Lindvall: "Boijes inlägg är naturligtvis en sågning av det mesta jag påstår"

Min professor i redovisning och, så här 30 år senare törs jag skriva, något år senare kollega, Lars Östman, sade att målet med utbildning inte kan vara att överföra kunskap, utan att skapa förvirring, och helst då på en högre nivå.

Jag för den ambitionen vidare, genom att hävda att Robert Boije och Lars EO Svensson liksom många andra nationalekonomer, inklusive vår finansminister Magdalena Andersson har hamnat lite i dimman. De vill eller kan inte ta till sig att ekonomiska modeller som inte beaktar effekterna som det finansiella systemet, skapandet av fordringar, eget kapital och skulder i dess olika varianter, genom sina ”feedbackloopar” (studera det termodynamiska begreppet ”cybernetik” för att öka förvirringen ytterligare) inte fångar verkligheten.

Läs även:

Använder Riksbanken, Finansinspektionen och en rad tunga ekonomer verkligen fel modell för att beskriva finansmarknaden?

Lars E.O. Svensson har rätt i sin kritik av amorteringskravet – men han använder fel modell

Jag delar inte Per Lindvalls syn på bankernas roll i samhället

Detta gör att många stenhuggna antaganden och föreställningar om hur ekonomin fungerar, ställs, om inte, på huvudet, så i alla fall offside.

”Vill man prata klartext så är Boijes inlägg naturligtvis en sågning av det mesta jag påstår, om än hövlig i tonen som det anstår en välutbildad akademiker. Boije lämnar dock en del öppningar i sitt svar, där han erkänner att det kan finnas några korn med hyfsad grobarhet i det jag skrivit. Jag är förstås också glad att Robert Boije inte vill ta gift på att jag har helt fel. Man vill ju inte bli anklagad för att vara ’vållande’.”

Till protokollet vill jag ändå få med mitt ödmjukaste tack till SBAB:s chefsekonom Robert Boije och hans dissekering av min argumentation med Lars EO Svensson. Vill man prata klartext så är Boijes inlägg naturligtvis en sågning av det mesta jag påstår, om än hövlig i tonen som det anstår en välutbildad akademiker.

Boije lämnar dock en del öppningar i sitt svar, där han erkänner att det kan finnas några korn med hyfsad grobarhet i det jag skrivit. Jag är förstås också glad att Robert Boije inte vill ta gift på att jag har helt fel. Man vill ju inte bli anklagad för att vara ”vållande”.

Personligen kan jag i alla fall stjälpa i mig en matsked äppelkärnor, innehåller cyanid, på att det finns mer att hämta bland dessa korn. (Undviker dock att blanda hälften albark i mitt barkbröd, då det kan leda till höga koncentrationer av rävgiftet stryknin.)

Det största och mest utvecklingsbara kornet är Boijes upplysning om att åtminstone Riksbanken förstår hur vårt banksystem är uppbyggt och att detta är i linje med vad jag skriver. Det vill säga några ekonomer på Riksbanken vet att det är bankerna själva som skapar det som folk i allmänhet kallar sparande, det vill säga inlåning på bankkontot, och att detta skapas samtidigt genom att bankerna samtidigt ger ut ett lån.

I sina rapporter om stabiliteten i det svenska banksystemet använder de med Boijes ord ”en förenklad bild” genom att använda gamla skolboksmodeller där bankerna beskrivs som ”intermediärer” som förmedlar sparande till lån.

Jag hade missat denna Riksbanksrapport, som i sort är ett avkok på Bank of Englands rapport från fem år tidigare, som jag hänvisat till mer än engång, ”Money creation in the modern economy”. Men jag har själv noterat att i andra rapporter från Riksbanken, som den om den nu i testvariant varande e-kronan (Krönika under produktion!) att det i denna organisation finns lite insikter om sakernas rätta tillstånd.

Hur spridda dessa insikter är vill jag dock låta vara osagt. Såväl Riksbankens som Finansinspektionens företrädare återfaller regelmässigt i sin retorik till ”skolboksmodellen”, liksom en lång rad av andra prominenta ekonomiska kommentatorer. Och jag vill fortfarande hävda att det är mycket allvarligt att dessa institutioner i sin beskrivning till allmänheten av banksystemets funktion och riskerna med detta använder fel modeller. Jag vill likna det vid att använda sig av en utdaterad karta för att orientera sig. Det är lite som när jag och mina kompisar tog bilen från Ludvika till Göteborg för att gå på en Rolling Stones-konsert 1982. Vi använde KAKs bilatlas från 1954. Riktningen stämde och Göteborg låg där det ligger, men vägnätet var ett annat och i Kungälv blev det riktigt rörigt. Nya Ullevi fanns inte på kartan.

