Kronan – den perfekta skvalpvalutan

Kronans kontinuerliga svaghet har förbryllat många under lång tid. Vårt stabila, om än under de senaste åren sjunkande, bytesbalansöverskott gentemot omvärlden borde ha lett till att kronan stärks, när dessa överskott ska växlas hem till kronor.   

Så har inte skett. Faktum är att det svenska bytesbalansöverskottet överhuvudtaget är förbryllande. Om det ackumulerade bytesbalansöverskottet bara hade lagts på hög, utan att ge någon nominell avkastning, sedan kronan föll i samband med att den släpptes fri under den första halvan av 90-talet så skulle Sverige ha byggt upp nettofordringar och andra tillgångar i utlandet som motsvarar hela vår BNP, runt 4 500 miljarder kronor.

Det som statistikmyndigheten SCB har fångat är emellertid att vi nu har en mycket liten nettofordran mot omvärlden. Riksbanken har observerat och funderat över detta fenomen, men inte hittat någon förklaring. I övrigt verkar ingen bry sig, trots att det är en av de största makroekonomiska gåtor vi har i det här landet.

En förklaring till den försvunna förmögenheten skulle kunna vara att mätningen av flödet, den löpande betalningsstatistiken, är missvisande, där landets bytesbalansöverskott helt enkelt är överdrivet. Därmed skulle också landets BNP löpande vara överdrivet. Det finns också en post i handelsstatistiken som åtminstone i det korta perspektivet lyfter överskottet utan att den skulle ge något tryck uppåt på kronan. Det är det som åtminstone tidigare kallades ”merchanting” och avser mervärdet av svenska juridiska personers handel som aldrig passerar Sveriges gränser. Denna post har legat runt 80 miljarder kronor under de senaste åren och därmed för i stort sett hela handelsöverskottet.

Exempel på denna merchanting är H&M:s försäljning av kläder som köps i Vietnam och säljs i Tyskland och försäljningen av Atlas Copcos kompressorer som tillverkas i Belgien och säljs i USA. Men i ett längre perspektiv så ska ju ett värdemaximerande företag växla hem dessa utlandsöverskott till kronor för att kunna dela ut dem.  

SCB menar att statistiken av flödet har få felkällor, men hävdar samtidigt att mätningen av stocken, de övertid ackumulerade tillgångarna och skulderna är mera svårfångade. Stora valutafluktuationer kan förklara en del. Men med den svaga kronan så borde ju effekten bli att tillgångarna stiger mer än skulderna, såvida det inte råder en fatal missmatch i placeringarna.

Kronans utveckling under de senaste 25 åren talar för att något inte stämmer i denna statistik.

Några som har kunnat tjäna på detta är de valutaspekulanter som har använt kronan i det som kallas carry trade, det vill säga att man lånar upp i en valuta med låga räntor och placerar dem i en miljö med högre räntor.

Kronan har varit flitigt nyttjat för den typen av transaktioner. I en rosa svensk affärstidning skrev man härom veckan att kronan är en mycket liten valuta som ”bara” står för omkring 2 procent av den globala valutahandeln. Men dessa 2 procent är relativt vår ekonomis storlek och även vår relativt stora exportsektor väldigt mycket. Och förklaringen är denna carry trade. Enligt Bloombergs så är det bortsett från de stora valutorna, som japanska yen, endast schweizerfrancen som används mer flitigt än kronan i den typen av affärer.

Dessa carry trade-affärer kan emellertid gå väldigt snett om den valuta man kortat eller lånat i plötsligt skulle stiga i värde. Men med kronans tendens att försvagas när det uppstår internationell oro på finansmarknaden har ju gjort denna carry trade till en mycket bra position att inta. Så länge alla springer åt samma håll.

Detta ”carry trade”-fenomen skulle också kunna förklara att kronans försvagning under hösten och vintern. Riksbankens räntehöjning i december och fortsatta relativa hökaktighet, i synnerhet om man beaktar den svaga underliggande inflationen och svaga löneutvecklingen, borde ju tala för motsatsen.

Men fallande globala aktiekurser leder till en flykt till ”safe haven”-valutor, främst dollar. Riksbanken verkar i alla fall inte att ha bra grepp över kronans utveckling. ”Svårigheterna med växelkursprognoser fångas väl av den senaste tidens utveckling, när vi, som nästan alltid, prognostiserade en växelkursförstärkning samtidigt som utvecklingen gått åt andra hållet”, som Stefan Ingves uttryckte sig på det senaste räntemötet, enligt det protokoll som publicerades i veckan.

Det är nu inte bara Riksbankens växelkursprognoser som man har svårt att få till. Än värre är väl att man hamnat på bakfoten vad gäller inflationen och därmed den framtida ränteutvecklingen. Detta gör kronan till den perfekta ”skvalpvalutan”.