När Magdalena Andersson öppnar munnen ångrar jag min röst på S

Magdalena Andersson och hennes liberala och centerpartistiska uppbackare trampar återigen snett. 

Ja,  om inte chockade så i alla fall förvånade en del av min bekantskapskrets genom att berätta att jag röstade på sossarna för första gången i det senaste riksdagsvalet. I transparensens namn så kan jag även chocka Realtids läsare genom att göra detta ställningstagande mer offentligt.

Detta grundade sig på min analys av omvärldens och inte minst Sveriges ekonomi alltmer präglas av det statistiskt mätbara och ekonomiskt påtagliga problemet med ”skeva fördelningar”. Detta kommer förr eller senare att leda till mycket stora konvulsioner och en ekonomisk och politisk kris. (Vi har redan börjat smaka på detta.) Sossarna borde se detta problem först har jag tänkt. Dessutom anser jag att många, de flesta, nyliberala reformer som genomfördes på 90-talet var att likna vid skott i foten. Tur vi införde en rörlig växelkurs.

I grunden är jag liberal, men med en allt mer dogmatisk borgerlighet, så tror jag inte insikten kommer att komma där, utan det är ”more of the same” som gäller.

Men jag brukar ångra mig, ibland dagligen. Det gäller i synnerhet när finansminister Magdalena Andersson öppnar munnen. Hennes kamerala mässande påminner mig mest om min lågstadiefrökens genomgång av addition och subtraktion. Men även om det är viktiga kunskaper så ger de inte hela bilden av hur en dynamisk och flödesbaserad ekonomi fungerar. 

”I grunden är jag liberal, men med en allt mer dogmatisk borgerlighet, så tror jag inte insikten kommer att komma där, utan det är ”more of the same” som gäller. Men jag brukar ångra mig, ibland dagligen. Det gäller i synnerhet när finansminister Magdalena Andersson öppnar munnen. Hennes kamerala mässande påminner mig mest om min lågstadiefrökens genomgång av addition och subtraktion. Men även om det är viktiga kunskaper så ger de inte hela bilden av hur en dynamisk och flödesbaserad ekonomi fungerar.”

Denna ånger kom tillbaka när Magdalena Andersson presenterade det senaste förslaget till bankskatt, numera benämnt ”riskskatt”. Andersson presenterade det som en additions- och subtraktionsövning. Statsfinanserna summerar inte ihop och därför måste de plussas på, därav behovet av en riskskatt. Hon och de övriga uppbackarna motiverar detta med att banker som centrala aktörer i det finansiella systemet utgör en riskfaktor som det faller på staten att hantera och betala för om det går snett. Riskskatten kan då ses som en försäkringspremie, även om den i sig inte är öronmärkt för att hantera en framtida finanskris.

Det är feltänkt i min värld, för den leder snett. Men vi kan börja i en annan ända. I denna värld borde pandemin i alla fall ha övertygat de flesta om att bolagsskatter är helt legitima och fungerande skatter. Även juridiska personer har under pandemin visat sig behöva ha ett försäkringssystem när ekonomin krisar och de är helt enkelt beroende av fungerande institutioner för att kunna fullgöra sitt syfte, att bereda vinst till ägarna. De juridiska personerna mår också bra av att efterfrågan inte kollapsar, därför mår de också bra av att det finns fungerande socialförsäkringssystem för sina kunder och även anställda som de kan behöva säga upp. Att beskatta vinsterna, som utgörs av ackumulerande av fordringar på omvärlden, är också ett sätt att hålla igång penningcirkulationen. Bra och nyttigt för ekonomin som helhet, i min värld.

Bankerna betalar ju dessutom en resolutionsavgift, som just dessutom motiveras av att inte staten ska få hela paketet i knät om ett finansinstitut står på öronen. Dessutom betalar de en avgift för den statliga insättningsgarantin. (Den senare borde vara mycket högre för institut med hög risk, men det är en annan fråga.)

Från bankhåll, såsom exempelvis den i min mening likt fru Andersson alltid lika snedtänkande tidigare ordföranden i Nordea, Björn Wahlroos, så har man kritiserat statens hantering av resolutionsavgiften genom att påpeka att den går in i den allmänna budgeten och inte fonderas. Men en fondering är också som sämst kontraproduktiv och som bäst meningslös. En stat med beskattningsrätt och en egen och flytande valuta är i sig en försäkringskonstruktion som kan hantera detta. Den behöver inte och ska aldrig vara fullfinansierad för alla sina framtida åtaganden. Den kan absorbera sparande i kristider för att finansiera, recirkulera, våra betalningsmedel, fordringar och hålla ekonomin på fötter.