”Såväl Riksbankens som Finansinspektionens företrädare återfaller regelmässigt i sin retorik till ”skolboksmodellen”, liksom en lång rad av andra prominenta ekonomiska kommentatorer. Och jag vill fortfarande hävda att det är mycket allvarligt att dessa institutioner i sin beskrivning till allmänheten av banksystemets funktion och riskerna med detta använder fel modeller. Jag vill likna det vid att använda sig av en utdaterad karta för att orientera sig.”

Vad är det då Finansinspektionen och Riksbanken missar genom att använda ”skolboksmodellen”. Jo att det inte är ”sparandet” och dess allokering som utgör pumpstationen i ekonomin utan det gör affärsbankernas skapande av lån och inlåning. Det är bankerna som genom skapandet av inlåning och utgivandet av lån skapar möjlighet till ny köpkraft i ekonomin.  Detta får stora implikationer på hur man förstår och förklarar ekonomins funktionssätt.

Och dessa insikter finns inte, vill jag påstå, i den politiska sfären, vare sig på höger eller vänstersidan i svensk ekonomi, med något undantag, företrädesvis till vänster. Jag kan häva i mig ännu en matsked äppelkärnor på att exempelvis Swedbanks styrelseordförande Göran Persson inte vet hur ekonomin funkar, för då skulle han inte kunna hävda att ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Han är ju också pappa till den åtstramningspolitik som Sverige har fört sedan 90-talet. För om inte någon i en ekonomi är villig att sätta sig i skuld och ge någon annan en överförbar fordran, pengar, så uppstår inte den spänning i systemet som krävs för att ekonomin ska snurra.

”Jag kan häva i mig ännu en matsked äppelkärnor på att exempelvis Swedbanks styrelseordförande Göran Persson inte vet hur ekonomin funkar, för då skulle han inte kunna hävda att ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Han är ju också pappa till den åtstramningspolitik som Sverige har fört sedan 90-talet.”

Men jag har aldrig påstått att bankerna kan skapa hur mycket pengar/inlåning de vill utan att de naturligtvis har sina begränsningar. Den främsta är naturligtvis bankernas bedömning av kundernas kreditvärdighet och lönsamheten i detta penningskapande. Vill man spetsa till det så kan man säga att bankerna helst lånar ut till dem som inte behöver, eller åtminstone har en stark ”realekonomisk koppling i form av stabila arbetsintäkter”.  Den andra är de regulatoriska kraven och då främst och nästan enbart kapitalkraven.

Och inlåning är en fantastisk finansieringsform för bankerna. Inlåningen har visserligen kort löptid, för den enskilda banken, då en kund kan flytta eller betala med sina kontotillgångar när som helst, men för banksystemet som helhet är det mer än hyfsat stabilt. Bankerna ”clearar” dessa kontoförflyttningar dagligen med hjälp av Riksbanken. Helheten är i princip fullfinansierad, även om det sker ett visst läckage till finansinstitut som är rena intermediärer, typ finansbolag. Inlåningen försvinner från systemet först när en kund amorterar eller återbetalar sin skuld.

”Det är bolåneaffären som lönsamhetsmässigt bär upp det svenska banksystemet.”

Bankerna har därmed starka incitament att vårda denna inlåning och därmed matcha den med långa åtaganden. Bolån är perfekta, lång duration, goda säkerheter, både i panten och det personliga betalningsansvaret hos låntagaren, låg historisk kreditrisk och låga kapitalkrav och därmed mycket god lönsamt. Det är bara att räkna. Bolånemarginalen är enligt Finansinspektionen 1,4 procent. Tittar vi på Handelsbankens Stadshypotek kostar det max 10 räntepunkter att dra runt en stor bolånelåda. Kapitalkravet grovhuggs till 12 procent och riskvikten för bolån 25 procent. Det ger en avkastning på eget kapital på 35 procent på att ge ut ett nytt bolån. Eftersom svenska banker är överkapitaliserade så är naturligtvis avkastningen på marginalen än bättre. Det är bolåneaffären som lönsamhetsmässigt bär upp det svenska banksystemet.

