärmepannor. 

Konsekvensen av detta är för det första att det skapat flaskhalsar i överföringskapaciteten inom landet, framför allt från norr till söder men även inom storstadsregionerna. För det andra så innebär detta att Sverige vid effekttoppar inte klarar att försörja sig själv på el. Produktionen av Vattenkraft toppar i praktiken någonstans runt 13 000 MW, den kvarvarande kärnkraften ligger strax under 7 000 MW, kraftvärmeverken och annat runt 3 000 MW.  Om det då inte blåser måste vi importera el, normalt så kallad ”fulel”. 

Att effekten blev en destabilisering av det svenska elsystemet, både vad gäller överföringen inom landet och förmågan att klara vår egen elförsörjning var så kallade externa effekter, som Vattenfall inte har något ansvar för. 

Det är här avvecklingen av Ringhalsreaktorerna kommer in och med det styrningen av Vattenfall. Med vinstmaximering som idag är det enda riktmärket för statens styrning av Vattenfall så var det naturligtvis helt rätt att lägga ner dessa reaktorer. Den viktigaste faktorn var inte kostnaderna för att uppgradera dessa reaktorer till de nya säkerhetskraven som kom efter Fukushima-katastrofen, utan att en nedläggning just skulle lyfta elpriset och därmed lönsamheten för de övriga svenska anläggningarna, inte minst vattenkraften. 

Att effekten blev en destabilisering av det svenska elsystemet, både vad gäller överföringen inom landet och förmågan att klara vår egen elförsörjning var så kallade externa effekter, som Vattenfall inte har något ansvar för. 

Man måste då ställa frågan om det är rimligt att ett helstatligt företag bara har som mål att maximera vinsten.  Det ska sägas att Vattenfall genom sina internationella övningar varit extremt usel på att leva upp till detta mål. Det kan illustreras genom att Vattenfall ifjol redovisade ett rörelseresultat på 15 miljarder kronor, där de svenska verksamheterna, Power Generation och svensk eldistribution stod för 23 miljarder kronor.  Detta är inget extremt år utan så har det löpande sett ut sedan förvärvet av Nuon 2009.

Att lägga ner Ringhals är huvudsakligen ett sätt för Vattenfall att få upp elpriset, och därmed närmast en implicit beskattningsrätt på svenska medborgare. Är det därför vi har denna ”gemensamhetsanläggning” som vi kallar Vattenfall?

Det är intressant att notera att de partier, SD, KD, M och L som nu i ett allt högre tonläge kräver att Vattenfall ska återstarta Ringhals 1, som stängdes vid årsskiftet, och kanske även Ringhals 2 som stängdes tidigare, befinner sig på högersidan i svensk politik.  Normalt är dessa ivriga påskyndare av marknadslösningar som verktyg för att lösa samhällsekonomiska knutar. 

Kanske håller en ny era på att ta form. Inte en dag för tidigt skulle jag vilja säga.