Liberalerna förstår inte vad skulder innebär

Att av den liberale riksdagsmannen Mats Persson första drag som återinrättad ekonomisk-politisk talesman var att publicera en debattartikel i Dagens Industri. Den kunde vara klippt och skuren (läs copy paste) från Svenskt Näringslivs hemsida.

Även om man har en liberal grundsyn så finns det mycket i den traditionellt borgerliga politiken som har gått snett och behöver omprövas sedan ”nyliberalismen” helt tog över som handlingsmodell. 

Men först borde man komma till rätta med stolligheter som inte blir bättre av att de ständigt återupprepas. Det gäller den tidigare finansministern Anne Wibbles (dåvarande Folkpartiet) omhuldade tes om att ”alla svenskar borde ha en årslön på banken”. Denna buffert ska enligt Persson utgöra ett så kallat ”fuck-off-kapital”. Det är inte bara Persson som driver denna tes utan den återupprepas ständigt på de ”välsyndikerade” liberala ledarsidorna landet runt. Vem eller vilka som ska ikläda sig de nödvändigt matchande skulderna glömmer de bort.

Går man ner på individnivå är det förstås motiverat. Alla behöver en buffert och det faktum att vart femte hushåll inte klarar en oförutsedd utgift på 11 000 kronor vittnar om att något är fel.

Men det Mats Persson och hans vapendragare inte tycks förstå är att på aggregerad nivå så funkar inte detta. Det är inte så vårt bankcentrerade finansiella system fungerar. (Det är ingen tröst att även de centrala myndigheterna Finansinspektionen och Riksbanken inte heller har förstått det.)

För all bankinlåning matchas av lika stora skulder till banken, med avdrag för de runt 4 procent som bankerna har i eget kapital. Så varje ökning av inlåningen i banksystemet måste definitionsmässigt matchas av en lika stor skuldökning. Så den som enligt Mats Persson har samlat ihop till sin årslön på banken och därmed ”sover bättre om natten” måste matchas av låntagare som därmed med Perssons resonemang har mindre god nattsömn. Dessutom, om varje skuldsatt hushåll börjar amortera ner sina skulder – för att följa Mats Perssons råd att uppmuntra sparande i stället för skuldsättning – då dödas den inlåning som tidigare fungerat som sparande. Amorteringar leder till att penningmängden och därmed tillgängligt banksparande sjunker. 
Om alla börjar spara samtidigt i iver att följa Perssons råd sjunker penningmängden drastiskt och vi hamnar i Keynes sparparadox, där efterfrågan i ekonomin sjunker i takt med nettosparandet. Vi kan få det som den amerikanske ekonomen Irving Fischer benämnde en ”debt-deflation-spiral”. Det är inget hälsosamt tillstånd. 

Denna okunskap hos potentiellt makthavande politiker är naturligtvis skrämmande. Man borde kunna kräva att en ekonomisk-politisk talesman vet hur en balansräkning är uppbyggd. 
Man kan och bör naturligtvis föra detta resonemang vidare. Hur kan man skapa ett bra buffertsystem för svenska medborgare som är hållbart på aggregerad nivå? 

Ett bra svar är att det finns en motpart som kan skapa finansiella nettotillgångar och det är staten genom Riksbanken. Rent formellt är visserligen Riksbankens skulder också skulder, som att en hundrakronorssedel som är en skuldsedel. Men Riksbanken sitter ju i den sitsen att de alltid kan betala sina skulder med ny skuldsättning (trycka en ny hundralapp). Problemet är att om Riksbanken trycker för mycket sedlar eller ökar sina reserver i banksystemet allt för mycket så skapas inflation. Så det skulle fungera till en viss gräns, och det finns en hel del utrymme.

Men bara till en viss gräns. En annan väg är ett försäkringssystem som helst ska omfatta så många som möjligt. Och den mest naturliga försäkringsgivaren som har den bästa solvensen är den gemensamhetsinrättning som vi kallar staten.