Och som jag skrev vet jag att bankerna ersätter en del av denna inlåningsfinansiering med obligationer för 60 procent av bolånetocken.  Men det är skapandet och vårdandet av inlåningen som är det intressanta, då i stort sett alla transaktioner i ekonomin är beroende av dessa. För tillväxten av bolån och inlåning går hand i hand och de har vuxit långt snabbare än den underliggande ekonomin.

Bild 1: Tillväxten av inlåning och bolån i den svenska ekonomin (Mrd kronor och relativt BNP). Macrobond

Tillväxten av inlåning och bolån i den svenska ekonomin. I mrd kronor och relativt BNP.
Källa: Macrobond

Men vare sig Robert Boije eller Lars EO Svensson är särskilt oroade över denna skuldtillväxt. De har två argument. För det första har inte den ökade belåningen finansierat någon överkonsumtion och för det andra så har de fallande räntorna gjort att den löpande betalningsförmågan för låntagaren är god. Lars EO Svensson adderar även att skuldtillväxten har överskridit den underliggande ekonomiska tillväxten under lång tid, så detta följer bara den långsiktiga trenden.

Men det händer fler saker i ekonomin med denna tillväxt av skulder och betalningsmedel, även om de inte vandrat in i den reella ekonomin i form av ökad konsumtion. För det är inte så att den skapade inlåningen finns kvar på kontot hos den som ursprungligen fick skulden. Då skulle dessa lätt kunna ”nettas” ut och ingen energi skulle kunna uppstå i systemet. Nej stora delar av denna nyskapade inlåning vandrar, eller snarare driver, runt i det finansiella systemet. Det är många som vill åt den, då det är nödvändigt för i stort sett alla transaktioner, utom rena värdepappersbyten.

Med detta skapas en intressant ”feedbackloop” som modeller som inte beaktar det finansiella systemet missar. Avkastningen på inlåning är ju låg, så den som ackumulerat fordringar, inlåning, pengar, vill gärna växla in den mot något annat som ger högre avkastning. Vad händer mär man ökar utbudet av inlåning, eller pengar? Jo, priset på pengar, avkastningen, räntan faller! Värdet på finansiella tillgångar stiger. Dessa stigande värden suger i sin tur in mer sparande. För ingen kan ju bli riktigt rik på sitt arbete, utan att det gäller att vara exponerad mot börsen. (Gå in på di.se)

”Vad händer mär man ökar utbudet av inlåning, eller pengar? Jo, priset på pengar, avkastningen, räntan faller! Värdet på finansiella tillgångar stiger. Dessa stigande värden suger i sin tur in mer sparande. För ingen kan ju bli riktigt rik på sitt arbete, utan att det gäller att vara exponerad mot börsen.”

De sjunkande räntorna möjliggör i in tur att befintliga kassaflöden i ekonomin kan belånas ytterligare, och så ytterligare om räntan fortsätter sjunka ytterligare. Om denna feedbackloop stämmer så skulle räntorna falla och den finansiella balansräkningen svälla. Stämmer det med utfallet under det senaste decenniet. Ja, överraskande väl. Det är denna utveckling som Adair Turner beskriver i sin bok ”Between debt and the Devil”. Men frågan som man måste ställa är om denna utveckling och denna balansräkning är stabil. Adair Turner tycker inte det.

Min enkla iakttagelse utifrån Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes är att detta ur ett makroperspektiv, även om varje lån synes ha sin ”starka realekonomiska koppling” på mikronivå, inte är stabilt. Systemet är beroende av fortsatt värdestegringar så att det ständigt pumpas in nya betalningsmedel för att inte börja löpa baklänges och i värsta fall kollapsa. För denna belåning är inte kopplad till det underliggande realekonomiska kassaflödet, utan av stigande värden, som bostäder i Sverige. Det vill säga det faktum att hushållens tillgångar är har ökat kraftigt i värde blir lite av en chimär då man beaktar hur dessa skapas.

”Min enkla iakttagelse utifrån Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes är att detta ur ett makroperspektiv, även om varje lån synes ha sin ”starka realekonomiska koppling” på mikronivå, inte är stabilt. Systemet är beroende av fortsatt värdestegringar så att det ständigt pumpas in nya betalningsmedel för att inte börja löpa baklänges och i värsta fall kollapsa.”

Bild 2. Olika aktörers skuldsättning i Sverige. Macrobond.
Syns något samband mellan offentlig och privat skuldsättning över tid?