Men en riskskatt som tas ut på bankernas utlåning överstigande 150 miljarder kronor, fem räntepunkter vid starten, som sedan kan skruvas upp, är också som bäst meningslös och som sämst rent skadlig. Bankerna, storbankerna som är de som främst drabbas av detta, kan antingen bara rulla över dessa på sina kunder. Blir kostnaderna för påtagliga kan paketering och utförsäljning av kreditstockar, värdepapperisering, efter amerikansk modell åter bli populärt bland de svenska bankerna. Då elimineras denna riskskatt, men har vi lärt något av historien, så sänker inte detta risken i systemet. Rent skadlig kan skatten bli för den del av bankernas utlåning som redan har en svag lönsamhet, företagsutlåning. Det är bara att titta på hur klassiska utlåningsfaciliteter som checkräkningskrediter snarast har krympt över tid. I min värld så är företagsutlåning, såsom rörelsekapitalfinansiering, bankernas viktigaste funktion i en fungerande marknadsekonomi.

”Men en riskskatt som tas ut på bankernas utlåning överstigande 150 miljarder kronor, fem räntepunkter vid starten, som sedan kan skruvas upp, är också som bäst meningslös och som sämst rent skadlig.”

Men de svenska bankernas ”överlönsamhet”, om de kan sägas ha någon, finns inte där utan den finns i kapitalförvaltningen, som inte omfattas av riskskatten och som inte kräver något riskkapital, och framför allt i bolånen. Det är de senare som är den stora vinstmaskinen för bankerna. Jag slänger in min sedvanliga servettkalkyl. Räntespreaden på bolån är 1,44 procent enligt Finansinspektionen och det kostar fem till tio räntepunkter att köra storbankernas bolånelådor. Med ett regulatoriskt krav på tre procent riskkapital så blir detta mycket lönsamt för bankerna. En riskskatt på fem räntepunkter kan de säkert rulla över på kunderna.

Återigen i min värld så beror den höga lönsamheten på bolån och den därmed sammanhängande kraftiga volymökningen på bolån på att staten helt har överlåtit skapandet av betalningsmedel, inlåning som matchas av just bolån, till bankerna. Detta är en del av min oro över problemet med de skeva fördelningarna.

Denna nyskapade köpkraft har mycket låg utväxling på den ekonomiska aktiviteten, i stället ackumuleras fordringarna i vissa hörn av ekonomin. Detta kräver en ständig påfyllnad av skuldsedlar för att hjulen ska snurra. Orsaken till detta är återigen den kamerala lågstadiefrökens, och hennes företrädare och mentor, magister Göran Persson, som fått för sig att staten ska fylla några lador för att plus och minus ska gå ihop. Men någon måste vara nettoskuldtagare i en ekonomi för att den ska fungera och röra på sig. Och det är staten som är bäst lämpad att göra detta. 

”Men någon måste vara nettoskuldtagare i en ekonomi för att den ska fungera och röra på sig. Och det är staten som är bäst lämpad att göra detta. Och det är här staten har en stor och faktiskt rättmätig finansieringskälla.”

Och det är här staten har en stor och faktiskt rättmätig finansieringskälla. Några exempel. År 2001 uppgick den svenska penningmängden till runt 850 miljarder kronor och BNP i löpande priser var 2500 miljarder kronor. Idag uppgår penningmängden M1 till 4300 miljarder och BNP till knappt 5000 miljarder kronor. För alla borde det vara uppenbart att vår tillväxt har krävt en mycket större tillväxt av penningmängden och dess matchande skulder. Vad har vuxit? Jo bolån. År 2001 utgjorde sedlar och mynt, Riksbankens och statens gratisfinansiering, 11 procent av penningmängden. Idag utgör sedlarna och mynt 1,4 procent av penningmängden.  Bara att ta tillbaka denna andel skapar ett utrymme för mer eller mindre gratislån på 400 miljarder kronor. Riskskatten skulle ge 5 miljarder kronor.

En möjlighet för staten att ta tillbaka sin roll som delfinansiär av ekonomins rörelsekapitalbehov, betalningsmedel, är att sjösätta den så kallade e-kronan.  Det behövs dock ingen blockkedjeteknik för detta. För bankerna skulle detta innebära att de måste konkurrera hårdare om inlåningen, då de inte längre kan skapa allt på egen hand. Det skulle ekonomin må mycket bättre av än en riskskatt.

”En möjlighet för staten att ta tillbaka sin roll som delfinansiär av ekonomins rörelsekapitalbehov, betalningsmedel, är att sjösätta den så kallade e-kronan.  Det behövs dock ingen blockkedjeteknik för detta. För bankerna skulle detta innebära att de måste konkurrera hårdare om inlåningen, då de inte längre kan skapa allt på egen hand. Det skulle ekonomin må mycket bättre av än en riskskatt.”