Med Göran Persson på ekonomisk cykeltur

Göran Perssons ande vilar fortfarande tung över den svenska ekonomiska politiken. Hans bibelinfluerade mantran om att ”den som är satt i skuld är icke fri” och att staten ska ”samla i ladorna” behandlas som om du vore stenhuggna budord av sina efterföljare. Han har heller inte omprövat sin syn på euron, eller snarare på kronan som han likt Carl Bild ser som en riskfylld skvalpvaluta.

I en intervju i Dagens Industri häromveckan får Göran Persson lägga ut sina tankar om den svenska ekonomin. GP är rädd för att Sverige och svensk ekonomi, och då framför allt Riksbanken, har målat in sig i ett hörn och att vi kommer att ha svårt att hantera nästa kris. Orsaken till detta är främst de låga räntorna. Vi kan hamna i vad Göran Persson kallar en ”perfekt storm”, där han av någon anledning även anser att kronan kommer att bli ett problem och att vi bör ansluta oss till euron. 

Men man kan på goda grunder ifrågasätta hans resonemang, och därmed också om han tänker rätt.

Kanske är det istället så att det är Göran Perssons kamerala syn på statsfinanserna, som blivit så starkt normerande, som bidragit till de obalanser som byggts upp. Och resonemangen om att det är skadligt för svensk industri med den flytande kronan känns direkt stolligt.

Vi får ta det här grundligt. Den stora obalansen i svensk ekonomi är hushållens snabbt stigande skuldsättning. Detta brukar de flesta lyfta fram, från myndigheter som Riksbanken, Finansinspektionen till de flesta politiska partier och dess talesmän. Så även Göran Persson. 

Den höga skuldsättningen skylls främst på Riksbankens extremt låga räntor och bristande åtgärder för att förhindra att hushållen tar på sig allt för stora lån. Men ingen kan anklaga Riksbanken och dess ledning för att ha ignorerat hushållens höga skuldsättning. Att Riksbanken prioriterat inflationen är högst begripligt, för det är dess huvuduppgift.

Ett av Riksbankens större problem är att den inte tillräckligt tydligt har förklarat varför ekonomin mår bra av en moderat inflationstakt på (minst) 2 procent, och farorna med för låg inflation.

(Läs mer om detta i krönikan Förväxla inte statens finanser med en plånbok).

Det senare ökar risken för att den slår över i deflation, vilket ökar risken för en mycket destruktiv ”feedback loop” där sparandet, neddragen konsumtion och investeringar accelererar och ekonomin tankar ihop. Desto högre skuldsättningen är desto högre är dessa risker. Se bara vad som hände i Danmark och Holland när hushållen snabbt ökade sitt sparande.

Utvecklingen på 30-talet visar vad som kan hända om feedbackloopen får löpa linan ut.

Men den trade-off som finns med den förda penningpolitiken är att ökad inflation tycks kräva att skuldsättningen ökar än mera. Våra betalningsmedel är cirkulerande skuldsedlar och med låg inflation minskar omsättningshastigheten, volatiliteten, för dessa betalningsmedel. Kostnaden för att vara likvid är mycket låg, slår det över i deflation får man även betalt för detta. 

Den som läst Keynes och Minsky känner igen dessa resonemang och farorna med dem. 

De skuldsedlar som är våra huvudsakliga betalningsmedel är bankinlåning, den står för över 90 procent av penningmängden.  Och bankinlåning är det samma som en fordran på banken. Och var kommer bankinlåningen ifrån?  Det är här som en skrämmande och kanske fatal okunskap kommer i dagen. 

(Läs mer om detta i krönikan Skrämmande okunskap hos Fi och Riksbanken).

Tar man del av den svenska ekonomiska diskussionen genom att läsa Riksbankens och Finansinspektionens med fleras rapporter om finansiell stabilitet, så ses bankerna som rena intermediärer som förmedlar inlåning från sina kunder som de sedan lånar ut. Men det är bankerna som skapar denna fordran på sig själv genom att ge ut nya lån.  Lån mot säkerheter i fastigheter, bostäder, är den helt dominerande kreditkällan.

Den brittiske ekonomen Adair Turner, som var chef för den brittiska finansinspektionen FSA under den senaste finanskrisen,  har i sin bok ”Between debt and the devil”, där han bland annat synar sambanden mellan kredittillväxt och penningpolitiken, visat att det krävs en årlig ökning av den privata skuldstocken med upp mot 15 procent för att skapa en nominell tillväxt på 5 procent.

Synar vi den svenska ekonomiska utvecklingen så stämmer det. Sedan 2001 har den svenska ekonomin vuxit drygt 60 procent nominellt, medan penningmängden har ökat med 200 procent, vilket i runda tal också är den ökning som de svenska bolånen har uppvisat under samma period.

Adair Tuner anser att detta är ohållbart och det är bara att hålla med. Men vad är alternativet till en ständigt ökad privat skuldsättning?

Adair Turner pekar ut två alternativ, ”helikopterpengar” eller en monetarisering av offentliga underskott, det vill säga att Riksbanken ”köper upp” statens skuldsedlar och betalar med fordringar på sig själv. Det är precis det samma som när bankerna skapar inlåning i banksystemet, men här är det staten som kliver in på skuldsidan istället för privata hushåll.

Det finns många skäl att tro att den typen av statligt penningskapande har en mycket bättre utväxling på inflationen än vad den rådande ordningen ger. 

Men den förda finanspolitiken i Sverige är med sitt överskottsmål, som Göran Persson är pappa till, den direkta motsatsen till detta. Och, om man tror på resonemangen ovan, faktiskt också en orsak till hushållens höga skuldsättning.

Och så tar vi detta med att den svaga kronan skulle dopa den svenska industrin och hindra nödvändiga strukturförändringar, och att kronan därmed skulle visa sig vara ett problem vid nästa kris.

Enligt det resonemanget skulle tysk industri vara strukturellt svagare än de länder inom eurozonen som har haft en högre inflation än den tyska, som Italien, Spanien och Portugal. Likaså betyder det att svensk industri egentligen hade ett hälsosammare läge i slutet på 1980-talet och början på 90-talet än efter det att kronan fick flyta fritt, och sjönk med 20 procent.

Och det är just att obalanserna inom eurozonen fortfarande är så stora, de har snarast vuxit över tid, som gör att det fortfarande är högst sannolikt euron som kommer att visa sig problematisk vid nästa kris.

Detta eftersom de individuella medlemsländerna inte har samma möjligheter som ett land med en flytande valuta att hantera en makroekonomisk chock. Vad gäller alternativet att kollektivt ta ansvar för ett problem är viljan mycket svag, i synnerhet i Tyskland, men även hos länder som Finland, Holland och Österrike. Se bara på hur det går med förhandlingarna om att införa en gemensam inlåningsgaranti för banksystemet och den totala oviljan att införa en gemensam obligation.

Nej, Göran Perssons cykeltur leder fel.