Olika aktörers skuldsättning i Sverige. Syns något samband mellan offentlig och privat skuldsättning över tid?
Källa: Macrobond 

Att det är svårt och gör ont om man försöker krympa den finansiella balansräkningen (”deleveraging”) visar väl den globala utvecklingen efter den senaste finanskrisen, mer än något annat.

Bild 3. Vad hände efter finanskrisen 2008? Vem ökade skuldsättningen när de privata ”sparade”? Macrobond

Vad hände efter finanskrisen 2008? Vem ökade skuldsättningen när de privata ”sparade”?
Källa: Macrobond

Bild 4. Och vad hände i Storbritannien? Macrobond

Och vad hände i Storbritannien?
Källa: Macrobond

Bild 5. Och vad händer inte i Italien? Macrobond

Och vad händer inte i Italien?
Källa: Macrobond

Varför behövs ständigt skapas mera pengar för att undvika att ballongen börjar pysa? Jo det handlar om skeva fördelningar, hoarding, eller mera profant, väl genomförd vinstmaximering.  För företagsvinster är i sin renaste form ett positivt kassaflöde. När detta kassaflöde ackumuleras så är det inte ”resurser” de samlar på utan just fordringar på andra aktörer i ekonomin. Michal Kalecki visade redan på 30-talet hur det gick till i sin ”profit equation”. Vinster som återinvesteras i den reala ekonomin för att utveckla nya produkter och tjänster är inget problem, tvärtom. Dessa transaktioner omvandlar spänningen mellan fordringar och skulder genom sin rörelse till energi! Någonting produktivt skapas helt enkelt.

Problem uppstår om fördelningen av fordringarna och de matchande skulderna blir för skev. Aktörer som bara samlar fordringar och finansiella tillgångar på hög, suger helt enkelt energi ur systemet. Ser det ut så idag?  Ja den växande omjämlikheten, både på individnivå, där exempelvis den rikaste kvintilen i Sverige sparar (”ackumuluerar” fordringar”) mer än 40 procent av sina nettoinkomster, vad gäller såväl inkomster av tjänst som inte minst kapital och på företagsnivå, där många ”prisledare” (läs oligopolister) och monopolister typ Microsoft, Alphabet, suger in mycket mer än vad de investerar. Och fordringarna som de skiftar ut till sina ägare, som inte har något särskilt högt konsumtionsbehov, samlar dessa på hög och ”återinvesterar” dem i andra finansiella tillgångar. (Bill Gates är väl undantaget.)

I min värld förklarar detta mycket väl de fallande realräntorna och behovet av att ständigt pumpa in ytterligare betalningsmedel och skulder i systemet. Boije och Lars EO Svensson hänvisar istället till en annan rapport av Bank of England, ”Are Low Real Interests Here to Stay?” som försöker förklara detta. 

Jag har läst den. I mina ögon så påminner den också om KAK:s bilatlas från 1954 (inte minst typsnittet). Riktningen är hyfsat rätt. De fallande räntorna har inte drivits av centralbankerna utan av andra ”sekulära” krafter, som just ett ökat sparande och ojämlikhet. Men den har en stor brist!  Den bortser helt från det finansiella systemets påverkan på de ekonomiska flödena. Den låser fast sig vid den nationalekonomiska definitionen att sparandet i ekonomin alltid är lika med investeringarna, vilket de naturligtvis är, men de bortser från den bifurkation som uppstår när sparandet kanaliseras genom det finansiella systemet.

Författarna till denna rapport kopplar därefter på sina IS/LM-modeller. Med dessa försöker de förklara sambanden mellan investeringar och sparande och sambandet mellan likviditet och pengar. Det blir väldigt trassligt. Författarna får exempelvis mycket svårt att förklara varför inte de reala investeringarna har ökat med de fallande räntorna, vilket modellen säger. Problemet är att denna modell bygger helt enkelt på ”den gamla skolboken”, där det inte är bankerna som skapar pengarna i systemet, utan dessa har ingen påverkan. Bankerna är intermediärer och centralbankerna bestämmer penningmängden.  Men så ser verkligheten inte ut där ute. Inom elläran leder detta till kortslutning.

”Jag håller fast vid mitt omhuldade korn av sanning. Min slutsats är att ekonomin idag har stora distributionsproblem, som bara kommer att bli värre om vi inte ändrar kurs.”

Jag håller fast vid mitt omhuldade korn av sanning. Min slutsats är att ekonomin idag har stora distributionsproblem, som bara kommer att bli värre om vi inte ändrar kurs. Finns det någon grupp av ekonomer som har försökt nosa i dessa problem? Jag har själv läst en del alster från några ekonomer som har varit verksamma vid Levy Institute of Bard College, där Hyman Minsky jobbade. De heter Larry Randall Wrey och Stephanie Kelton. I mina ögon är de något på spåren. De ligger bakom Modern Monetary Theory (MMT). Boije tycker att det är att denna är ”svårgenomtränglig”, vilket torde vara en omskrivning för humbug. Länken till John Cochranes recension av Kealtons bok ”The Deficit myth” visar detta. Jag har inte läst Keltons bok, men i mina ögon ansluter sig Cochrane till raden av prominenta ekonomer, som Paul Krugman, Vilhelm Buiter (vilka jag normalt högaktar) som gör en karikatyr av vad MMT-förespråkarna säger.

Jag vill lyfta fram två insikter som jag delar med MMT-gänget. Och de är inte så svårgenomträngliga. Den ena är den ekonomiska sanning som säger att den enes utgift är den andres inkomst. Om några aktörer drar ner på utgifterna, sparar, så sjunker de andras inkomster. Ett ökat sparande som inte kanaliseras till någon annans konsumtion eller den nationalekonomiska definitionen av investeringar, sänker aktiviteten i ekonomin. Det gäller således att ha ett system som upprätthåller flödet i ekonomin.

”Jag vill lyfta fram två insikter som jag delar med MMT-gänget. Och de är inte så svårgenomträngliga. Den ena är den ekonomiska sanning som säger att den enes utgift är den andres inkomst.   Den andra är att transaktionerna i ekonomin sker genom att man flyttar över skuldsedlar.”

Den andra är att transaktionerna i ekonomin sker genom att man flyttar över skuldsedlar. Det vill säga någon måste sätta sig i skuld för att transaktionerna ska kunna bli av. Dessa skuldsedlar kan skapas i banksystemet. Men det finns även en annan aktör om har en ”stark realekonomisk koppling” nämligen staten, i form av skatteintäkter och kontroll av centralbanken, liksom den ventil som skapas av en flytande valuta. En sådan aktör har en mycket hög kreditvärdighet när den lånar i sin egen valuta.

Staten kan vara den aktör som sätter sig i skuld för att skapa spänning i ekonomin. Staten kan genom Riksbanken agera ”pumpstation” för att skapa betalningsmedel i ekonomin. Våra sedlar och mynt är ju sådana skuldsedlar. Statens finansiering är således inte beroende av att den först tar in skatter, ”rättar mun efter matsäcken”, för sin finansiering utan den kan betala på kredit. Och genom att rikta kreditskapandet mot det som även nationalekonomer definierar som investeringar så går detta kreditskapande rätt ut i blodomloppet i den reala ekonomin. Det blir ett sätt att absorbera det höga finansiella sparandet i den privata sektorn. Överskottsmålet framstår i detta perspektiv som rent korkat.

”Statens finansiering är således inte beroende av att den först tar in skatter, ”rättar mun efter matsäcken”, för sin finansiering utan den kan betala på kredit. Och genom att rikta kreditskapandet mot det som även nationalekonomer definierar som investeringar så går detta kreditskapande rätt ut i blodomloppet i den reala ekonomin. Det blir ett sätt att absorbera det höga finansiella sparandet i den privata sektorn. Överskottsmålet framstår i detta perspektiv som rent korkat.”

Skatterna blir då ett sätt att reglera trycket och cirkulationen i ekonomin. Blir det övertryck stiger inflationen och skatterna kan höjas. Kopplar vi på transfereringssystemet kan den även påverka distributionen av köpkraft, om det exempelvis uppstår ”hoarding-tendenser” i det tryckkärl som vi kallar det finansiella systemet. 

Och sist men inte minst en tydliggörande insikt. Ekonomi handlar om att sätta verksamhet i ”I rörelse”. Den ekonomiskt bästa dagen är inte den där människan har nått sitt mål och maximerat sitt värde. Nej, den mätta dagen, den är aldrig störst. Det är aktiviteten man gör längs vägen, som är mödan värd. (Med ursäkt till Karin Boye) 

Läs även:

Pengar och penningpolitik i kristider, Sveriges Riksbank

Money creation in the modern economy, Bank of England

E-kronaprojekt, rapport 2, Sveriges Riksbank

”Are Low Real Interests Here to Stay?”, Bank of England

The Grumpy Economist: Magical monetary theory full review

I rörelse, Karin Boye